Kategori: Herr Larsson

Till Kolbäcks hembygdsförening får vi ibland förfrågningar av olika slag. Det kan vara en miljöhandläggare på Länsstyrelsen som inventerar och letar information om nedlagda verksamheter, främst om kvarnar. En reporter på VLT fick en bild från Ridskolan i Strömsholm och i retur fick vi en utförlig beskrivning av motivet. Vi anstränger oss att besvara dessa förfrågningar för att på så sätt kunna utväxla värdefull information för ”kommande generationer”, vilket är hembygdsföreningens uppgift.

För en tid sedan kontaktades vi av Ylva Öhlander som studerade till civilingenjör inom samhällsbyggnad vid Mälardalens högskola. Hon skulle skriva ett examensarbete om energioptimering och ville använda vår information om Ridskolans chefsbostad i Strömsholm. Huset byggdes 1902 av återvunnet timmer från en sjukhusbyggnad vid Utnäs, i Säby socken. Den historiska bakgrunden till sjukhuset skrev jag om 2006: Utnäs Gård. Här nedan följer en kort sammanfattning:

År 1780 exproprierade Kronan mark och en mindre samling gårdar från Utnäs by. Där anlades en övernattningsplats för Livregementets grenadjärkår som blev kvar i över 100 år. Ett sjukhus i två våningar för hundra man uppfördes 1811 av timmer. Det revs 1902 och timret återanvändes vid uppförande av andra byggnader närmare Strömsholms slott, däribland Ridskolans chefsbostad. Med timmer från ett bageri, byggt 1775, byggdes drygt hundra år senare Mölntorps småskola, där undertecknad gick de första skolåren.

Ylva Öhlanders undersökande arbete rörande Chefsbostaden finns i Digitala Vetenskapliga Arkivet. Där finns en 170 sidor teknisk rapport: Energihushållning och varsamhet för äldre byggnader. Hon har också gett oss en kort historisk sammanfattning om huset, se nedan, tack för det Ylva.

Kurt

Arméns rid- och körskola fanns i Strömsholm mellan 1868 och 1968, och delade till år 1903 chef med stuteriet på samma ort. Vissa källor säger att det delade chefskapet upphörde helt först 1921, men 1902 byggdes en särskild bostad avsedd för ridskolechefen. Den uppfördes mellan slottet och åsen, med utsikt över Mälaren.

Den förste chefen som flyttade in var Bengt Axel Eugéne Ribbing (1859-1935). Våningen en trappa upp var reserverad för ridskolechefen, och bottenvåningen för ridlärare. Stuteriets chef bodde i Thottska villan uppe på åsen. Trots att det handlar om två olika byggnader blandas de ofta ihop i litteraturen.

Ridskolans chefsbostad är uppförd i restimmer och inklädd med panel. Taket är plåttäckt. I kontraktet, eller utkastet till kontrakt, som finns i Krigsarkivets samlingar, står det att ”Entreprenören eger rätt att använda all duglig byggnadsmateriel från f.d. sjukhuset och den s.k. Lilla paviljongen å Utnäs löt”. Detta dokument är undertecknat av E. Edv. Karlsson, och ritningarna till huset är signerade Arvid Grane. Sjukhusbyggnaden på Utnäs löt, där livregementets grenadjärkår hade en övningsplats, uppfördes 1811 och revs 1902.

Farfar Ernst Fredrik Larsson

 

Släktforskning är i dagens datoriserade värld en populär sysselsättning. Jag har till viss del kommit att forska i min släkt men då från en speciell utgångspunkt. Vid ca 40-års ålder upptäckte jag att mina fötter inte fungerade fullt ut. Jag kände igen symtomen från min pappa och från min farfar. Vad var nu detta? ”Det ligger i släkten” hade jag hört, men jag kunde inte låta mig nöjas med den förklaringen. På Karolinska sjukhuset konstaterade man, efter lite grubblande, att jag hade Welanderska sjukan.

Forskaren Stina Welander hade funnit att det i Bergslagen fanns cirka 200 familjer som i likhet med min far och farfar hade samma genetiska skada. En skada som, med cirka 25 procents risk, går i arv. Den visade sig nu hos mig. Och skulle så sakteligen göra mig ofärdig i händer och fötter. Jag kunde se hur sjukdomsförloppet utvecklats hos min pappa, som då var ca 70 år. Sjukdomen ger droppfot, händer som med svårighet kan hålla i mindre saker exempelvis mobiltelefon och fingrar som inte kan knäppa knappar eller slå pin-koden i betalningsautomater. Min pappa blev ändock 85 år.

Med Welanderska sjukan måste jag idag finna andra aktiviteter för att få utlopp för min kreativitet. Bloggandet är ett sätt.

När jag härom dagen sorterade gamla dokument fann jag till min förvåning min farfars gamla ”Räkenskapsbok”. Farfar Ernst var född 1874 och dog 1952. Nu fick jag plötsligt en ny ingång till min farfars leverne. Den farfar jag tidigare kände och berättat om var en vresig gubbe som inte sa många ord varken till sina barn eller barnbarn. Han avlade dock tio barn.

På etiketten till hans liggare står skrivet: ”Räkenskapsbok”. Det finns också den överstrukna texten: Redovisnings Journal för Säby Fjärdingsmannadistrikt. Jag hade tidigare funnit både handfängsel och pistol efter hans tid som fjärdingsman. I boken fanns emellertid inget skrivet om den tiden. Vad som däremot fanns i boken var räkenskaper från hans tid som hemmansägare och dokument från hans tid som barnavårdsman. Dokumenten och bokföringen är prydligt och utförligt gjorda. Det har han nog från mig.

I räkenskaperna kan jag utläsa att 1934, året jag föddes, var hans inkomster 998:75 och utgifterna 491:98. Inkomstsidan bestod mest av likvid för mjölk, fläsk och spannmål. Dessutom hade han vid ett tillfälle gjort sig en hacka, då han sålde tre levande svin till ett kilopris av 55 öre och fick in 150 kronor. På utgiftssidan finns långt fler poster än på inkomstsidan. Som exempel kostade en spädgris 10 kronor i inköp. Han hade köpt elva smågrisar det året. (Multiplicera med 30 och få dagens penningvärde.)

Som barnavårdsman fick han ibland slåss mot den juridiska professionen för att hävda flickornas rätt i ett faderskapsmål. Han var nog inte lätt att tas med, min vresige farfar. Så här avslutar han ett svar till en juridisk byrå, dit en påtänkt far vänt sig som en sista utväg:
”Av den utredning som gjorts torde det kunna anses styrkt, att såväl blodprov som rättegång kan anses som ett onödigt fördyrande av saken, både bäst och billigast för mannen var att göra upp saken på tu man hand”.

 

 

Branden började på vinden och upptäcktes vid 14-tiden av A G Mellberg, Anders Jonsson och en änkefru Eriksson. Mellberg sprang ner i fabriken för att skaffa hjälp. Jonsson däremot stannade kvar på vinden och försökte dämpa elden. Denna spred sig dock snabbt och Mellberg blev bränd både händer och på hals, innan han måste ge upp försöken att släcka elden. Efter cirka 30 minuter var den nära 5 000 kvadratmeter stora fabriken övertänd.

En del arbetare fick inte ens med sig sina personliga kläder, klockor etc. när de skyndsamt måste lämna fabriken. En eskilstunabo, som vid tillfället var på besök, måste ta sig ur byggnaden genom att hoppa från tio meters höjd. Han ådrog sig benbrott. Så berättas det om branden i Sörstafors Pappersbruk onsdagen den 18 juli 1900.

En olycka kommer sällan ensam, brukar man säga. Häromdagen hade VLT rubriken: ”En industriepok tar slut i Sörstafors efter nästan 150 år.” De sista fyra personerna förlorar sina arbeten. De får säkert nytt arbete, då de jobbar inom industrin. Värre var det efter branden då de omkring 200 personer som arbetade på bruket inte hade något ekonomiskt skyddsnät. En stor del av manskapet sattes dock in med röjning efter branden och vid återuppbyggnaden av fabriken.

Sörstafors som industriort har sina anor från 1849 med tegelbruk, sågverk och benstamp vid Prästforsen. 1853 bildades Sörstafors Aktiebolag och 1869 byggdes ett pappersbruk som skulle drivas med Kolbäcksåns rika vattentillgång.

I VLT av den 8 juli 1870 meddelades bland annat att själva fabriken skulle bli den mest fulländade av alla fabriksanläggningar i Sverige. Både under och efter byggtiden rådde speciella restriktioner. Endast anställda och av bolaget godkända personer fick tillträde till anläggningen. Ett stort staket omgärdade fabriksområdet, som dessutom bevakades av två arga hundar. Det ansågs i tidningarna vara ett verkligt hemlighetsmakeri med dessa stränga bestämmelser.

År 1896 byggdes en tredje pappersmaskin och VLT beskrev den 3 november 1896 hur transporten av yankeecylindern gick till:
”En väldig pjäs fraktades i dagarna mellan Kolbäck och Sörstafors. Det är nämligen en torkcylinder till den blivande pappersmaskin, som där kommer i dagarna att uppsättas. Cylindern ifråga, vilken väger sina modiga 18 000 kilo, måste rullas på plankor hela den en kvarts mil långa vägen till bestämmelseorten, vilket tar en tid av omkring fem dagar.”

Fabriken nyttjades även till annat än papperstillverkning. Det var tradition fram till andra världskrigets utbrott 1939 att lösdrivare kom till Sörstafors, där de övernattade både ett och flera dygn i sträck i panncentralen. De gjorde bäddar av utskottspapper, som placerades bakom eller på pannorna, där det var varmt och skönt. Luffarna passade också på att sköta den personliga hygienen och kunde till och med tvätta smutskläder under uppehållet i panncentralen. Eldarna bjöd dem ofta på kaffe och smörgåsar. Eljest besökte luffarna närliggande bostäder och tiggde åt sig något ätbart.

Fabriken har genom åren genomgått många förändringar allt efter att den bytt ägare. Pappersbruket som lades ner 1966 sörjde emellertid för sina arbetares boenden och planlade två egnahemsområden, Lyckhem och Lyckebo. Lyckhem började bebyggas på 1880-talet och Lyckebo på 1930-talet.

Jag har minnen från Sörstafors Pappersbruk. Dels beroende på att badplatsen i Kolbäcksån vid Mölntorp fick stängas beroende på föroreningar därifrån. Dels på att där arbetade min morfar, Gustaf Andersson från Yllesta. Han åkte troget, med sin matsäck i unikaboxen, på sin cykel de ca tre kilometerna till arbetet i Sörsta, som man kallar orten i folkmun. Arbetspassen gick i treskift med nattskift under en vecka vilket inte alltid var så uppskattat. Då fick morfar i god tid sätta sig på sin cykel och i mörker och ibland snöyra fara iväg för att stämpla in till arbetsskiftet klockan tio på kvällen.

När jag och mamma på 1940-talet cyklade och hälsade på mormor och morfar i Yllesta fick vi alltid med oss hem en bunt silkespapper som Gustav hade ”köpt” på bruket. De såldes för två kronor per ris. (1 ris = 20 böcker, 1 bok = 24 ark). Med det slog mamma in äggen som hon sålde på torget i Västerås. Det var annat det, än att sälja ägg inslagna i tidningspapper som var brukligt. Förpackningen var viktig även på den tiden.

Det enda som återstår av det ursprungliga pappersbruket är den stora stolta fabriksskorstenen som syns från landsvägen. Skorstenen höjd ökades 1930 från 32 till 63 meter. De murare – far och son – som utförde förhöjningen höll hela Sörstafors befolkning i andlös spänning när de gjorde sina upp- och nedstigningar på de inmurade fotstegen utanpå skorstenen.

När de sedan rev ställningen på skorstenens topp, släppte de bräderna lodrätt mot marken. Dessa kom som störtande flygplan och slog ned intill skorstenen. En och annan planka kom också på drift och gick bland annat genom taket till ångpannebyggnaden och kontoret, men några personskador inträffade dessbättre inte. Att klättra uppför skorstenen var ett sätt för ynglingar att visa sitt mod, berättar Bengt Wisell som var med på den tiden.

Det forna pappersbruksområdet är K-märkt då det finns omnämnt i kommunens kulturminnesvårdsprogram från 1985 och i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, vilket lagskydd det nu må ge?

Kurt

Källa: Allan Basths bok: ”Sörstafors genom tiderna”

”Över 4000 människor har ingenstans att handla” stod det i VLT måndagen den 27 maj 1991. ”Enda matbutiken ödelagd i brand”, var deras rubrik. Alla Kolbäckare jag talat med kommer mycket väl ihåg branden hos Kubiken. Någon hade tänt på tomemballaget på affärens lastkaj. Var detta en hämndaktion för det som hade hänt en vecka tidigare? Nej, förmodligen inte, det brann dessutom i en container i Kolbäck samma natt.

För ägarna, Martin Norman och hans hustru Gittan, var branden naturligtvis en mycket traumatisk händelse. Affären, deras livsverk, som de byggde och öppnade 16 år tidigare var nu ödelagd. Jag frågade häromdagen Martin om jag kunde jag få veta mer om eldsvådan och hur parets affärsrörelse i Kolbäck hade startat och utvecklats över tiden? ─ Jo då, det kunde jag visst få.

Branden i sig var inte mycket att orda om, den blev aldrig uppklarad. Det handlade istället mer om var folket i samhället skulle köpa sitt dagliga bröd. Och än mer om att paret Norman en vecka efter branden öppnade en ny butik för sina kunder. Hur var nu detta möjligt? Därom kunde Gittan och Martin berätta.

Vi backar till år 1958 för en kort resumé. Konsum Västmanland hade två år tidigare öppnat en modern butik på Stationsgatan i Kolbäck. Martin Norman, som nu gjort militärtjänsten, fick där en anställning som styckmästare. Han erbjöds 1965 att ta över Konsum-butiken i Näs. 1969 blev han föreståndare för delikatessdisken hos Konsum i Surahammar. Martin som var charkuterist gick en omskolningskurs på Konsum-ägda Vår Gård och blev prisbelönt säljare samma år i det nya gebitet.

Att starta något eget var naturligtvis en dröm. Mellan åren 1970-1974 drev Martin Västerås första snabbköpsbutik, Vega Snabbköp. Arbetet tog all tid och förtjänsten var låg varför han, på revisorns inrådan, måste se sig om efter någon annat.

År 1974 var Martin Norman tillbaka i Kolbäck där han övertog Åkes Livs, en VIVO-butik. Konkurrenterna på platsen var Konsum, där Martin tidigare jobbat och Emil Anderssons, en gammal speceriaffär från 1910. Åkes Livs var en liten omodern butik och läget var heller inte bra. Något radikalt måste göras och gjordes. På en centralt belägen tomt i Kolbäck öppnade paret Norman 1975 livsmedelsbutiken Kubiken, den som eldhärjades 1991. En stor händelse för dem och för Kolbäckarna som nu hade två snabbköp att välja bland.

För att hålla ett fullgott sortiment av varor var alla butiker tvungna att tillhöra någon grossist, typ VIVO eller ICA. Det gick i annat fall inte att få varor från exempelvis Mjölkcentralen, Slakteriet eller Tobaksmonopolet. Martin Norman blev satt under hård press från ICA. De hotade med att själva öppna butik i Kolbäck om inte han anslöt sig till dem. Valet för hans del blev då lätt. Han fortsatte med VIVO som leverantör. Martin behärskade hela sortimentet och var nu en välkänd affärsidkare inte minst hos leverantörerna.

Kubiken gick allt bättre. Det var kort väg från idé till beslut om hur man värvar kunder. Charkdisken var populär. Varulagret och personalen hos Emil Andersson Specerier övertogs 1978, en liten konkurrent mindre. Den stora medtävlaren var dock Konsum, inte så snabbfotad kanske men med ekonomiska resurser. Konsum började emellertid tappa kunder och måste göra något åt situationen. Därför byggdes Konsum Kolbäckshallen 1985 en ny modern dagligvarubutik, mitt emot Kubiken. Nu skulle kunderna återvända.

Konsum i Kolbäck fick också ett uppsving men inte tillräckligt stort. Man beslutade därför att lägga ner butiken och flytta personalen till andra KF-enheter. En vecka före branden var Konsum-butiken tömd på alla varor och stängd. Inventarierna fanns dock kvar.

Efter branden i maj 1991 fanns det i Kolbäck bara en bensinstation med servicebutik för 4000 potentiella kunder. ”En fredagseftermiddag kunde jag ha uppåt 1390 kunder i min affär” hade Martin Norman berättat för tidningen vid intervjun om branden. Så nog var situationen prekär för hela samhället.

Tack vare Martin Normans goda rykte inom dagligvaruhandeln och Konsums självpåtagna samhällsansvar kunde ett hyresavtal upprättas gällande Konsums tomma lokal. Alla leverantörer hjälpte paret Norman och deras personal att under en hektisk vecka återställa varulagret och Kolbäck fick en fungerande affär.

Det enda som saknades, berättade Martin, var en köttkvarn. Ett charkuteri utan köttkvarn är förödande. Leveranstiden för en sådan var fler månader på den tiden men den ordnades från tillverkaren i Småland på någon dag. Tala om gott rykte och att ha goda kontakter. Kubiken/Hemköp drivs i dag av Gittan och Martin Normans barn.

Kurt

På mitt arbete vid Esselte i Stockholm på 1970-talet hade vi flera medarbetare som kommit till Sverige som flyktingar från Baltikum under andra världskriget. Det enda som möjligen särskiljde dem från oss vanliga svenskar, det fanns sådana på den tiden, var deras namn.

När jag flyttat till Kolbäck och som aktiv i hembygdsförening skulle skriva om Kolbäcks framgångsrika volleybollklubb träffade jag Ilgonis Kalnins. Han var flykting från Lettland och skulle det visa sig, en bland ungefär 5 000 letter som flytt. Av Ilgonis lärde jag mig hur och varför, han och kanske mina kolleger från Esselte tog sig till Sverige.

Några viktiga händelser i Lettland historia:
1939-10-05 Var Lettland tvunget att tillåta sovjetiska baser och militärtrupper i landet.
1940-06-17 Ockuperades Lettland av Sovjetunionen.
1941-06-14 Påbörjades den första massdeportationen från Lettland.
1941-06-22 Började kriget Nazityskland – Sovjetunionen.
1941-07-08 Blev hela Lettland ockuperat av Nazityskland.
1944-10-13 Föll Riga och 2/3 av Lettland blev igen ockuperat av sovjetiska trupper.
1945-05-08 Efter krigsslutet i Europa ockuperade sovjetiska trupper hela Lettland.
1991-08-21 Efter 50 års ockupation blev Lettland fritt igen.

Balterna hade i färskt minne hur det var att leva under sovjetisk ockupation så de flydde i tusentals småbåtar till Sverige. Bland dem var även Ilgonis Kalnins familj från fiskebyn Lielirbe i Lettland. Fiskebyn blev under ockupationen ett militärområde och i dag finns inte av byn kvar.

En grupp letter hade planerat att fly till Sverige. Flykten skulle ske i mörkret i fyra små båtar fredagen den 29 september 1944. Då det bara fanns en liten kompass, bestämdes att den största båten med den skulle leda konvojen. Man skulle binda samman båtarna med rep för att inte tappa bort någon i mörkret. Det började bli mörkt och dags för avfärd till ett okänt främmande land, spänningen var olidlig berättar Ilgonis.

Hela tåget gled sakta fram på floden Irbes lugna vatten till flodmynningen. När man kom på tröskeln till Östersjön gick familjen Kalnins båt på grund. Ilgonis far Robert hoppade emellertid i det kalla vattnet och lyckades skjuta båten över grundet.

Väl ute på Östersjön, berättar Ilgonis, möttes vi av grov sjö, stark motvind och kolmörker. Det enda som vi såg var en tänd lanterna, men den var inte i vår färdriktning. Helt oväntat svängde vår ledarbåt tvärt åt höger och då upptäckte vi i mörkret att vi var på väg att köra rakt på ett fartyg. Genom den oplanerade extrasvängen lyckades vi oupptäckta smyga förbi fartyget. Vi fortsatte och på fredagsnatten hade vi kommit ut på Östersjöns öppna vatten. Vinden hade tilltagit till storm och vi gick i motvind. Repen mellan båtarna gick av, båtarna försvann en efter en bland vågorna.

Fram mot lördagskvällen, berättar Ilgonis vidare, hade vår motor kämpat färdigt och båten drev nu vind för våg mot okänt mål. Vi var trötta och utmattade och lade oss för att försöka sova. Plötsligt brakade det till och vi blev dränkta av vatten som forsade in från alla håll. Det var inte mycket av båten som var kvar över vattenytan. Far ropade; vi sjunker. Då slängde vi alla tunga saker över bord och försökte ösa ur vattnet så gott det gick.

Som tur var dröjde det en stund innan nästa våg kom så vi hann ösa båten läns. Efter den strapatsen var vi genomblöta, klarvakna och någon tanke på att sova fanns inte mer. Hela söndagsdygnet var det vinden och vågorna som hade tagit över kommandot på båten och som drev den dit den ville.

På måndagsmorgon fick vi igång motorn igen. Det kändes att livslusten började återvända. Nu var det fråga om åt vilket håll vi skulle gå? Vi hade ingen kompass, ingen sol och inga stjärnor var synliga. Plötsligt såg vi emellertid land vid horisonten. Alla blev piggare och nyfikna – äntligen land. Men var hade vi kommit? Det visade sig att efter tre dygns sjöresa för att nå Gotland var vi tillbaks hemma igen.

Hur gick det för de andra flyktingarna? Ledarbåten kom fram utan större problem. En båt hade hamnat väster om ön Ösel, men så småningom kom den fram till Gotland. En båt förliste väster om ön Ösel och fem av sju människor omkom.

Ilgonis båt lyckades inte nå Gotland men alla deltagarna återvände oskadda hem och gjorde ett nytt flyktförsök med båten. Den här gången dock utan Ilgonis familj, ty hans mamma var höggravid och måste vänta ut födseln innan det var möjligt för dem att fly.

I deras ställe åkte Ilgonis farbror Valdemar och några andra som fick plats på båten. Valdemar lovade att återvända och hämta Ilgonis med familj. För honom var nästan ingenting omöjligt. De åkte iväg och kom lyckligt fram till Slite på Gotland.

På Gotland fanns det massvis med båtar med vilka flyktingarna hade kommit. Valdemar och hans medhjälpare fick låna en båt och bränsle för att hämta sin släkt från andra sidan Östersjön. I närheten av Lettland blev de stoppade av en tysk kustbevakningsbåt. Några soldater förhörde dem, men var inte nöjda med deras svar så de tog båten med till närmaste hamn, Ventspils. Där blev de satta i fängelse för utredning. Efter att ha tillbringat några dagar  bland löss och bovar blev de frisläppta och lyckades till slut få tillstånd att resa med båten hem till Lielirbe.

Efter framkomsten upptäckte de att det hade uppstått nya problem. Kusten var strängt bevakad och byborna hade börjat evakueras. Det rådde utegångsförbud för civila nattetid och båten låg i floden Irbe varifrån det var omöjligt att ta sig ut.

Nu gällde det att skapa ett trovärdigt motiv för att få tillstånd från kommendanten för en resa till Tyskland. Enligt rådande bestämmelser fick man inte fly från landet, men tyskarna behövde arbetskraft och att åka till Tyskland var tillåtet. Ryssarna hade redan skurit av landsvägsförbindelserna dit, så endast sjövägen återstod. För detta krävdes ett speciellt tillstånd från områdets militärkommendant. Efter mycket krångel och mutor lyckades det till slut.

Det andra flyktförsöket för Ilgonis och hans familj gjordes den 9 november 1944. Det blev 42 personer som skulle fly inklusive en baby på nio dagar. För att alla skulle få plats på båten fick var och en ta med högst tio kilo bagage. Ändå fick inte alla plats under däck, d.v.s. under presenning. Åtta fick stå fastbundna på däck runt styrhytten. De som var skyddade från väder och vind satt emellertid snart i spyor. Redan vid midnatt såg man lyckligtvis en ljusfyr från Gotland. Efter problem med motorn och felnavigering nådde man äntligen Fårösund på Gotland.

Några veckor senare flyttades ca 150 flyktingar till Trosa och sex månaders karantän. Från våren 1945 flyttade sedan Robert Kalnins familj runt till olika arbeten och orter i Mellansverige för att på hösten 1947 hamna i Köping och senare i Kolbäck.

I Köping bildade lettiska flyktingar 1948 en framgångsrik volleybollklubb, numera Sveriges äldsta. Verksamheten flyttades 1962 till Kolbäck och klubbens namn ändrades till Kolbäcks Volleybollklubb, KVK. Det första officiella Svenska Mästerskapet spelades samma år och vanns av KVK. Både herr- och damlaget vann SM 1965 och blev därigenom de första dubbelmästarna.

Kurt

PS
Lagom till julen 1944 landade Ilgonis hustru Vija, då fyra år, på Slite i Gotland.

 

Tage Erlander 1956

Jag läste nyligen en insiktsfull bok: ”Statsministern, från Tage Erlander till Göran Persson” av Olof Ruin. Han tecknar ett porträtt av de sex politiker som under denna tid verkade som statsminister i minst tre år. Ämbetet har förändrats mycket under de 60 år som gått, sedan Tage Erlander tillträdde hösten 1946 och till dess att Göran Persson avgick hösten 2006, det har i grunden ändrat karaktär.

Som exempel skedde Tage Erlanders första utlandsresa som statsminister först efter fem år. I gengäld var hans resor inom Sverige så många fler, till skillnad från senare tiders statsministrars resor inom landet. Tage Erlander besökte vid mer än ett tillfälle Strömsholm. Bilden ovan är från hans besök lördagen den 17 mars 1956 och lånad från Kolbäcks hembygdsförenings bildarkiv. Jag har plockat fram lite mer information om vad som föranledde besöket.

Vestmanlands Läns Tidning fredagen den 16 mars 1956 under vinjetten ”Avvecklingen vid Strömsholm”:
”Den första mars började Strömsholms hingstdepå sadla av. Då pensionerades de tre äldsta anställda, som var i åldersgruppen 55-60 år. Under våren och försommaren fortsätter avvecklingen vid depån. Den första juli skall verksamheten vara nedlagd.”

Hingstdepån bildades 1871 och hade ett 80-tal hingstar. Dessa flyttades nu till Flyinge.

Dagens Nyheter söndagen den 18 mars 1956:
”Den signalerade nedläggningen av arméns ridskola i Strömsholm har länge bekymrat Kolbäcks kommun och ett 80-tal befattningshavare med familjer som hotas av ovissa framtidsvyer om regeringsförslaget någon gång i april definitivt föreslår förflyttning till Umeå och indragning av Utnäslöt remontdepå.”
”Men ännu anser inte kommunen och ridskolans ledning slaget förlorat. Statsministern gjorde på lördagen ett inofficiellt besök. Inte bara Strömsholms slott besågs, utan excellensen gick även husesyn i stallar, förläggningar och matsal. T. o. m. den lilla skolan med omkring 100 barn fick påhälsning.”

Vestmanlands Läns Tidning: måndagen den 19 mars 1956:
”Det var mycket intressant att få komma hit. Att bara läsa om en sak i pappren ger aldrig samma begrepp om den som ett besök på ort och ställe, sade statsminister Erlander till Länstidningens medarbetare efter sitt besök på Strömsholm i lördags. Men vad resultat besöket kunde få, vill han inte uttala sig om.”

Arméns rid- och körskola förlades 1868 till Strömsholm och avvecklades 1968, således tolv år efter statsministerns besök. Därefter grundlades Strömsholms ridskola.

Tage Erlander skrev dagbok under hela sin ämbetsmannaperiod som statsminister 1946-1969. Dagböckerna började publiceras 2001 och 15 volymer har hittills utkommit. En sista bok beräknas utkomma 2016.

I sin dagbok efter Strömsholmsbesöket skriver den då 55-årige Tage Erlander:
”Harpsund 17/3 1956.
Att man kan bli så trött! Men det har varit i överkant nu några dagar.
Debatten med Ohlin i Västerås gick relativt hyggligt, även om det inte var någon större succé. Men i likhet med Casparsson frågar jag mej: Vad menar Ohlin med en så motsägelsefylld pratstund.
I dag ridskolan på Strömsholm och Harpsundsöverläggning om Rysslandsresan med Undén, Hedlund, Sohlman och Jarring. Täta telefonsamtal från Sträng, Norup och Söderström om (korr?) i jordbruksfrågorna.”

Gott Nytt År.

Kurt