Flykting från 1944

På mitt arbete vid Esselte i Stockholm på 1970-talet hade vi flera medarbetare som kommit till Sverige som flyktingar från Baltikum under andra världskriget. Det enda som möjligen särskiljde dem från oss vanliga svenskar, det fanns sådana på den tiden, var deras namn.

När jag flyttat till Kolbäck och som aktiv i hembygdsförening skulle skriva om Kolbäcks framgångsrika volleybollklubb träffade jag Ilgonis Kalnins. Han var flykting från Lettland och skulle det visa sig, en bland ungefär 5 000 letter som flytt. Av Ilgonis lärde jag mig hur och varför, han och kanske mina kolleger från Esselte tog sig till Sverige.

Några viktiga händelser i Lettland historia:
1939-10-05 Var Lettland tvunget att tillåta sovjetiska baser och militärtrupper i landet.
1940-06-17 Ockuperades Lettland av Sovjetunionen.
1941-06-14 Påbörjades den första massdeportationen från Lettland.
1941-06-22 Började kriget Nazityskland – Sovjetunionen.
1941-07-08 Blev hela Lettland ockuperat av Nazityskland.
1944-10-13 Föll Riga och 2/3 av Lettland blev igen ockuperat av sovjetiska trupper.
1945-05-08 Efter krigsslutet i Europa ockuperade sovjetiska trupper hela Lettland.
1991-08-21 Efter 50 års ockupation blev Lettland fritt igen.

Balterna hade i färskt minne hur det var att leva under sovjetisk ockupation så de flydde i tusentals småbåtar till Sverige. Bland dem var även Ilgonis Kalnins familj från fiskebyn Lielirbe i Lettland. Fiskebyn blev under ockupationen ett militärområde och i dag finns inte av byn kvar.

En grupp letter hade planerat att fly till Sverige. Flykten skulle ske i mörkret i fyra små båtar fredagen den 29 september 1944. Då det bara fanns en liten kompass, bestämdes att den största båten med den skulle leda konvojen. Man skulle binda samman båtarna med rep för att inte tappa bort någon i mörkret. Det började bli mörkt och dags för avfärd till ett okänt främmande land, spänningen var olidlig berättar Ilgonis.

Hela tåget gled sakta fram på floden Irbes lugna vatten till flodmynningen. När man kom på tröskeln till Östersjön gick familjen Kalnins båt på grund. Ilgonis far Robert hoppade emellertid i det kalla vattnet och lyckades skjuta båten över grundet.

Väl ute på Östersjön, berättar Ilgonis, möttes vi av grov sjö, stark motvind och kolmörker. Det enda som vi såg var en tänd lanterna, men den var inte i vår färdriktning. Helt oväntat svängde vår ledarbåt tvärt åt höger och då upptäckte vi i mörkret att vi var på väg att köra rakt på ett fartyg. Genom den oplanerade extrasvängen lyckades vi oupptäckta smyga förbi fartyget. Vi fortsatte och på fredagsnatten hade vi kommit ut på Östersjöns öppna vatten. Vinden hade tilltagit till storm och vi gick i motvind. Repen mellan båtarna gick av, båtarna försvann en efter en bland vågorna.

Fram mot lördagskvällen, berättar Ilgonis vidare, hade vår motor kämpat färdigt och båten drev nu vind för våg mot okänt mål. Vi var trötta och utmattade och lade oss för att försöka sova. Plötsligt brakade det till och vi blev dränkta av vatten som forsade in från alla håll. Det var inte mycket av båten som var kvar över vattenytan. Far ropade; vi sjunker. Då slängde vi alla tunga saker över bord och försökte ösa ur vattnet så gott det gick.

Som tur var dröjde det en stund innan nästa våg kom så vi hann ösa båten läns. Efter den strapatsen var vi genomblöta, klarvakna och någon tanke på att sova fanns inte mer. Hela söndagsdygnet var det vinden och vågorna som hade tagit över kommandot på båten och som drev den dit den ville.

På måndagsmorgon fick vi igång motorn igen. Det kändes att livslusten började återvända. Nu var det fråga om åt vilket håll vi skulle gå? Vi hade ingen kompass, ingen sol och inga stjärnor var synliga. Plötsligt såg vi emellertid land vid horisonten. Alla blev piggare och nyfikna – äntligen land. Men var hade vi kommit? Det visade sig att efter tre dygns sjöresa för att nå Gotland var vi tillbaks hemma igen.

Hur gick det för de andra flyktingarna? Ledarbåten kom fram utan större problem. En båt hade hamnat väster om ön Ösel, men så småningom kom den fram till Gotland. En båt förliste väster om ön Ösel och fem av sju människor omkom.

Ilgonis båt lyckades inte nå Gotland men alla deltagarna återvände oskadda hem och gjorde ett nytt flyktförsök med båten. Den här gången dock utan Ilgonis familj, ty hans mamma var höggravid och måste vänta ut födseln innan det var möjligt för dem att fly.

I deras ställe åkte Ilgonis farbror Valdemar och några andra som fick plats på båten. Valdemar lovade att återvända och hämta Ilgonis med familj. För honom var nästan ingenting omöjligt. De åkte iväg och kom lyckligt fram till Slite på Gotland.

På Gotland fanns det massvis med båtar med vilka flyktingarna hade kommit. Valdemar och hans medhjälpare fick låna en båt och bränsle för att hämta sin släkt från andra sidan Östersjön. I närheten av Lettland blev de stoppade av en tysk kustbevakningsbåt. Några soldater förhörde dem, men var inte nöjda med deras svar så de tog båten med till närmaste hamn, Ventspils. Där blev de satta i fängelse för utredning. Efter att ha tillbringat några dagar  bland löss och bovar blev de frisläppta och lyckades till slut få tillstånd att resa med båten hem till Lielirbe.

Efter framkomsten upptäckte de att det hade uppstått nya problem. Kusten var strängt bevakad och byborna hade börjat evakueras. Det rådde utegångsförbud för civila nattetid och båten låg i floden Irbe varifrån det var omöjligt att ta sig ut.

Nu gällde det att skapa ett trovärdigt motiv för att få tillstånd från kommendanten för en resa till Tyskland. Enligt rådande bestämmelser fick man inte fly från landet, men tyskarna behövde arbetskraft och att åka till Tyskland var tillåtet. Ryssarna hade redan skurit av landsvägsförbindelserna dit, så endast sjövägen återstod. För detta krävdes ett speciellt tillstånd från områdets militärkommendant. Efter mycket krångel och mutor lyckades det till slut.

Det andra flyktförsöket för Ilgonis och hans familj gjordes den 9 november 1944. Det blev 42 personer som skulle fly inklusive en baby på nio dagar. För att alla skulle få plats på båten fick var och en ta med högst tio kilo bagage. Ändå fick inte alla plats under däck, d.v.s. under presenning. Åtta fick stå fastbundna på däck runt styrhytten. De som var skyddade från väder och vind satt emellertid snart i spyor. Redan vid midnatt såg man lyckligtvis en ljusfyr från Gotland. Efter problem med motorn och felnavigering nådde man äntligen Fårösund på Gotland.

Några veckor senare flyttades ca 150 flyktingar till Trosa och sex månaders karantän. Från våren 1945 flyttade sedan Robert Kalnins familj runt till olika arbeten och orter i Mellansverige för att på hösten 1947 hamna i Köping och senare i Kolbäck.

I Köping bildade lettiska flyktingar 1948 en framgångsrik volleybollklubb, numera Sveriges äldsta. Verksamheten flyttades 1962 till Kolbäck och klubbens namn ändrades till Kolbäcks Volleybollklubb, KVK. Det första officiella Svenska Mästerskapet spelades samma år och vanns av KVK. Både herr- och damlaget vann SM 1965 och blev därigenom de första dubbelmästarna.

Kurt

PS
Lagom till julen 1944 landade Ilgonis hustru Vija, då fyra år, på Slite i Gotland.