Kategori: Okategoriserade

Handelns uppgång och fall – Två bilder berättar

Den mindre orten Mölntorp efter Kolbäcksån var ren landsbygd fram till slutet av 1800-talet. Vid ett vattenfall på platsen byggdes dock 1871 en smidesfabrik och ett samhälle började ta form.

Den första handelsboden i Mölntorp, en timrad sådan på bilden ovan, öppnades 1917 och var strategiskt belägen vid spången över Mölntorpsfallet. Spången var en genväg som arbetarna tog från boendet till fabriken.

Nedanför spången var jag ofta för att fånga fisk som blivit ”strandsatta” i någon vattenpöl efter det senaste utsläppet då dammluckorna varit öppna. Innan smidesfabrikens tillkomst fanns här även lax att fånga.

Med början på 1930-talet byggdes egna hem allt eftersom fabriken expanderade. Affärerna i den lilla boden gick bra och 1928 bildades en handelsförening och en ny affär byggdes. Omkring 1938 blev handelsföreningen medlem i Kooperativa Förbundet. Och 1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Som synes på bilden nedan har affären två ingångar. Den vänstra för mjölk och mejerivaror. Av hygieniska skäl fick man inte ha mjölk och mejerivaror i samma lokal. Dessförinnan fick mölntorpsborna gå till ladugården vid Mölntorps Gård för att hämta sin mjölk.

Med ett stigande välstånd och med bilismens framväxt nöjde sig inte befolkningen med det begränsade urval av dagligvaror som en handelsbod kunde erbjuda. Handelsboden fick läggas ner.

Otal är de gången vi barn sprang från den närbelägna badplatsen för att handla en läskedryck eller en 5-öres kola i affären.

Kurt

1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Annies Café – Tre bilder berättar

Den tredje damen jag vill presentera bland Kolbäcks företagsamma kvinnor är Annie Eriksson.

Annie började sin karriär som anställd på ett café och bageri på Åsvägen.  Omkring 1940 övertog hon själv verksamheten. Bilden ovan av café & bageriet är från sent 1800-tal.

Verksamheten bestod förutom av cafédelen en stor sal som hyrdes ut till föreningsmöten och fester. Där hade också Missionskyrkan söndagsskola för barnen.

Bageriet var inrymt i källarplanet och bestod av två rum och låg vägg i vägg med en tvättstuga som hela kvarteret hade tillgång till. I fastigheten fanns även Handelsbanken samt flera hyreslägenheter.

Caféet var inte bara en samlingspunkt för många i trakten utan även för resenärer på genomresa som tog sig en fika i väntan på nästa tåg.

Förutom att kunna läsa den dagliga tidningen kunde man lyssna på musik från en jukebox. Min kusin som hyrde en lägenhet och med sovrummet ovanför cafélokalen var inte glad åt ljudmaskinen. Hon tvingades försöka somna till bland annat Nidälven – stilla och vacker du är – som var den mest spelade skivan på caféet i början av 1940-talet.

Sommartid fanns det även utomhusservering. Där kunde man avnjuta en glass tillverkad i caféets egen glassmaskin, en lyx som inte alla kunde erbjuda sina kunder.

Det hände att företag ringde och ville ha kaffekorgar till sina arbetsplatser. De levererades oftast per cykel. Som exempel bjöd Plåtmanufaktur i Mölntorp och Kolbäcks Elektriska Verkstad varje år sina hundratal anställda på luciakaffe tidigt på luciadagens morgon. Allt skulle levereras av personalen på caféet till ort och ställe.

Utanför bageriet fanns en inhägnad fruktträdgård. Ingen fick ta av skörden för Selma Kivistik, ägaren till fastigheten, och som var en mycket bestämd dam. Varje år kom hon från Stockholm och gjorde inspektionsbesök och hyresuppgörelser.

Kurt

Annie Eriksson till höger som anställd på caféet.

1941 Annie Eriksson
Foto Gustaf Åhman

 

I ett av de två forna fattighusen i Säby, Åhlundstugan vid Hörnet på två rum och köksvrå, bodde på 1920- talet en pensionerad ladugårdskarl, Otto från Hällby, samt en gammal gumma.

Otto var ett original. Bland hans egenheter var att aldrig säg tack till någon. Han var väl ingen tack skyldig tycktes han mena. En vana han hade var också att varje helg promenerade till kyrkan i nyputsade stövlar.

En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gång skull säga tack. Han ordnade därför en insamling till ett par nya stövlar. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan.

Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.
”Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka Otto dessa nya fina läderstövlar”.

Otto tog emot gåvan, lade stövlarna i armvecket, granskade sulorna noggrant och sa.

”Dä ha allt skulla vuri klackjärn å”.

Kurt

Jag jobbade på 1970/1980-talet mycket med mikrofilm. Volvo hade bl a sin reservdelskatalog på microfisch som jag var med om att producera.

Tekniken utvecklades och i mitten på 1980-talet kom ett alternativ till mikrofilmen, Toshiba Optical Disc. Den optiska disken i sig själv var stor och tjock som en tallrik och med skanner och minidator blev den en hel möbel. En utrustning i miljonklassen.

Vi skulle demonstrera den för första gången på den stora Älvsjömässan. Det var stor uppställning, med systemerare och tekniker från Japan likaså en av de våra tekniker och jag som ansvarig.

Såg att snusdosan kom fram hos vår tekniker och att en prilla matades på plats. Han bjöd också en av japanerna att ta för sig. Jag visste att japaner har svårt för att säga nej och skrek: stopp!

Han blev något förvånad men hade jag låtit honom hållas så hade han säkert svalt snuset. Nu räddades han från att spy som en räv och att tappa ansiktet på den väl besökta Älvsjömässan. Det hade heller inte varit roligt för honom att komma tillbaks till Japan efter sådan blamage.

Kurt

Jag var ofta borta på arbete under 1970/80-talet. Min son klagade då på att jag aldrig var hemma när han fyllde år.

Vid ett sådant tillfälle var jag på ostkusten i Amerika. Satt i lobbyn på ett hotell tillsammans med andra som var på samma utställning som jag. Förklarade mitt dilemma med sonens födelsedag för någon av dem.

”Ring” sa han ”så skall vi sjung för honom”.

En telefon trollades fram, jag ringde och hela lobbyn sjöng och hurrade ljudligt som bara amerikaner kan.

Kurt

PS
Så enkelt kunde man inte ringa från Sverige på den tiden. Då fick man beställa samtalen via telefonist.

Läser just nu Ålaevangeliet av Patrik Svensson, en mycket intressant och välskriven bok.

Den väcker minnen hos mig från 1950-talets Borstahusen i Landskrona. På den tiden fanns ännu yrkesfiskarna kvar som fiskade torsk, skrubba och ål när den gick till på hösten.

Bottengarnen (bonnagarnen) som fångade ålen lades ut mellan pålar ganska nära stranden. Den eventuella fångsten förvarades sedan som vanligt i sumpar i hamnen innan ålen röktes i små kurar.

Norr om Landskrona ligger en liten hamn, Ålabodarna. Man förstår att ålfisket hade haft stor betydelse som stapelföda för hushållet förr i tiden. Jämför med laxen i Norrland.

Kurt

Datorn och Internet är två av vår tids viktigaste uppfinningar. Ändå vet få av oss vilka som skapade dem. Det var inget ensamt geni som fick en plötslig snilleblixt. Tvärtom är de flesta digitala innovationer resultatet av ett stimulerande samarbete mellan flera olika personer. Walter Isaacson berättar om dem i sin bok: Innovatörerna.

Som exempel är Wikipedia en produkt av fler datanördars experimenterande med de möjligheter som datorn, Internet och webben ger. Genom att lägga pussel med sina olika program skapade de ett gemensamt användarvänligt uppslagsverk Wikipedia.

På Wikipedia kan vem som helst söka information om vad som helst, gratis. Det fina i kråksången med programmet är att vem som helst också kan tillföra information och därmed utöka/skapa innehållet. Wikipedia lanserades 2001 och år 2014 fanns Wikipedia på 287 språk (wiki är ett hawaiiskt ord för snabb).

I dag står mitt vackra uppslagsverk Nationalencyklopedin orörd i bokhyllan, allt finns på nätet. Så här står det på Wikipedia om Nationalencyklopedin:

I 1980-talets svenska kulturdebatt diskuterades bristen på ett modernt uppslagsverk, en ”stor encyklopedi” på svenska. En statlig utredning tillsattes, som resulterade i en upphandling med statligt garantilån. Upphandlingen vanns 19 juni 1985 av förlaget Bra Böcker AB, som fick ett lån beviljat på 17 miljoner kronor av Sveriges riksdag. Tack vare god försäljning lyckades förlaget återbetala lånet helt i december 1990.

Kurt

Jag tar mig nästan dagligen en cykeltur, mest för motionens skull men också för att rensa hjärnan. En som cyklade dagligen i ur och skur fast för brödfödans skull var lantbrevbäraren Ragnar Wallberg.

Så långt tillbaks jag kan minnas, till slutet av 1930-talet, cyklade Wallberg sin runda med post från Kolbäck till Säby, ja ända bort till Löpdal och Åskebro. Ragnar Wallberg var alltid välkommen inte bara för postens skull, inbjudan till en kopp kaffe och kanske något mer vid högtidliga tillfällen kom rätt ofta.

Vid ett tillfälle tröt emellertid Ragnars krafter även om han hade en bra dag i övrigt. När han på sin postrunda kom till järnvägsövergången vid Åskebro måste han vila lite hos banvaktaren. Det blev ingen vidare utdelning av posten den dagen.

Signe Sundqvist, som var Ragnars chef, fick reda på den uteblivna postgången och tog Ragnar i upptuktelse med orden:
”Wallberg sköter inte sitt arbete, man fick ingen post i Brunna igår”
”Nja” sa Wallberg ”det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”.

Signe var en nitisk posttjänsteman och reglementet skulle följas till punkt och pricka. Det var hårda bud för en 13-årig springpojke att göra ärenden till posten och någon blankett inte var rätt ifylld.

Kurt

Bild: Posten i Kolbäck 1928: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg,
Signe Sundquist, och Post-Gustav.

Läs mer om postgången!

När jag i slutet av 1990-talet återkom till mitt barndomshem efter 40 års bortavaro kom jag att se på hembygden med andra ögon. Jag blev aktiv i Säby hembygdsförening och började dokumentera den gamla kulturbygden.  På den tiden var Internet inte utbyggt som idag utan man måste mer handgripligen finna underlag till berättelserna. Här nedan är en, något förkortad, berättelse som jag skrev 2001.

Kurt

Vid Säby hembygdsförenings årsmöte på våren 2001 kom jag som vanligt i samspråk med sockenbor som gärna berättade om gamla tider. Sven Nordström från Kolbäcks hembygdsförening hade just talat om slaget vid Herrevad år 1251 då Ragnar Eriksson från Åskebro berättade om en gammal pollett (pollett = tecken, uppvisande innehavarens rättigheter till vissa förmåner eller nyttigheter). Polletten, som var gjord av papper 110 x 85 mm, hade han funnit undanstoppad på vinden i sitt gamla bondehem. Det där lät intressant tyckte jag, det måste följas upp.

Ragnar visade mig polletten vid ett senare besök i Åskebro. På den kan man läsa: Mats Persson i Åskebro äger, att wid uppwifandet af denna pollet fritt öfwerfara Herrewads bro. D. Iwerus.

Här fanns några frågeställningar som pockade på en förklaring.
– Vem var Mats Persson?
– Vem var D. Iwerus?
– Var fanns Herrevads bro?
– Vilket år skrevs polletten ut?

Jan Mats Persson föddes 1826 i Svedvi församling. Vid 20 års ålder tog Mats tjänst som dräng i Åskebro, där biljetten senare återfanns. Husbonden själv, Gustaf Olsson, hade lämnat det jordiska livet fyra år tidigare och hans yngre hustru behövde en hjälpande hand på gården.

Efter bara ett år flyttade Mats ett par kilometer söder ut till Hällby, till fjärdingsmannen Erik Olsson. Mats Persson hade fått plats som kusk. Som sådan behövde han en fribiljett över ån för körslor på den gamla Eriksgatan som går genom Kolbäck. Biljetten torde vara utskriven år 1846.

Det var länsmannen i Strömsholms fögderi/län Johan Daniel Iwérus som hade utfärdat tillståndet. Iwérus bedrev sina tjänsteförrättningar från sin gård i Yllesta, Kolbäcks församling, dit han flyttade 1832. Där kunde han också hålla buset i fängsligt förvar. Iwérus tjänade Strömsholms fögderi till 1849 då Strömsholm miste sin status som eget fögderi. (Strömsholms slott hade motiverat det tidigare).

Från 1850 titulerades Daniel Iwérus kronofogde, med tillägget disponent. Han hade nämligen år 1849 låtit bygga upp tegelbruk, sågverk och benmjölsstamp vid Prästforsen i Sörstafors. Iwérus hade varit en betydande person för bygden. Han ärades och dubbades till riddare av Kungliga Wasa Orden.

Vallby-Säby i maj 2001.

Iwérus gård i Yllesta
Foto: Rune Larsson

I slutet av 40-talet fanns lettiska flyktingkolonier runt om i Mälardalen. Dessa bildade idrottsföreningar där volleyboll var den dominerande sporten, en sport som kräver minimal utrustning.

Nät för volleyboll fanns inte att köpa i Sverige så de första näten tillverkade spelarna själva. Stolpar av trä skänktes av bönder. I Köping fanns den riksbekante ”Köping Kalles” Sportaffär som kunde skaffa fram riktiga volleybollar.

Resorna betalade var och en själv, men för det mesta blev det cykelturer. Förutom den korta säsongen var det största problemet att hitta tävlingsmotståndare och att ta sig till tävlingsplatsen. Det var cykel, buss och tåg som gällde. Men redan i mitten av 50-talet började fler och fler skaffa egen bil och då öppnades möjligheter att möta motståndare på längre avstånd.

Svenska Volleybollförbundet bildades 1961 och 1962 startade Kolbäcks Volleybollklubb. Under sommaren 1962 tränade och tävlingsspelade herrlaget på Kvarnhagens idrottsplats i Mölntorp och lyckades kvalificera sig till det första officiella SM-slutspelet som ägde rum i Stockholm. Där erövrades det första officiella SM-tecknet genom att de i en dramatisk final besegrade förhandsfavoriten Kallhälls Bollklubb.

Det blev SM-seger även 1963 och -65 samt silver -64 och -67. Internationellt gjorde laget en stor sensation 1963 i S:t Anthonis, Holland, genom att komma på en hedrande 4:e plats (två bollar från finalplats) i en internationell utomhusturnering med 101 deltagande lag. Därmed blev herrlaget det första klubblag från Sverige som väckte internationell uppmärksamhet i volleyboll.

Kolbäckslagets hemmaarena var idrottshallen i en skola, Herrevadshallen, och där fick gästande lag stryk efter noter. Efter protester från andra föreningar satte Volleybollförbundet stopp för seriespel i Herrevadshallen då den inte uppfyllde kraven, publiken som satt uppklängd på ribbstolarna kom för nära planen.

Herrlagets fina SM-insats väckte intresse hos Kolbäcksflickorna och ett damlag bildades.
Laget utvecklades mycket snabbt och framgångarna lät inte vänta på sig. Det blev SM-silver redan efter ett år. Fram till 1969 var damlaget totalt dominerande och aldrig sämre än tvåa i SM. 1965 blev både dam- och herrlaget Svenska Mästare och 1969 blev damlaget SM-mästare igen.

Efter många års framgångsrikt spel i den högsta serien var laget tvunget, på grund av kraftig generationsväxling, att avsäga sig elitserieplatsen. Ett nytt lag var emellertid på gång. Det tog tio år men 1984/85 var Kolbäckslaget tillbaka i elitserien igen.

Kurt

Läs mer!

Bild ovan: Damlaget i elitserien och herrlaget i div I, 1995/96
Bild nedan: Spelare från Sollentuna i  Herrevadshallen, Kolbäck