Kategori: Okategoriserade

Idrottsplatsen är en viktig del av ett samhälles identitet, säger Göran Willis och Ronald Åman som samlar in material till en bok om just idrottsplatser, allt enligt SVT. Det ger mig tillfälle att beskriva Kvarnhagen, där jag idrottade som ung.

Mölntorps Idrottsklubb bildades 1926 och två år senare fick klubben ett arrendeavtal gällande en hage som tillhörde Kungsladugården i Strömsholm. Med frivilliga arbetsinsatser samt penningbidrag från bl.a. Mölntorps Verkstäder byggdes hagen om till en riktig idrottsplats.

Löparbanan blev 380 meter lång med fyra banor i bredd. Sprinterbanan för bl a 110 meter häck hade sex banor i bredd. Banbeläggningen bestod vanligtvis av kolstybb men i Kvarnhagen användes krossat tegel från det nerlagda tegelbruket i Mölntorp. Förutom löparbanan byggdes kast- och hoppbanor.

Det ständiga problemet var att få ihop pengar till materialet som gick åt. Efter 17 års enträgna ansträngningar blev idrottsplatsen, inklusive en paviljong, officiellt invigd den 19 augusti 1945. Dessförinnan hade vi ungdomar i trakten redan börjat träna på Kvarnhagen, bättre anläggning fanns inte på mils avstånd.

Den högtidliga invigningen hedrades med närvaro av PLM- direktören Knut Laurin från Malmö. Han höll också invigningstalet och slutade med orden: ”Må gräset aldrig gro på dessa banor”. PLM ägde på den tiden Mölntorps Verkstäder. Knut Laurin var far till den mer namnkunnige Ulf Laurin, styrelseordförande i SAF under en tid.

På vintern var bandy och skidåkning sporter där idrottsklubben framgångsrikt deltog. En myr på Kyrkbygärdet var bandysektionens hemmaplan. Innan man kunde komma igång med en bandymatch måste isen skottas ren från snö. De som deltog i snöskottandet fick fribiljett medan den övriga publiken fick betala 25 öre i entréavgift. Ett tio kilometer långt skidspår hade också snitslats i terrängen i socknen. Där utövade man det klassiska sättet att förflytta sig på nederbörden.

I Paviljongen vid Kvarnhagen tränades brottning med framgångar. 1957 blev Arne Hals svensk mästare i mellanvikt, grekisk- romersk stil. Och brodern Bengt kom femma i samma klass. Inte undra på att jag, många gånger under vår brottarträning i mitten av 1950-talet, blev slängd i mattan av bröderna Hals.

Kurt

Bengt och Arne Hals mottar gratulationer från landslagets tränare Preben Svedberg.

I april 2015 kunde jag berätta att Västerkvarns kraftstation, byggd 1915, skulle uppgraderas och få nya turbiner. Den 27 augusti i år bjöd ägaren Mälarenergi in till förevisning av slutfört arbete. Tre nya turbiner hade installerats och dessutom en fiskväg, väl så intressant att beskåda.

Fiskvägen gör det möjligt för fisken att passera kraftstationen i bägge riktningarna utan att fara genom turbinerna. Åtgärden bidrar till att höja den nedre delen av Kolbäcksåns ekologiska status genom att fiskarna söker sig högre upp i ån för att leka. Bland annat ökar förutsättningen för den rödlistade Aspen att fortplanta sig.

Fiskvägen består av två filer. Dels en avledare för nedströms rutschande fisk, dels en slitsränna, för uppströms simmande fisk. Slitsrännan är byggd just så att fiskarna ska slippa ”hoppa upp”. Asp, ål, braxen mfl arter har passerar den fiskräknare som finns installerad längst upp. Dessa arter kan inte hoppa utan simmar hela vägen genom slitsrännan.

Ungefär 2-3 % av stationsflödets vatten går genom slitsrännan och avledaren för att möjliggöra fiskens vandringsväg längre upp i Kolbäcksån.

Kurt

Foto: Lars Söderlund

Hembygdsföreningen fick häromdagen en förfrågan om ett foto på poliser i Kolbäck från början av 1960-talet. Poliserna skulle posera framför dåvarande polisstationen. Efter en tids sökande i föreningens gömmor återfann vi en diabild som motsvarade beskrivningen. Det var en av poliserna på bilden, den nu 85-årige Nils Bäckwall, som behövde den som komplement till de minnesanteckningar som han nu skriver.

Att bli polis var för många en pojkdröm förr i tiden. Själv gjorde jag i tonåren ett besök på arbetsförmedlingen i Västerås för att söka in som sådan. Det stupade på att jag bara hade betyg från sexårig folkskola, man måste ha realexamen. Mannen jag pratade med föreslog att jag skulle ta värvning i det militära för att efter tre år bli furir, som gav realskolekompetens. Militärlivet lockade emellertid inte mig.

Nils Bäckwall som är tre år äldre än jag och med samma förutsättning, vad beträffar skolgången, gick militärvägen till polisutbildningen. Han kom sedan till Kolbäck 1958 och blev en av sex poliser som bildade Kolbäck – Munktorp polisdistrikt.

Poliserna i Kolbäck tillhörde Hallstahammars landsfiskalsdistrikt. Landsfiskalen hade, före polisens förstatligande, vida maktbefogenheter. Han var inte bara polisernas chef han var också kronofogde, utmätningsman och åklagare. Polisen blev därför landsfiskalens handgångna män i ärenden av skiftande slag.

Trafiken som i dag går på E18 gick på den tiden genom Kolbäck så det blev en del olyckor att utreda. Att besöka en fattig bonde, som häftade i skatteskuld, för att ta en ko i beslag var förmodligen heller inget trevligt uppdrag. Knark var emellertid okänt och ”buset” var vanligtvis hederligt folk, det fanns naturligtvis undantag.

Polisens förstatligande 1965 föregicks av en utredning som leddes av Carl Persson. Han blev också den första rikspolischefen i Sverige. Som sådan såg han till att polisen fick de resurser som behövdes, bland annat polisbilar. Dessförinnan användes privata bilar eller taxi. Förstatligandet innebar att alla poliser blev uppsagda från sin kommunala tjänst och måste söka de nya statliga polistjänsterna. Kolbäck fick två tjänstgörande poliser, Egil Holmberg och Folke Westberg. Nils Bäckwall fick en tjänst som kriminalare i Hallstahammar.

Kurt

Läs Nils Bäckwalls berättelse här

Bilolycka i Kolbäck 1950. Fotograf: Gustaf Åhman

I den nyutkomna boken ”På gräns mellan krig och fred” har Malmö stadsarkiv föredömligt samlat in ett sjuttiotal av malmöiternas personliga berättelser om krigsåren. Det var 20 år innan jag själv kom till Skånemetropolen.

Ibland tänker jag tillbaka på min tid i Malmö på 1960-talet. Dagens Malmö skiljer sig väsentligt från dåtidens idyll. Då var jag ännu ung, bildade familj och barnen föddes på MAS. Byggnader och platser som beskrivs i boken var i stort sett desamma som jag minns dem.

Att kustbefolkningen fick göra större uppoffringar under kriget än vi inlandsbor framkommer med all önskvärd tydlighet. Boken innehåller inte bara skildringar om ransonering, flyktingar, hur barn sändes till släktingar i Småland utan fler av berättelserna handlar också om flygplan som nödlandade.

― Ett antal Flygande fästningar nödlandade vid olika tillfällen på Bulltofta flygfält efter att ha blivit skadeskjutna, Sven-Erik f 1935.
― Jag tyckte alltid det var hemskt och jag var rädd för flygplanen som nödlandade utanför Rosengårdsstaden där höghusen nu är, Barbro f 1938.
― Jag kommer ihåg en jul, vi hade en liten torr julgran och så kom flygplanen mullrande över och alla barren föll av, Vanda f 1918.

Nödlandningen krävde sina offer. På Östra kyrkogården i Malmö begravdes fyrtiotvå unga amerikanska flygare.

Jag kom att prata med Bengt Wisell, född 1930 på Bruket i Sörstafors, om hur kriget berörde oss i Kolbäcksbygden, förutom ransoneringen och mörkläggningen som jag själv minns.

Vid början av kriget 1939 mobiliserade Sverige sina landstormstrupper för att bevaka strategiska mål som bron över Kolbäcksån. Ett utsiktstorn fanns också på det vidsträckta Åbyfältet invid Sörstafors. Det var bemannat dygnet runt.

Landstormsgubbar var inkvarterade hos en lantbrukare på fältet. Där fick de övernatta, liggande på golvet i ett dåligt uppvärmt rum. Om utkiken i tornet såg något misstänkt fick man låna bondens telefon och larma flyget i Västerås.

Flygplan från flygflottiljen F1 i Västerås flög och hade övning över Åbyfältet. Trots det geografiska läget fick även F1 ta emot och härbärgera Flygande fästningar. Under kriget kunde de stora planen komma från Västerås och runda skorstenen på Sörstafors pappersbruk. Endast två av planens fyra motorer var igång för att spara bensin.

Fast det var förbjudet cyklade bygdens pojkar till en närliggande torvmosse och såg på när de svenska flygplanen B3 övade bombfällning mot uppställda mål mitt i mossen.

Kurt

Höbärgning i Åby från 1940-talet

Sörstafors Pappersbruk i slutet av 1800-talet

PS
Mina blogginlägg från 2014 finns tyvärr inte med här.
En del av dem har jag gjort tillgängliga på annan plats.
Klicka här för att komma till BolggArkivet.

I förra veckan avslutades Gubbröra ― en kollektiv självbiograf.  Vi var tre ynglingar födda 1933/34 som berättade om vårt arbetsliv och om samhällsutvecklingen. För att få en tillbakablick över samma ämne fast 100 år tidigare återger jag här nedan delar av en självbiologi skriven av Eric Ericsson född 1834. Han blev en samhällsbyggare i Kolbäckbygden på 1800- talet.

Kurt

Eric Ericssons berättelse: Några ord till mina efterkommande (Försent började Memoarer)

Jag föddes i Forsta Kolbäck den 21 maj 1834. Samma dag var det inkvartering då Nerikes Husarer voro på väg till storläger i Stockholm. Sådana inkvarteringar voro vanliga den tiden, två till tre gånger årligen. Min mor måste därför ligga i en brygghuskammare vid min födsel.

Det var andra tider då, det var visserligen en skola i sockenstugan men ingen utbildad skollärare. Det var att anta någon som var något mer erfaren än andra. I början av 1840-talet fick vi en skollärare och material att skriva i. En sandbänk som ströks över med en bräda då vi plottrat den full och sedan börja igen. Sedan fick vi stentavlor (griffeltavlor) att fortsätta övningarna med och till sist ett halvt ark papper att skriva provsida på.

Så fort man gått och läst – blivit konfirmerad – var man utlärd. Huvudsaken var att kunna katekesen utantill från pärm till pärm och likaså bibliskan. För den som hade gott minne gick det bra men andra fingo pinas betydligt i synnerhet vid husförhören.

Då jag inte var i skolan fick jag alltid hjälpa till hemma med vad jag kunde göra. Hålla rent på gård och backar med mer. Sedan var det att ta i med varjehanda. Vi hörde till reserven vid Kolbäcks skjutsstation och då ett visst antal hästar utgått där kom hållkarlen och tog hästar och skjutskarl. Trots att det var aldrig så brått för oss, spändes hästarna från plogen och skjutspojken måste följa med nästan som han befann sig.

Om Kolbäcks krog och gästgivaregård skulle det kunna vara mycket att skriva om. Där var en samlingsplats för allt slödder. Man fick se det som nutidens folk skulle rygga tillbaka inför.

Resande som for i två- och tre-spända åkdon. Diligenser som gick med fyra hästar i bredd från Stockholm till Malmö och Göteborg fram och åter två gånger i veckan. De var svåra att möta på de smala vägarna, det var bäst att köra ur vägen långt före, köra in i skog eller ut på gärdena eller i värsta fall i diket. Det skedde många olyckor men det fäste sig ingen vid.

Kommer särskilt ihåg då Carl XIV Johan reste förbi här. Det var då han 1838 reste till Norge. Det var en rörelse som ingen nu levande kan göra sig en föreställning om. Han hade en tross på 200 hästar och rörelsen räckte ett par dagar. Först kom köksvagnar och annat. Till sist kom kungen själv med en obeskrivlig ståt, herrar i lysande uniformer av guld och det var svårt att urskilja vilken som var kungen. Man kan förstå vilken uppståndelse det var vid sådana tillfällen. Landshövdingen red i spetsen för kungsvagnen inom sitt län och kronofogdarna red före, var och en inom sitt fögderi. Det var inte långt mellan skjutshållen Västerås, Dingtuna, Kolbäck, Björksta i Munktorp och sedan Östtuna i Björskog, men det gick fort, svetten rann av djuren.

För att återgå till mitt arbete och verksamhet, så var det att stå i så fort man kunde göra något. När vi kom från skolan var att läsa läxor och ut och plocka lerkockor ur dikena med mera.

Då vi blev större var det att gå upp klockan tre och tröska med slagor. Det var det mest pinsamma arbete man kunde tänka sig i synnerhet innan kroppskrafterna var utvecklade. Det var bråttom för alla ville ha sluttröskat till Jul. På somrarna var det lika brått men då med slåttern.

Vad beträffade arbetstiden så var det under slåttertiden att börja mellan klockan två och tre på mornarna för att kunna få slå medan daggen var i, som det hette. Då daggen var borta fick man inte av det dåliga gräset, tåtlar och dylikt. Sedan var det att räfsa bland tovor och buskar, sätta upp i såtan eller köra in hö. Arbete med det kunde ofta räcka till 9-10 på kvällarna. Men då vi gick hem sjöng vi och var glada och belåtna.

Beträffande inhägnader så var det gärdesgårdar efter alla vägar. När vi släppte ut våra svin om våren så kunde de gå ända till Köping. På Svinskogen uppehöll de sig länge och så kom de hem någon gång i ett stort sällskap, 50 till 60 grisar. De påtade upp dikesrenar och landsvägsrenar och så begav de sig iväg på andra håll en tid och så kom de igen. Någon annan föda fick de inte på hela sommaren.

Jag blev gift i Kyrkbyn den 10 oktober 1861. Var sedan hos min svärfar till 1868 då jag övertog gården. Det var mina värsta hundår. Jag gick först och sist. Då de övriga arbetarna hade sin middagstimme fick jag kasta i mig en bit och sedan skriva. Lika så om kvällarna skriva och räkna då de övriga fick vila.

Min svärfader, en stor sträng man, hade startat ett bränneri där det tillverkades 600 till 1 000 kannor brännvin per dygn. Där arbetades i tre till fyra vintermånader. Jag fick lära mig skriva och räkna på nytt som jag alldeles glömt vid 27 års ålder.

Då jag på hösten (1868) för brännerirörelsen behövde minst 30 000 kronor var det några bondgrannar som tecknade sig för borgen för detta belopp och jag började. Var själv tillverkare inspektor o bokhållare, ingen ståt. Jag satte själv för min häst när jag skulle ut och åka och sköta ett så stort företag ensam, men jag fick ligga i. Det var 16 man i bränneriet, i jordbruket omkring 20, vi hade inga maskiner då. Ja arbete var det både dag o natt. Jag såg om det jag hade och hade ett stort förtroende hos folk, vad jag nu efteråt mera inser.

Det är i dag den 9 juni 1913, jag fyllde 79 år den 21 maj och börjar därför bli trött.

Eric Ericsson

Hela hans berättelse kan läsas här.

Kolbäcks Kyrkby

Atletfiskarna släpper 350 kg regnbåge i Gropen, en imponerande läsning i tidningen VLT för en vecka sedan. Det något märkliga namnet Atletfiskarna på en sportfiskeklubb tarvar en förklaring. Och Gropen, där regnbågen nu släpptes, var en gång i tiden en orörd grusås. Jag skall förklara sammanhangen vidare och i kronologisk ordning, från Kristi Födelse.

I Kolbäck fanns/finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. För cirka 2000 år sedan, under den s.k. romerska järnåldern, började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda efter landhöjningen. Den slutsatsen kan vi dra av en arkeologisk utgrävning i Kolbäcks-åsen 1968. Så här lyder delar av rapporten efter undersökningen:

”Av 54 hittills undersökta gravar var 28 brandgravar och 26 skelettgravar. Såväl skeletten som bensamlingarna låg i allmänhet på ett djup av omkring l m i gruset och var täckta av stenpackning. Bland fynden dominerar harts tätning, som förekommer både i brand- och skelettgravarna. I brandgravarna är lerkärl vanliga (urnegravar). De är oornerade och av grovt gods. I övrigt kan nämnas knivar, skäror, fibulor, kammar, ett kort eneggat svärd samt pärlor m. m.”

I början på 1950-talet startade Kolbäcks Grus AB sin verksamhet i den då 12 meter höga åsen. En arkeologisk utgrävning kom till stånd för att man skulle få exploatera ännu större områden och djup. Verksamheten pågick till 1991 och efterlämnade en insjö med ett största djup av nio meter.

Under årens gång satte intresserade fiskare ut både gädda och abborre. Och folk badade i det klara kalla grundvattnet. 1992 övertog Hallstahammars kommun området och överlät skötseln till Atletfiskarna som började plantera in ädelfisk. En golfbana anlades också i anslutning till det som var kvar av åsen och dess omgivning.

Kolbäcks Atletklubb bildades 1958 på initiativ av Evert Stillman. Evert berättade för mig att klubben hade ständigt ont om pengar och började därför ordna fisketävlingar med insatser och priser. Det gick så bra att en sektion bildades inom klubben, Atletfiskarna. Ganska snart blev den en fristående sportfiskeklubb med anknytning till riksidrottsförbundet och driver idag en omfattande verksamhet. I fjol gjorde Atletfiskarna en storsatsning på Gropen och satte ut fyra ton fisk.

Därmed är sammanhangen i stort utredda. Men man kan ibland förundras över hur platser och byggnader får sitt namn, som nu i fallet Atletfiskarna, Gropen och ett annat exempel, Skrapan i Västerås, en höghusbyggnad på 25 våningar som byggdes 1990. De döps helt sonika efter vad de kallas i folkmun, ingen Turning Torso här inte.

Kurt

Gropen

Strömsholms Golfklubb

En mosaikpärla med ansiktsmasker från Kolbäck