Eldsjälar i Säby

molntorps_musikkar_-1914

Alla samhällen/socknar med högaktning ska ha en egen musikkår eller sångkör eller båda delar, åtminstone gällde det förr i tiden. Detta kaxiga uttalande kan jag göra då det var sanning i Säby socken under min uppväxt. Så här var det före allt vad musikskolor och festivaler hette.

I Säby socken fanns sedan sent 1800-tal en fabrik, Mölntorps Verkstäder med ett 100-tal anställda, så ock en blåsorkester. En som arbetade där, August Sandberg, blåste nytt liv i Mölntorps Musikkår runt 1919. Den kom att bli mycket aktiv till i slutet av 1930-talet.

Säby manskör bildades 1919 också med arbetare från fabriken. Kören fick ett rejält uppsving när Set Svanholm 1923 kom till Säby som kantor. Mindre än två år senare var Säby manskör enligt expertisen den bästa kören i länet om inte i hela Sverige.

En speciell högtidsdag, Säbydagen, arrangerades årligen av Säby hembygdsförening under 1920-och 30-talet. Då medverkade både musikkåren och sångkören. Säbydagens firande har återupptagits på senare år om än i annan form.

Den svenska kommunala musikskolan startade i blygsam omfattning under 1940-talet. Tidigare hade endast ett begränsat antal ungdomar möjlighet att få instrumental- och sångundervisning. Med Säbys historiska bakgrund i ämnet fanns möjligheten att ge min generation fostran i sång och musik. För det behövdes emellertid en ledare.

Återigen var det en arbetare på fabriken som begåvade Säby med en eldsjäl, vad beträffande sång och musik, nämligen trycksvarvare Åke Ljung. Han fångade upp ungdomarna och lärde dem spela mandolin och andra strängaspel.

Åke startade 1949 Säby Musikskola för barn mellan 10 och 15 år och 1952 hade man 22 medlemmar. Fjorton av dem spelade i Kolbäcks ungdomsorkester som hade full orkestersättning ―man spelar fyrstämmigt. Förutom att verka som sång- och musikledare i Säby och Kolbäck var det Åke Ljung som ”tiggde” pengar till instrumenten från kommunen och ABF. Hans ideella arbete tog all hans fritid i anspråk kan man förmoda.

För att beskriva deras framgångar återger jag nedan delar av ett tidningsreferat från 29 november 1953.

”Kolbäcks ungdomsorkester gav i söndags en 5-årskonsert på Strömsholms slott. Den synnerligen ungdomliga orkestern, genomsnittsåldern höll sig något över 13 år, bestod av traktens medlemmar.

Sammanlagt framfördes under hr Åke Ljungs ledning inte mindre än fjorton nummer. Samklangen hos orkestern var förvånansvärt god. Med fulltalig stråkbesättning plus cello och piano presenterades en mycket god orkesterklang. Den 15-årige cellisten Kjell Sandberg utförde med stor framgång Ave Maria av Bach/Gounod och för ett par utmärkta pianosolon svarade fröken Ulla Axelsson.

Omkring 90 personer avlyssnade konserten som gav ett utmärkt belägg för det energiska arbete som orkestern nedlagt under de gångna fem åren och blev till stor heder för ledaren genom åren hr Åke Ljung.”

Tisdagen den 21 juli 1964 skriver Manne Nilsson, en medlem i Säby manskör, i sin dagbok ―Sång vid Åke Ljungs bår.
Sången vid Åke Ljungs bår blev den 45-åriga körens sista framträdande. Den dog så att säga samtidigt med en av dess medlemmar som varit med från början.

Kurt

musik_set_1933

Bilder:
Mölntorps Musikkår 1914
Musikkåren och Set Svanholm underhåller på Säbydagen 1933 vid sjön Freden.

Mölntorps idrottsplats

kvarnhagen

Idrottsplatsen är en viktig del av ett samhälles identitet, säger Göran Willis och Ronald Åman som samlar in material till en bok om just idrottsplatser, allt enligt SVT. Det ger mig tillfälle att beskriva Kvarnhagen, där jag idrottade som ung.

Mölntorps Idrottsklubb bildades 1926 och två år senare fick klubben ett arrendeavtal gällande en hage som tillhörde Kungsladugården i Strömsholm. Med frivilliga arbetsinsatser samt penningbidrag från bl.a. Mölntorps Verkstäder byggdes hagen om till en riktig idrottsplats.

Löparbanan blev 380 meter lång med fyra banor i bredd. Sprinterbanan för bl a 110 meter häck hade sex banor i bredd. Banbeläggningen bestod vanligtvis av kolstybb men i Kvarnhagen användes krossat tegel från det nerlagda tegelbruket i Mölntorp. Förutom löparbanan byggdes kast- och hoppbanor.

Det ständiga problemet var att få ihop pengar till materialet som gick åt. Efter 17 års enträgna ansträngningar blev idrottsplatsen, inklusive en paviljong, officiellt invigd den 19 augusti 1945. Dessförinnan hade vi ungdomar i trakten redan börjat träna på Kvarnhagen, bättre anläggning fanns inte på mils avstånd.

Den högtidliga invigningen hedrades med närvaro av PLM- direktören Knut Laurin från Malmö. Han höll också invigningstalet och slutade med orden: ”Må gräset aldrig gro på dessa banor”. PLM ägde på den tiden Mölntorps Verkstäder. Knut Laurin var far till den mer namnkunnige Ulf Laurin, styrelseordförande i SAF under en tid.

På vintern var bandy och skidåkning sporter där idrottsklubben framgångsrikt deltog. En myr på Kyrkbygärdet var bandysektionens hemmaplan. Innan man kunde komma igång med en bandymatch måste isen skottas ren från snö. De som deltog i snöskottandet fick fribiljett medan den övriga publiken fick betala 25 öre i entréavgift. Ett tio kilometer långt skidspår hade också snitslats i terrängen i socknen. Där utövade man det klassiska sättet att förflytta sig på nederbörden.

I Paviljongen vid Kvarnhagen tränades brottning med framgångar. 1957 blev Arne Hals svensk mästare i mellanvikt, grekisk- romersk stil. Och brodern Bengt kom femma i samma klass. Inte undra på att jag, många gånger under vår brottarträning i mitten av 1950-talet, blev slängd i mattan av bröderna Hals.

Kurt

hals
Bengt och Arne Hals mottar gratulationer från landslagets tränare Preben Svedberg.

Trappa ökar leklusten

fiskvag_1

I april 2015 kunde jag berätta att Västerkvarns kraftstation, byggd 1915, skulle uppgraderas och få nya turbiner. Den 27 augusti i år bjöd ägaren Mälarenergi in till förevisning av slutfört arbete. Tre nya turbiner hade installerats och dessutom en fiskväg, väl så intressant att beskåda.

Fiskvägen gör det möjligt för fisken att passera kraftstationen i bägge riktningarna utan att fara genom turbinerna. Åtgärden bidrar till att höja den nedre delen av Kolbäcksåns ekologiska status genom att fiskarna söker sig högre upp i ån för att leka. Bland annat ökar förutsättningen för den rödlistade Aspen att fortplanta sig.

Fiskvägen består av två filer. Dels en avledare för nedströms rutschande fisk, dels en slitsränna, för uppströms simmande fisk. Slitsrännan är byggd just så att fiskarna ska slippa ”hoppa upp”. Asp, ål, braxen mfl arter har passerar den fiskräknare som finns installerad längst upp. Dessa arter kan inte hoppa utan simmar hela vägen genom slitsrännan.

Ungefär 2-3 % av stationsflödets vatten går genom slitsrännan och avledaren för att möjliggöra fiskens vandringsväg längre upp i Kolbäcksån.

Kurt

Foto: Lars Söderlund

Ingen pardon ― polisen tog kon

polis_468_s205

Hembygdsföreningen fick häromdagen en förfrågan om ett foto på poliser i Kolbäck från början av 1960-talet. Poliserna skulle posera framför dåvarande polisstationen. Efter en tids sökande i föreningens gömmor återfann vi en diabild som motsvarade beskrivningen. Det var en av poliserna på bilden, den nu 85-årige Nils Bäckwall, som behövde den som komplement till de minnesanteckningar som han nu skriver.

Att bli polis var för många en pojkdröm förr i tiden. Själv gjorde jag i tonåren ett besök på arbetsförmedlingen i Västerås för att söka in som sådan. Det stupade på att jag bara hade betyg från sexårig folkskola, man måste ha realexamen. Mannen jag pratade med föreslog att jag skulle ta värvning i det militära för att efter tre år bli furir, som gav realskolekompetens. Militärlivet lockade emellertid inte mig.

Nils Bäckwall som är tre år äldre än jag och med samma förutsättning, vad beträffar skolgången, gick militärvägen till polisutbildningen. Han kom sedan till Kolbäck 1958 och blev en av sex poliser som bildade Kolbäck – Munktorp polisdistrikt.

Poliserna i Kolbäck tillhörde Hallstahammars landsfiskalsdistrikt. Landsfiskalen hade, före polisens förstatligande, vida maktbefogenheter. Han var inte bara polisernas chef han var också kronofogde, utmätningsman och åklagare. Polisen blev därför landsfiskalens handgångna män i ärenden av skiftande slag.

Trafiken som i dag går på E18 gick på den tiden genom Kolbäck så det blev en del olyckor att utreda. Att besöka en fattig bonde, som häftade i skatteskuld, för att ta en ko i beslag var förmodligen heller inget trevligt uppdrag. Knark var emellertid okänt och ”buset” var vanligtvis hederligt folk, det fanns naturligtvis undantag.

Polisens förstatligande 1965 föregicks av en utredning som leddes av Carl Persson. Han blev också den första rikspolischefen i Sverige. Som sådan såg han till att polisen fick de resurser som behövdes, bland annat polisbilar. Dessförinnan användes privata bilar eller taxi. Förstatligandet innebar att alla poliser blev uppsagda från sin kommunala tjänst och måste söka de nya statliga polistjänsterna. Kolbäck fick två tjänstgörande poliser, Egil Holmberg och Folke Westberg. Nils Bäckwall fick en tjänst som kriminalare i Hallstahammar.

Kurt

Läs Nils Bäckwalls berättelse här

n10442
Bilolycka i Kolbäck 1950. Fotograf: Gustaf Åhman