Månad: oktober 2015

I mitt föregående inlägg kritiserade jag en hyllad karriärist med stora framgångar i Nazityskland. Oaktad dennes medlöperi vill jag ändå berätta om en annan sida av den stora operastjärnan och hans starka engagemang för Säby under många år.

Förr i tiden (för hundra år sedan) var det prästerna som höll samman sockeninnevånarna från vaggan till graven. I födelseboken skrev prästen in alla barn som föddes. Han döpte och konfirmerade dem, var vigselförrättare, skrev ut flyttbetyg och slutligen begravde han dem. Det var också ofta prästen som startade studiecirklar, hembygdsföreningen och liknande sällskap. I Säby togs initiativ till en manskör.

Vi skriver året 1919. Dåvarande prästen, Gustav Svedman, var med om att starta Säby manskör. Han blev också själv aktiv sångare i kören som förste tenor. Folkskolläraren, organisten och kommunnämndens ordförande Edvin Dalström ställde upp som körledare. Till att börja med hade man bara lyckats värva nio män, huvudsakligen fabriksarbetare, från Mölntorp. Dessvärre blev Edvin Dalström snart sjuk och Gustav Svedman flyttade från Säby.

Men så hände något som kom att bli helt avgörande för Säby manskör, då och för lång tid framåt. En 19-årig yngling, som hade gjort succé i kyrkan på nyårsaftonen 1923, visade sig inte bara kunna sjunga själv utan dessutom kunna ta kommandot över vuxna karlar. Set Svanholm var namnet. Han hade snart trummat ihop 18 aktiva sångare.

1925, mindre än två år senare, var Säby Manskör enligt expertisen den bästa kören i länet, kanske till och med i hela Sverige. Trots att Set Svanholm flyttat till Stockholm släppte han inte taget om kören. Hans stora intresse för den lilla socknens kör kan Manne Nilsson, född 1911 i Mölntorp, berätta om. Manne har förresten fått Västmanlands Sångarförbunds guldmedalj för sina insatser i Säby manskör.

”På somrarna när Set Svanholm var ledig från sitt arbete i Stockholm tog han tåget till byn Åskebro som då hade en egen hållplats där tåget stannade om resenären gjorde stopptecken. Där mötte Carl-Axel Ohlsson honom med sin cykel, satte honom på ramen och cyklade iväg till Säby för sångövningar. Vid sådana tillfällen stod sångglädjen högt i tak.”

En annan sångare, Erik Johansson, berättade för mig om sitt beslut att försöka komma med i kören, trots att han var från Kolbäck. Det var efter att ha hört körens framträdande i Munktorps kyrka. ”Dom lät som en hel orkester” sa Erik, i sitt försök att beskriva det underbara han upplevde. Erik var kantor och han blev sedermera körens ledare under en period.

Kören gjorde tre radioframträdanden: 1936 i Eskilstuna, 1937 i Odensvi och 1945 i Västerås. Programmet från Västerås sändes också till USA via kortvågsradio.

Tisdagen den 21 juli 1964 skrev Manne Nilsson i Säby Manskörs dagbok: ”Sång vid Åke Ljungs bår”. Den sången blev den 45-åriga körens sista framträdande. Den dog så att säga samtidigt med en av sina medlemmar som varit med från början. På hösten samma år beslutades vid ett möte i Kolbäck att nedlägga verksamheten. Orsaken var bristande rekrytering.

 

Säby Manskör firar 35-års jubileum 1954 med konsert i Kolbäcks kyrka.
Set Svanholm ställde alltid upp vid liknande tillfällen som dirigent och solist.
Här avtackas han av sin arbetskamrat på 1920-talet, prosten Axel Ericsson.

 

Set Svanholm dog ung. Han blev endast 60 år. Axel Ericsson, som av en händelse befann sig på genomresa i Stockholm, blev kallad till sjukbädden av Sets hustru Ninni. Axel Ericsson berättar:

”Jag fann Set Svanholm, den vitale mannen, den världsberömde sångaren, nästan stum. Tre ord – berätta om Säby – sen blev det inte mer. Han ville att jag skulle berätta Säbyminnen för honom. Sina triumfer runt världen ville han inte höra talas om. Men om åren i Säby ville han höra allt.”

Kurt

Program till Säby-dagen 1933

 

Efter ett långt arbetsliv och återkomsten till mitt barndomshem, Vallby Säby, blev jag engagerad i Säby hembygdsförening och medlem av styrelsen. I föreningens ägo finns gammalt material från början av 1900-talet som tilldrog sig mitt intresse.

På stora och vackra affischer kunde man utläsa det storslagna firandet av Säby-dagen. Där fanns ett namn som speciellt fångade mitt intresse, Set Svanholm. Att han blev världsstjärna och operachef det visste jag, men vad gjorde han i Säby? Vad som också triggade min nyfikenhet var min mammas iver att aldrig missa Set Svanholms återkommande gästframträdanden i Säby, Strömsholm och Kolbäck.

Resultatet av mina efterforskningar finns på hembygdsföreningens hemsida. Kort beskrivet: Set Svanholm blev vid 19 års ålder organist/kantor och folkskollärare i Säby mellan åren 1923-1929. Dessutom tog han över ledarskapet av Säby manskör som utvecklades och rönte stor uppskattning med många framträdanden, även i Sveriges Radio.

Jag lyckades engagera Set Svanholms barnbarn, Ingela Bohlin, till hembygdsföreningens 75- årsjubileum vid Säby-dagen 1999. Året därpå gästade oss hennes bror Ragnar Bohlin med hustru Tamara. Kyrkan var fylld till sista plats vid deras framträdanden. Det var en uppskattad upplevelse både för oss i Säby och för syskonen Bohlin. Mer om detta finns också på Säby hembygdsförenings hemsida.

Vi har varit mäkta stolta över ”Säby-sonen” Set Svanholm. Den stoltheten fick sig en rejäl törn under ett föredrag i Västerås Konserthus 2014 under rubriken: ”Set Svanholm – kyrkomusiker, hjältetenor, operachef.” Där höll historikern Marie-Louise Rodén och musikforskaren Daniele Godor ett föredrag om Set Svanholms liv och leverne. De två arbetade då på en biografi om honom. Boken publicerades nu i dagarna med titeln: Mästersångaren från Västerås.

Det som chockade oss under Daniele Godors föredrag var Set Svanholms umgänge med nazisterna och Hitler. Av Daniele, som är tysk och höll sitt anförande på norska, blev vi varse den bittra sanningen.

Min tidigare vetskap om Set Svanholm hämtade jag från hembygdsföreningens bandinspelningar och tidningsartiklar, många skrivna av Säby-prästen Axel Ericsson. Något mer material fanns inte att studera i slutet av 1990-talet. Axel Ericsson beskrev Svanholms framgångar på världens operascener och då speciellt i Amerika, inte ett ord om Tyskland eller Österrike.

Nu har jag läst den 490 sidor omfångsrika biografin och där beskrivs utförligt Set Svanholms arbete i Tyskland. Han var en av de absolut flitigaste svenska artisterna där, mycket uppburen av Adolf Hitler själv, och han gav också en hel del propagandaföreställningar för nazisterna. Set, som var en hård och slipad förhandlare, lade nu grunden till sin privata förmögenhet.

Hans impressario Wilhelm Stein, som var jude, varnade honom flera gånger för att hans engagemang i Tyskland och Österrike skulle omöjliggöra framträdanden på andra scener.
Set Svanholm hävdade dock, att hans anknytning till och medlemskap i Kungliga Teatern och Sveriges neutralitet skulle skydda honom. Vid Amerikas inträde i kriget började dock Set Svanholm sopa igen spåren efter sina nazistiska engagemang.

Set Svanholm hade vid några tillfällen använt sig av en annan impresario än Wilhelm Stein för att slippa dennes belastning som jude. Det var ändå Stein, som hade flytt till USA, som paradoxalt nog hjälpte Set Svanholm att bli etablerad och firad stjärna både i Syd- och Nordamerika.

Efter föredraget i Västerås blev jag kluven i min syn på Set Svanholm och hans anknytning till nazisterna. Nu vet jag mer efter att ha läst ”Mästersångaren från Västerås”. Så är det nästan alltid, vi människor drar lätt förhastade slutsatser på ett för grunt material.

Set Svanholm var firad och etablerad operasångare och älskad av sin publik redan före kriget. Alla kunde inte vid den tiden förutse hur långt nazisterna skulle gå. Hans agerande måste ha blivit ett svårt moraliskt och pedagogiskt dilemma.

Kurt

Här kan du lyssna på Axel Ericsson berättelse: Nyårsbön 1923.

VLT Kultur&Nöje: Västeråsaren raderade åren hos Hitler

 

 

Fritiof Johansson 1950

 

I mina tidigare inlägg har jag berättat om Smidesfabriken från slutet av 1800-talet. Äldre verksamheter, kvarnar, från 1400-talet fanns också i Mölntorp. Den västra av dessa, Västerkvarn, drevs med vattenkraft fram till 1915 då den byggdes om till el-drift. 1974 lades den ner. Mjölnaren Fritiof Johansson född 1904 hade under större delen av sitt liv arbetat där. Han tog över Västerkvarn efter sin far och var mjölnare fram till 1963. Turligt nog för oss skrev Fritiof Johansson 1970 ner sina barndomsminnen från kvarnlivet. Hans berättelse finns här nedan i en något förkortad version. Hela hans berättelse och mer om Mölntorps gamla kvarnar finner du på den här länken.

Kurt

Vi kan i tankarna flytta oss drygt 60 år tillbaka i tiden. Det är höst och lider mot jul. Från skördens bärgning och till jul går kvarnen natt och dag från måndag morgon till lördag kväll. Klockan fem på morgonen är det väckning. Då skall alla i mjölnargården upp. Dagens arbete började klockan sex.

Arbetsstyrkan bestod vid den tiden av min far, som med stränga och strama tyglar svarade för hela driften, två mjölnardrängar och jag som 4:de man. Var och en ansvarar för malningen ett dygn. Den som skulle mala började kl 6 den ena morgonen och arbetade till kl. 6 den andra morgonen.

Utanför kvarnbryggan står långa rader av skjutsar som väntar på att få lasta av sina säckar. De flesta ha säkerligen begivit sig av hemifrån någon gång efter midnatt för att komma någotsånär i tur att få mala.  Där är parlass å enbetslass dragna av hästar och ibland även av oxar.

Lång väntan i kvarnkammaren. När säckarna är avlastade och hästarna inställda i kvarnstallet och man har antecknat sig på en svart tavla som hängde på väggen, är det dags att med den försvarliga matsäcken ta plats i kvarnkammaren och invänta turen att få mala. Det kunde ibland dröja både ett, två och tre dygn. Med tanke på denna långa väntetid måste matsäcken vara beräknad. Den förvarades antingen i en läder väska eller i ett träskrin med järnbeslag och lås.

För oss barn var det högsta måttet av glädje och nyfikenhet att få slinka med in i kvarnkammaren och se på när ett sådant där matskrin öppnades och få beskåda vad innehållet bestod av. Snart nog kunde vi med säkerhet konstatera att skrinen från Munktorp var de mest välförsedda. Där fanns så mycket gott som man gärna velat vara med och smaka på, fastän man ej led brist på livets nödtorft. En och annan kunde också ha en flaska av de starka dryckerna med sig.

Att vi ej gladde oss åt detta på samma sätt som innehavaren berodde nog på att det därigenom blev extra arbete för oss. Vi fick ibland ta hand om både kvarnlass, hästar och karl. Jag har många gånger i senare tid tänkt på att vi tog så lätt på ansvaret. Var det någon som fått för mycket under västen så malde vi hans säckar, lastade på både dem och körsvennen, fick för hästarna och sedan fick han klara sig bäst han kunde och alltid gick det bra. Hästarna hade kanske stått i kvarnstallet länge och ute var det kolsvart mörker. Som väl var levde vi inte i bilarnas tidevarv.

I kvarnkammaren eldades väldeliga och var oftast hett som i en bastu. Där pratades och diskuterades olika problem. Ibland gick diskussionens vågor höga och ibland berättades historier så håret reste sig i förskräckelse på lyssnarna.

Hos mjölnerskan. Alla som fick övernatta i väntan på att mala, bjöds på morgonkaffe klockan sex. Köket kunde då ofta vara fullt av kvarnkunder. Eljest hade min mor en blygsam försäljning av kaffe och svagdricka. De som fick vänta länge blev torra i halsen å termosflaskor var inte så allmänt på den tiden. Hon tog 5 öre koppen för kaffe och 10 öre litern för svagdricka.

Någon bacillskräck existerade ej på den tiden. Jag minns att vid pannkaksgräddning kunde min yngsta syster å jag stå vid spisen å tigga pannkakor. Vi fick dem i händerna direkt från laggarna och de voro så varma att vi varken kunde hålla i dem eller äta utan vi lade dem på soffan en stund tills de svalnat.

På soffan hade många av kvarnkunderna suttit under dagens lopp och inte var den väl alla gånger fri från olika slags baciller, men det gjorde ingenting för alla mådde vi bra. Matsedeln i övrigt var efter nutidens standard mycket bastant å kraftig. Det var sill i alla former, salt å rökt fläsk, salt kött, potatis, korngryn, ärter å pannkaka. Smöret skulle man vara sparsam med men däremot fick man äta istersmörgås utan tanke på att man var överflödig. Vi hade jättestora grisar som blev ganska feta och skulle nog varit trögsålda på nutidens marknad.

Ett arbetspass. Jag nämnde om att den som svarade för malningen började kl. 6 den ena morgonen och slutade kl. 6 den andra. Då fick man sova till kl.12 på dagen, äta middag och arbeta till kl. 7 på kvällen.

Arbetet för de övriga som ej skötte malningen bestod i omhuggning utav stenar, passning av säckar, invägning av spannmål och utvägning av mjöl. Alla anställda vid jordbruket hade då sin lön delvis i natura. Det innebar bl.a. att dom fick ut spannmål varje kvartal till förmalning.

Det var mycket folk på gårdarna och därigenom också väldeliga kvantiteter mjöl som maldes i minut och parti och sedan vägdes upp i små poster så var och en fick sitt. Vad som var tråkigt var att mala något som kallades för pannkaksmjöl. Det var en blandning av vete, korn å ärter som tog både tid och omsorg i anspråk.

Att ett helt dygn i sträck passa det stora kvarnmaskineriet var i högsta grad påfrestande. Fram på nattkröken ville tröttheten taga överhand. Det var farligt att sätta sig. Då kunde man lätt somna vid den mullrande rytmen av kvarnstenarnas gång, men när fötter å ben värkte av trötthet då tog man in en stång eller planka som ställdes i lämplig lutande ställning så man kunde lägga sig på den. Inte var det bekvämt men man fick ändå ett slags vila. Råkade man somna tappade man genast balansen å vaknade vilket också var det fina i anordningen.

Fritiof Johansson

Bebyggelse i Mölntorp från 1880-talet med Svallings villa Strömsnäs

I mina föregående inlägg har jag berättat hur en smidesfabrik på sent 1800-tal byggdes vid ett vattenfall i Kolbäcksån vid Mölntorp. I det här avsnittet vill jag beskriva hur bebyggelsen växte fram till ett litet samhälle. Samma utveckling pågick säkert på många orter i Sverige.

Före smedjans uppförande 1871 fanns i Mölntorp endast herrgården och bostäder för gårdens arbetare. I Sverige levde på den tiden folk i fattigdom och armod. Arbetslösheten var skyhög. Folk drev omkring på vägarna för att få ett påhugg hos någon av de 400 000 bönderna. I likhet med andra uppväxande industrier var Mölntorpsfabriken tvingad att ordna boende för sina fattiga arbetare. Läs om hungersnöd i Mälardalen.

Socialdemokraterna fick regeringsmakten efter 1932 års val. Ernst Wigforss blev finansminister. Han var inte ekonom till professionen utan docent i nordiska språk, men han var mycket beläst i ekonomi och låg i framkant när det gällde ekonomisk politik. Arbetsmarknadsläget förbättrades efter 1933, då den socialdemokratiska regeringen gjorde upp med Bondeförbundet i den sk ”Kohandeln”. Bönderna blev lovade att skatt skulle läggas på margarinet, som konkurrerade med bondens smör. Regeringen lyckades mot alla odds skapa en framtidstro i samhället. De gamla nödhjälpsarbetena blev nu beredskapsarbeten med avtalsenlig lön, vilket var Bondeförbundets eftergift i kohandeln.

De första bostäderna som Smidesfabriken byggde 1880 var ett 20-tal lägenheter i ett flerfamiljshus. Området kallades Smebruket. Fabrikör Svallings villa, Strömsnäs, låg också på platsen. Smebruket blev en central samlingsplats i Mölntorp. Där fanns den tidens internetanslutning, en anslagstavla. Här samlades vi ungdomar på kvällarna.

På den tiden var det svårt att hålla en god hygien. Vatten fick man hämta i ån. Loppor och löss var vanligt förekommande, tuberkulos och spanska sjukan härjade. 1918 grävdes en brunn på gården mellan husen och hygienen förbättrades. Invid ån byggdes en tvättstuga och klappbrygga där Smebrukets kvinnor bykte och klappade sin tvätt. Efter tvättmaskinernas tillkomst blev där en bastu med groggveranda. Stugan finns kvar än i dag.

Det byggdes också en ekonomilänga, kallad Långa Räckan, med torrdass och bodar. Dessutom fanns det i längan en samlingssal för böne- och fackföreningsmöten. För dem som ville hålla sig med gris fanns svinstior. I ABF:s regi ordnades ett bibliotek 1935 och vid Kvarnfors fanns en bagarstuga i åbrinken. Den byggdes om till en mindre bostad 1935.

Den första handelsboden, en timrad sådan, öppnades 1917 och var strategiskt belägen vid Spången över vattenfallet, en genväg från Smebruket till fabriken. Affärerna gick bra och 1928 bildades en handelsförening och en ny affär blev klar att tas i bruk. Omkring 1938 blev handelsföreningen medlem i KF, Kooperativa Förbundet. 1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Det första egnahemsområdet med ett tiotal villor byggdes runt 1930. De flesta husen var 2-plansvillor med källare där det också fanns ett torrdass. Fabriken sålde tomterna, som de köpt av herrgården, till sina anställda. På 1940-talet byggdes den andra etappen. Då installerade man också den nya bekvämligheten, vattenklosetter. Dessa blev sedan orsaken till föroreningen av ån och till att badplatsen fick stängas. Ytterligare egnahemshus växte på 1950- och 60- talen upp söder om Smebruket.

Fem finländare slog sig ihop 1966 och hjälptes åt att bygga var sitt hus. I sammanhanget kan nämnas att företaget vid den här tidpunkten värvade arbetskraft från Finland. Snart hade varannan arbetare i fabriken anknytning till Finland. Det senaste egnahemsområdet byggdes över den s.k. Lergropen, där man på 1800-talet tagit lera till ett tegelbruk. I dag finns närmare 50 friliggande villor i Mölntorp.

Dåvarande Kolbäcks kommun byggde 1956 ett pensionärshem i Mölntorp. Där fanns åtta lägenheter för gamlingar. Dock lyckades man inte fylla alla lägenheterna som istället hyrdes ut till andra bostadssökande. I mitten på 1980-talet såldes huset till en privatperson. På platsen där Smidesfabriken och Mölntorps Verkstäder en gång låg, finns i dag en fabrik för diskbänkstillverkning. Den drivs av Intra AB, som nu är ett spanskägt företag.

Daniel Sköld och jag körde genom Mölntorp 2011 med en kamera på biltaket. Här kan du se filmen.

Kurt

 

Det första egnahemsområdet med ett tiotal villor byggdes runt 1930