Dan Andersson

Hemlängtan

Jag är trött, jag är led på fabriken,
jag vill hem till jordhöljt bo,
till min koja vid Blodstensmyren,
i de gröna gömmenas ro.
Jag vill leva på bröd och vatten,
om jag endast strax får byta
allt gasljus och larm mot natten
där timmarna tysta flyta.

Jag vill hem till dalen vid Pajso,
till det gräsiga kärret vid So,
där skogarna murgrönsmörka
stå i ring kring mossig mo,
där starrgräs i ånga växer
vid källor som aldrig sina
och där växter väva i jorden
sina rötter silkesfina.

Jag vill hem till dalen vid Kango
där ljungen står brinnande röd
som ett trots i flammande lågor
framför höstens hotande död –
där fjärilar, färggrant glada
på mjöliga vingar sväva
och tunga, sjungande humlor
i den svällande myllan gräva.

Jag vill hem till det fattiga folket
som svettas i somrarnas glöd,
som vakar i bittra nätter
i envig mot köld och nöd. –
Jag vill dit där molnen gå tunga
under skyn där stjärnor skina,
och där obygdsforsarna sjunga
i takt med visorna mina.

Dan Andersson

Militärtjänsten på 1950-talet

Villingsberg 1955Villingsberg 1955

Jag har tidigare berättat om min uppväxt och mitt arbetsliv, det här inlägget handlar om min militärtjänstgöring. Det kom att bli en tid bestående av ständiga förflyttningar, på ett lastbilsflak, till olika förläggningar och övningsfält, men först några rader om mitt påbrå som soldat.

Min farfars farfar Per Larsson född 1798 var indelt soldat no 98 vid Strömsholms kompani. Han gifte sig 1821 med Anna Jansdotter född 1799. De bosatte sig i Brunna, Köping. Per Larsson fick som soldat namnet Brunn. Per och Anna fick åtta barn. Ett av dem, gossen Lars Fredrik född 1828, var min farfars far.

I min uppväxtmiljö på landet och med sexårig folkskola var militärtjänsten ingen karriärväg för mig. Det var något som man helst ville slippa undan och det med så kort avbrott från arbetet som möjligt. Det var emellertid en plikt att mönstra för att sedan bli placerad på något militärförband. Sådana fanns det många på den tiden.

Idealet ur min synvinkel var att bli placerad på F1, flyget i Västerås. Då skulle jag ha nära hem och få en snygg uniform. Placeringen vid mönstringen i januari 1954 blev emellertid Infanteriskjutskolan vid Fältartilleriet. Ett lyckat alternativ skulle det senare visa sig. I maj samma år tog jag tåget från Kolbäck för att inställa mig på artilleriregementet A1 i Rissne, Sundbyberg. Regementet finns inte längre kvar, platsen är i dag helt bebyggd och genomkorsad av gator med militärnamn.

De första två veckorna fick vi inte lämna regementsområdet, vi skulle först lära oss att hälsa och uppföra oss som soldater, som det hette. När man sedan fick lämna området, var det permissionsuniform som gällde. Dagersättningen var 1:50 vill jag minnas. När veckan tog slut på lördag vid lunch så liftade man hem. Civila kläder på meniga soldater fick inte förekomma innanför grindarna. Begrepp som ”personlig integritet” och ”kränkande behandling” var inte uppfunna. Det var bara att gilla läget då som nu när man är pensionär.

Efter en tid blev jag och sju andra uttagna som batteriplatsbiträden. Det var mitt skolbetyg, ”med beröm godkänd” i räkning och geometri, som fällde avgörandet. Som B-platsbiträde skulle man beräkna koordinaterna för inställning av haubitsarnas/kanonernas skjutriktning. Dylika pjäser kunde skjuta granaterna flera kilometer för att nedlägga ”den lede fi”. En viss noggrannhet måste iakttas för att inte de egna skulle träffas.

Vår tropp sändes för grundutbildning på tre månader till Vendes Artilleriregemente A3 i Vä, strax utanför Kristianstad. Trots avståndet till hemmet var detta den bästa tiden under hela min militärtjänstgöring. Dels var det den vackra naturen, dels det goda kamratskapet som gjorde tillvaron dräglig. Dessutom kunde jag på helgerna lifta till Malmö och bo hos en tidigare arbetskamrat på Friisgatan. Därifrån var det bara några hundra meter till dansstället Amiralen i Malmö Folkets Park.

Vi var åtta killar som kom från Sundbyberg och våra hemtrakter var Mälardalen. I Kristianstad konfronterades vi, i positiv bemärkelse, med snapphanar från Göingebygden i norra Skåne till pågar från Söderslätt, vi blev nu inalles 23 mannar i troppen. Språkförbistringen var till en början nästan total, men under resans gång lärde vi oss deras dialektala terminologi. Som exempel föreskrevs vid en uppställning: ”grödmunderig och allebonnar” (linnekläder och träskor). I dag ligger Vendes gymnasium på platsen för A3 regementet.

Vi upplänningar trodde på den tiden att Skåne var platt som en pannkaka, det var vad vi lärt oss i skolan under geografilektionerna. Den villfarelsen blev vi nu snabbt fråntagna. Visserligen finns det inga stora höjdskillnader, men att orientera i de trolska Bockeboda-skogarna utan att gå vilse var inte det lättaste. Där mötte vi också ”bandhundseländet”. Nästan vid var stuga vi sprang förbi, fanns en skällande hund. Den var kopplad till en löplina och hade inte sällan ett bensinfat som koja.

Oftast var vi förlagda i bivack vid de olika skjutfälten, från Rosersberg i norr till Ravlunda i söder. I det vackra Villingsberg låg vi flera månader i tält och slogs mot myggen. Som menig soldat har jag varit inkallad till tjänstgöring under 382 dagar vid inalles sju tillfällen, så nog var jag beredd om kriget kom. Senare i livet kom jag att bo på ett skjutfält, i Kista på Järvafältet.

Kurt

 

Kolifej_2008Foto från 2008: Undertecknad och soldat från Norra Skånes regemente i 1878 års paraduniform