Nyårsbön i Säby kyrka 1923

Axel Ericsson
Axel Ericsson

När jag återkom till Säby 1997 efter 40-års bortavaro engagerade jag mig i hembygdsföreningen och började forska om bygden. Min första studie kom att handla om hembygdsföreningens initiativtagare Axel Ericsson.

Efter att ha lyssnat på bandupptagningar av honom samt läst hans krönikor och kåserier i Länstidningen drog jag snabbt slutsatsen att han var en person med djupa känslor för Säby.

Axel Ericsson var jämtlänning född 1894. Han blev präst i Säby 1922 och gifte sig ett år senare med Anna-Lisa, dotter till Carl och Karin Ericsson på Säby Gård. Axel var då 29 och Anna-Lisa 22 år. Han blev senare kyrkoherde i Kolbäck 1938.

En annan person av betydelse för hembygdsföreningens bildande 1924 låter jag Axel Ericsson själv introducera. Från länken här nedan kan du lyssna till hans berättelse på hembygdsföreningens årsmöte den 4 mars 1979.

Gott slut på 2022

Länk till ljudfil

Set Svanholm

Utskrift

I den lilla kyrkan hände något stort vid nyårsbönen, nyårsafton 1923. Kyrkan fick en ny vikarierande organist och kantor, ja klockare, som han själv allra helst och med stor stolthet ville kalla sig.

Vad var det för märkligt med honom? Jo, han var nyss bara fyllda 19 år, student, ingenting mer. Han kom som ersättare för sin äldre examinerade bror. Kyrko- och skolrådet hade vissa betänkligheter till en så ung vikarie. Men folkskoleinspektören Joel Garpe var eld och lågor. Han visste, han hade varit ynglingens konfirmationslärare.

”Ja, men han ska undervisa stora flickor och pojkar i fortsättningsskolan” suckade ordföranden.
”Kan han det?”
”Jajamän, han kan hålla disciplin ”, sa inspektören.
”Ja, men han ska sjunga och spela i kyrkan…”
”Ja, det kan han mycket bättre än brodern. Säby är att lyckönska! I högsta grad ”, sa inspektören.

Vad skulle man göra? Kyrko- och skolrådet lät pojken komma. Han kom med dunder och brak, eller rättar sagt, han kom med himmelskt välljud.

Den nyårsaftonen i Säby kyrka glömmer jag aldrig. Kyrkan var fylld med folk. Högtiden skulle öppnas med solosång av den nye klockaren. Jag minns jag stod i dörren till sakristian, med de två gamla kyrkvärdarna bakom mig och var skakis av nyfikenhet.

Pojken ackompanjerade sig själv på orgel. Mäktiga toner fyllde kyrkan. Jag fick en stark känsla av att en hel kör var i högstämd funktion. Den äldste kyrkvärden, en gammal soldat, dunkade mig i ryggen och viskade:
”Nu har väl Säby kyrka fått en förstklassig kantor!”

Det vill jag lova. Det var jubel och glädje att vara präst i Säby några år framåt och att ha en sådan medarbetare. Studentpojken, som hux flux blev klockare i Säby, hette Set Svanholm. Han blev sedermera hovsångare och chef för Kungliga Operan och världsstjärna.

– o –

Midsommar 1940–talet

På den tiden det begav sig firade vi varje midsommarafton på Hällby. Min bror och jag blev som unga telningar tvagade och uppklädda inför det stora äventyret. I det vackra vädret gick vi sedan genom skogen till Hällbyberget.

På berget restes en himmelshög majstång. När den var stagad ordentligt rände vi yngre runt den i en ringdans allt vad tygen höll. Efter dansen kring majstången gick vi ner till Edvards hästhage för att dansa ringlekar.

Någon musik fanns inte. Det var till att sjunga de gamla välkända visorna och dansa med flickorna och följa turerna vad texten föreskrev: ”Jag håller dig så kär. Jag stiger dig så när. Jag kan inte säga hur vacker du är men jag låter dig stå för en annan.”

Mot kvällningen när allt var överstökat i ladugården i Vallby kom mamma och pappa gående med en kaffekorg. Ett uppskattat tillfälle att då få sätta sig tillsammans med dem i gräset och dricka saft och äta bullar. (Mindre uppskattade tillfällen var vid höbärgningen.) Pappa Erik stärkte sig också med något han slog i kaffet.

Så tog midsommarfirandet vid för de vuxna. Man samlades på Björkström lövade magasin och till dragspel och fiol började dansen. Ibland smög vi med några karlar som gick till stallet för att se till hästarna, jo pyttsan.

När det började skymma tog mamma med oss hem. Hon vände emellertid alltid själv tillbaka till Hällby. Pappa var duktig att dansa och tänkte kanske inte så mycket på morgondagen. Mamma fick påminna honom – Det blir en dag i morgon också.

Vem ville inte ha stannat kvar. Vi hade ju sett hur glada alla var, även de som till vardags såg stränga och barska ut.

På midsommardagens morgon tog arbetet vid som vanligt i ladugården. Kanske något försenat men korna kallade.

Trevlig midsommar 2022

Kurt

Fem år i styrelsen

Så har jag då avgått från bostadsrättsföreningens styrelse efter fem års engagemang. Det är ingen tävlan om styrelseposterna snarare tvärt om. Och jag var lika tveksam att ta på mig uppdraget som jag är nu att stiga av.

Det är inte lite man skall grotta ner sig i som styrelsemedlem:
– fastighetsskötsel, ekonomi, avtalsjuridik och datasystem.

Jag har från min bakgrund inom förvärvslivet viss erfarenhet inom dessa områden. Nu ville jag snabbt sätta mig in i vår ekonomiska förenings affärer.

Den allmänna uppfattningen är att de boendes avgifter till föreningen skall vara låga i en bostadsrätt. Och att höjningar inte borde förekomma då de ses som en svaghet i ekonomin.

Varifrån skall de regelbundna höjningar av exempelvis el, värme, vatten och avlopp då tas? Och hur skall oplanerade större underhåll finansieras?

Föreningens utgifter är till viss del knutna till vår samverkanspartner HSB som får sina intäkter från föreningarna i ett leverantörs- och kundförhållande.

Jag blev snar varse att den relationen inte fungerade på gängse vis. Vi var inte jämställda parter som på den öppna marknaden. Situationen löstes först när avtalen löpte ut.

Det jag tror jag har lämnat efter mig inom styrelsen är synen på upphandling av tjänster:
– Definiera vad som behövs för föreningen inte vad leverantören anser nödvändigt.

Det jag vet jag har lämnat efter mig är digitaliseringen av föreningens aktuella dokument.

Det jag själv lärt mig är att man inte behöver kunna årsredovisningen till fullo som en ekonom. Det räcker långt med att hålla reda på underhållskostnaderna och vad som finns i kassan.

Att ha problem är ofta inte något problem, men det är ett stort problem om man inte förstår att man har problem.

Kurt

Motorcykeldressin


En bild berättar – från Gustaf Åhmans arkiv

När vi i hembygdsföreningen botaniserade i fotograf Gustaf Åhmans arkiv, på glasplåtar, fann vi denna bild. Han hade noterat i loggboken att den var beställd 1928 av Järnvägscykelverkstaden. Man kan ana att den skulle användas som reklam.

Bilden är tagen vid Cementgjuteriets smedja. Bakgrunden visar att utefter Östra Åvägen fanns bar ett hus. I dag är hela sträckningen bebyggd. I fonden syns Forsta gård.

Så långt berättar bilden.

På nätet kan man läsa att motordrivna dressiner började tillverkas för 100 år sedan när motorer för motorcyklar blev tillgängliga. I dag kan man hyra dressincyklar och färdas efter nedlagda trafiksträckor.

På 1920-talet fanns i Kolbäck en verkstad som tillverkade cyklar av märke EJE, som i Ernst Julius Eriksson. Min pappa, född 1901, jobbade där en period och passade också på att köpte en cykel därifrån. Det var en bastant tigelse med ballongdäck, pakethållare både fram och bak samt en barnsits på ramen.

Själv introducerade jag 2013 den nu så populära el-assistanscykeln i Kolbäck.

Kurt

Handelsbodar i Mölntorp


Handelns uppgång och fall – Två bilder berättar

Den mindre orten Mölntorp efter Kolbäcksån var ren landsbygd fram till slutet av 1800-talet. Vid ett vattenfall på platsen byggdes dock 1871 en smidesfabrik och ett samhälle började ta form.

Den första handelsboden i Mölntorp, en timrad sådan på bilden ovan, öppnades 1917 och var strategiskt belägen vid spången över Mölntorpsfallet. Spången var en genväg som arbetarna tog från boendet till fabriken.

Nedanför spången var jag ofta för att fånga fisk som blivit ”strandsatta” i någon vattenpöl efter det senaste utsläppet då dammluckorna varit öppna. Innan smidesfabrikens tillkomst fanns här även lax att fånga.

Med början på 1930-talet byggdes egna hem allt eftersom fabriken expanderade. Affärerna i den lilla boden gick bra och 1928 bildades en handelsförening och en ny affär byggdes. Omkring 1938 blev handelsföreningen medlem i Kooperativa Förbundet. Och 1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Som synes på bilden nedan har affären två ingångar. Den vänstra för mjölk och mejerivaror. Av hygieniska skäl fick man inte ha mjölk och mejerivaror i samma lokal. Dessförinnan fick mölntorpsborna gå till ladugården vid Mölntorps Gård för att hämta sin mjölk.

Med ett stigande välstånd och med bilismens framväxt nöjde sig inte befolkningen med det begränsade urval av dagligvaror som en handelsbod kunde erbjuda. Handelsboden fick läggas ner.

Otal är de gången vi barn sprang från den närbelägna badplatsen för att handla en läskedryck eller en 5-öres kola i affären.

Kurt


1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Tankar vid Juletid


Julfirande hos Albina i Michigan – En bild berättar

För 100 år sedan flyttade två av min farfars systrar, Semla och Albina, till Amerika. Albina som var född 1882 i Vallby återsåg aldrig hembygden ändock hennes längtan var stor.

I bilden närmast kameran: Albina med ett barnbarn i knä och tre av hennes barn. Albina dog 1959 vid 77 års ålder.

Jag besökte University Microfilms i Ann Arbor Michigan vid några tillfällen på 1970-talet. Hade jag haft intresse för släktforskning redan då hade jag säker sökt upp familjen.

Däremot har jag ett brev bevarat från Albina – Tankar vid Juletid – som hon skrev 1929.

Albinas bror min farfar Ernst, född 1874 och näst äldst i en barnaskara på sju, stannade i Sverige och övertog familjehemmanet i Vallby efter sin far. Han förblev bonde i 42 år. Därefter var det min pappas tur att ta över. Dock blev jag ingen bonde.

Här nedan en bild där farfar får hjälp med höbärgningen av sonen Olle född 1904. På ladugårdsbacken har fler generationer av Larssons barn lekt och hjälpt sina föräldrar med sysslorna.

Det är märkligt att tänka sig att Albina, bara 50 år före mig, sannolikt har hoppat i halmen på samma loge som jag, dock ej i samma halm.

God Jul

Kurt

Tankar vid Juletid

När Julhelgd klappar på min dörr
Påminnes jag som aldrig förr
Af långt förflutna dagar
Ty minnet af mitt fosterland
Utplånas ej af tidens tand
Varthelst mig ödet drager

Mitt barndomshem, den lilla byn
Den mörka skog, den mörkblå skyn
Der tusen stjärnor tindra
Du kära, kära, fosterbyggd
Jag stolt ditt namn vill bära

Jag längtar se dig än en gång
Min röst få blanda i er sång
Till fosterlandets ära
När Juldagsmorgon glimmar skön
Att samlas få med er i bön
Ett tack till Gud hembära

Var helsad sköna morgonstund
Jag hör er sjunga med en mun
I båd palats och hydda
Hör kyrkoklockors sköna ljud
Kom, dyrken edra fäders Gud
Hans hand må Eder skydda

Albina
USA in Dec 1929

En postföreståndare


Posten i Kolbäck – Två bilder berättar

En fjärde dam, i min serie om bemärkta kvinnor i Kolbäck, som säkert de flesta kom i kontakt med är postexpeditionsföreståndare Signe Sundqvist.

Som tjänsteförrättare var hon säkert en plikttrogen och effektiv myndighetsperson. Man kunde dock inte kalla henne tillmötesgående gentemot kunderna.

Som blyg 13-årig springpojke var postärendena inget jag såg fram emot. Signe hade alltid något att anmärka på. Om det inte var annat så satt frimärket snett vilket omedelbart gav upphov till en hög och ljudlig reprimand. Det var inte bara jag som fick mina fiskar varma men det kanske bara var jag som tog åt mig.

Som chef var Signe säkert inte god att tas med. Här en liten episod som belyser arbetsmiljön.

Lantbrevbärare Ragnar Wallberg blev en dag på sin runda inbjuden till banvaktaren, vid järnvägsövergången i Åskebro, på kaffe och något stärkande. Banvaktaren behövde prata lite och en brevbärare på den tiden kunde berätta mycket om vad som tilldrog sig på bygden.

Hur det än var så slutade Ragnars runda den dagen hos banvaktaren med resultat att en del postlådor efter rutten förblev tomma.

Signe fick reda på händelsen och tog honom i upptuktelse. Wallberg ursäktade sig och förklarade händelse:

”Det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”

På bilden ovan postpersonalen år 1929: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg, Signe Sundquist och Gustav Andersson.

Vid ett inbrott i början av 1940 – talet sprängde tjuvar kassaskåpet i postkontoret, men kammade noll. Personalen hade av misstag glömt ställa in kassaskrinet i skåpet. Skrinet innehöll vid tillfället 78 000:- i folkpensionspengar.

Kurt


Post-Gustav 1925

Annies Café


Annies Café – Tre bilder berättar

Den tredje damen jag vill presentera bland Kolbäcks företagsamma kvinnor är Annie Eriksson.

Annie började sin karriär som anställd på ett café och bageri på Åsvägen.  Omkring 1940 övertog hon själv verksamheten. Bilden ovan av café & bageriet är från sent 1800-tal.

Verksamheten bestod förutom av cafédelen en stor sal som hyrdes ut till föreningsmöten och fester. Där hade också Missionskyrkan söndagsskola för barnen.

Bageriet var inrymt i källarplanet och bestod av två rum och låg vägg i vägg med en tvättstuga som hela kvarteret hade tillgång till. I fastigheten fanns även Handelsbanken samt flera hyreslägenheter.

Caféet var inte bara en samlingspunkt för många i trakten utan även för resenärer på genomresa som tog sig en fika i väntan på nästa tåg.

Förutom att kunna läsa den dagliga tidningen kunde man lyssna på musik från en jukebox. Min kusin som hyrde en lägenhet och med sovrummet ovanför cafélokalen var inte glad åt ljudmaskinen. Hon tvingades försöka somna till bland annat Nidälven – stilla och vacker du är – som var den mest spelade skivan på caféet i början av 1940-talet.

Sommartid fanns det även utomhusservering. Där kunde man avnjuta en glass tillverkad i caféets egen glassmaskin, en lyx som inte alla kunde erbjuda sina kunder.

Det hände att företag ringde och ville ha kaffekorgar till sina arbetsplatser. De levererades oftast per cykel. Som exempel bjöd Plåtmanufaktur i Mölntorp och Kolbäcks Elektriska Verkstad varje år sina hundratal anställda på luciakaffe tidigt på luciadagens morgon. Allt skulle levereras av personalen på caféet till ort och ställe.

Utanför bageriet fanns en inhägnad fruktträdgård. Ingen fick ta av skörden för Selma Kivistik, ägaren till fastigheten, och som var en mycket bestämd dam. Varje år kom hon från Stockholm och gjorde inspektionsbesök och hyresuppgörelser.

Kurt


Annie Eriksson till höger som anställd på caféet.


1941 Annie Eriksson
Foto Gustaf Åhman