Herr Larsson

Villa Gullbacken – Två bilder berättar

Vid sidan av Ella Andersson och hennes kiosk hade vi fler kvinnliga företagare i Kolbäck under mitten av 1900-talet. Jag vill här presentera den kanske driftigaste av dem all nämligen Olga Gartz. Hon var inte bara egen företagare utan även en kvinna som deltog i samhällsaktiviteterna. Vi tar det från början.

I Ervalla socken i Örebro län föddes Olga Nyström 1897. Som många andra flickor på den tiden började hon sin karriär som piga. Fröken Nyström kom till familjen Allan Gartz på Herrevads Gård i Kolbäck. Där gift hon sig med sonen i huset, Harald, och fick en dotter Vilma.

Hela familjen Gartz flyttade från Herrevads Gård i början på 1930-talet till närbelägna Hantverkargatan och deras nybyggda Villa Gullbacken.

Efter några år som hemmafru etablerade sig Olga 1941 som företagare och arrenderade Kolbäcks Gästgivargård. Gästgiveriet ägdes av bönderna i trakten genom deras företag Kolbäcks Skjutsbolag.

Kolbäcks kommun köpte dock Gästis 1950. Olga hade nu varit Gästgivare i nära 10 år och var för de flesta en välbekant person. Förmodligen kom parterna inte överens om en fortsättning av arrendet och Olga hade dessutom andra planer.

Hon öppnade nu ett pensionat på Villa Gullbacken och blev på så sätt en konkurrent till gästgiveriet och hade som de järnvägsarbetare och resande som inneboende. I matsalen fick anställda vid järnvägen, mölntorpsfabriken och andra verkstäder inta sina luncher.

Olga Gartz blev känd för sin goda mat som hon lagade själv. Unga flickor och även sonen Erik hjälpte till vid servering och dukning. Dottern Vilma berättade om hur hon och flickorna arbetade hårt men också hade väldigt roligt och blev bra och rättvist behandlade av sin chef, Olga. De åkte även ut till närbelägna orter och till olika ställen i Västerås för att laga och servera mat på fester och andra tillställningar.

Många bröllop, födelsedagskalas, begravningskaffe, föreningssammankomster anordnade Olga under sina 26 år som egen företagare.

Olga avled 1982, 85 år gammal.

Kurt

Olga Gartz som medlem i Kolbäcks Folkets Parks styrelse 1940

Från fotograf  Gustaf Åhmans verksamhet – Två bilder berättar

Året år 1950 och månaden september. Koreakriget hade pågått ett par tre månader och var troligen det stora samtalsämnet i slott och koja. Tisdagen den 12:e bjöd på en torr och fin höstmorgon med 15 plusgrader.

Familjen Gabrielsson var på väg till släkten och hade för dagen lånat en Ford Tudor Special Sedan, årsmodell 1936. Familjen som startat tidigt den morgonen kom på Hallstahammarsvägen motsvarande dagens länsväg 252 och närmade sig Riksväg 11 vid Nybro i Kolbäcks socken.

Västerifrån på rikshuvudvägen från Köpingshållet kom en Volvo LV151 Rundnos. Denna 47:a var en dragbil med tillkopplad påhängsvagn. Tolvmetersekipaget kördes denna dag av chauffören Hedberg. Trailern var lastad i Göteborg med åtta ton styckegods som skulle till Gävle.

Kvart över åtta denna morgon möts de i korsningen alldeles utanför BP-bensinstation.

Gabrielsson kör ut på rikshuvudvägen där Hedberg med lastbilsekipaget kommer åkande. Hedberg bromsar för fullt och försöker att väja åt höger men kollisionen är oundviklig. Lastbilens framhjul kilas fast i personbilen som släpas med på lastbilens vänstersida tio meter över vägen och över ett 40 centimeter djupt dike mellan vägen och en gångväg vid banvallen innan allt tar stopp.

Hedberg i lastbilen kliver ur hytten oskadda men de fem i familjen Gabrielsson skadades av smällen och får hjälp av tillskyndande.

Provinsialläkaren Josef Ernerot som haft vägarna förbi behandlade de fem skadade personerna direkt på gräsmattan innan de fördes till Centralsjukhuset i Västerås för vidare vård.

Det ska direkt nämnas att alla inblandade blev återställda efter den otäcka händelsen.

Saxat ur
SVENSK ÅKERITIDNING NR 10 • 2015
Text Bosse Norvinge

Kurt

Nybro vid BP-macken 1937

 

Herrskogen Strömsholm – En bild berättar

Vad jag vill säga med den här bilden från Herrskogen i Strömsholm år 1945 är kanske långsökt. Men jag finner tre skäl.

Bilens registreringsnummer som börjar på W säger oss som är äldre att den kommer från Dalarna. Den tillhörde Smedjebackens taxi. Chauffören Birger Andersson hälsar på hos föräldrarna som bodde på Herrskogen i U län, Västmanland.

Huset längst upp i backen är den gamla NTO-lokalen som inrymde en möteslokal och en biograf men som nu fungerar som förråd. Otal är de gånger jag som tonåring bevistade den för samkväm inom NTO-rörelsen eller för en bioföreställning.

Den tredje orsaken är ett speciellt minne från en NTO-fest. Där skulle några av oss medlemmar, trots våra livliga protester, underhålla från scenen. Holger en spjuver räddade dock föreställningen då han, utklädd till troll, suveränt deklamerade  ”Ett gammalt bergtroll” av Gustaf Fröding.

Kurt

Ett gammalt bergtroll

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trivsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp’na och kyss’na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg’na och vyss’na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp’na
och ta’na med hem till julmat,
och sen så äter jag opp’na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp’na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!

Järnvägsanställda i Kolbäck 1961 – Två bild berättar

Första jernbanetåget direkt från Köping till Westerås öfer den nu
färdiga Kolbäcksbron ankom hit sistlidne onsdag eftermiddag och
bestod af det nya lokomotivet ”No. 3 ” samt 41 fullastade vagnar.

Så löd texten i VLT den 29 augusti 1874.

Att just Kolbäck fick sin järnväg, det fanns konkurrerande förslag, kan till stod del tillskrivas framgångsrika förhandlingar på 1870-talet mellan Kolbäcks Skjutsbolag som ägde marken och SWBJ, (Stockholm Westerås Bergslagens Nya Jernvägsaktiebolag). Skjutsbolaget, som ägde gästgiveriet efter Eriksgatan, sålde mark och material från grusåsen.

Kolbäck har under större delen av 1900-talet varit en betydande järnvägsknutpunkt, med spår i de fyra väderstrecken.

Stationshuset byggdes 1875. Huset fick då två väntsalar en för resande i andra klass vagn och en för resande i tredje klass. Stationsföreståndaren hade lägenhet på övervåningen. År 1935 moderniseras stationshuset och fick centralvärme installerad.

 

Järnvägsanställd i Kolbäck 1979

Kurt

Läs mer

Kolbäcksbygden ser dagens ljus – En bild berättar

Vid den äldre stenåldern, för cirka tio tusen år sedan, låg halva Västmanland under vatten. Landhöjningen gjorde emellertid att strandlinjen successivt flyttades söderut. För sex tusen år sedan hade vattnet sjunkit ner till en kustlinje från Kolsva i väster till Tillberga och Sevalla i öster.

Omkring Kristus födelse började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda. Något som belägger detta är Borgby Skans samt fyndigheter vid utgrävningar i Amsta, daterade till bronsåldern cirka 500 år f. Kr.

I Kolbäck finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. Dessa följs åt på långa sträckor. Vid Herrevadsbro i Kolbäck bryter sig emellertid ån igenom åsen och växlar sida.

Vattenvägarna var de forna människornas enda kommunikationsmöjlighet.

Bilden visar Borgby Skans uppförda någon gång under järnåldern. Intill fornborgen går den gamla Eriksgatan.

Samhället Kolbäck började bebyggas först när järnvägen anlades på 1870-talet Dessförinnan fanns bara ett gästgiveri och några bondgårdar.

Kombinationen grusåsen, Eriksgatan och att det fanns ett gästgiveri med skjutsstation var till Kolbäcks favör när det beslutades var järnvägen skulle dras fram.

Kurt

Kolbäcks sockengränser före år 1943

 

Ellas kiosk – En bild berättar

Ella Anderssons kiosk var belägen mitt emot Kolbäcks järnvägsstation och norr om stora landsvägen som skär genom åsen och givit samhället dess karaktär. Byggnaden i Kioskbacken innehöll ett litet pentry, kioskrum och serveringslokal.

Adressen Kioskbacken är i dag en förlängning av Grusåsvägen. Jag har tidigare bloggat om vad jag tycker om adressändringar.

Min kusin, född 1929, berättade för mig att hon som 14-åring jobbade där och minns en gammal farbror. – Han hämtade tidningar var dag vid 6-tåget och för det fick han kaffe och bulle för 10 öre. Kvart i sju då han kom skulle kaffet vara färdigt.
På den tiden var det ransoneringskort på bl.a. tobak

Ellas kiosk fyllde senare en funktion som sommarstuga invid Kolbäcksån. Och Kolbäck fick Pressbyråns kiosk på andra sidan landsvägen.

På bilden ser vi också två bilar av förkrigsmodell parkerade på fel sida av vägen.

Minns att vi grabbar satt en bit upp på åsen och studerade trafiken. En höjdare var det förstås när vi fick se de första Volvo 444 komma rullande.

Kurt

Gustaf Åhman – En bild berättar

Få är de ortsbor, gammal som ung, som inte blivit avporträtterade av fotograf Gustaf Åhman, om inte i hans ateljé så på skol- och konfirmationsfoton.

Åhman var verksam i Kolbäck mellan åren 1917 till sin död 1969. På bilden hans hem och ateljé.

Jag har själv botaniserat bland hans ca 18 000 glasplåtar som lyckligtvis räddats från att hamna på soptippen men som nu förvaras på Västmanlands Museum. Där finns förutom ateljémotiv även foton som beställts av företag och på bebyggelse.

Gustafs register över plåtarna bestod av ett nummer samt beställarens namn. Det fordras därför kännedom om innevånarna i Kolbäck med omnejd om man letade efter ett speciellt foto. Var beställaren Gråberg så var motivet oftast en olycka, då Gråberg var landsfiskalen.

Jag har för avsikt att framdeles presentera några av dessa här på bloggen.

Kurt

Läs mer om Gustaf Åhman