I ett av de två forna fattighusen i Säby, Åhlundstugan vid Hörnet på två rum och köksvrå, bodde på 1920- talet en pensionerad ladugårdskarl, Otto från Hällby, samt en gammal gumma.
Otto var ett original. Bland hans egenheter var att aldrig säg tack till någon. Han var väl ingen tack skyldig tycktes han mena. En vana han hade var också att varje helg promenerade till kyrkan i nyputsade stövlar.
En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gång skull säga tack. Han ordnade därför en insamling till ett par nya stövlar. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan.
Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.
”Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka Otto dessa nya fina läderstövlar”.
Otto tog emot gåvan, lade stövlarna i armvecket, granskade sulorna noggrant och sa.
”Dä ha allt skulla vuri klackjärn å”.
Kurt