Kategori: Gubbröra

Sista avsnittet från en kollektiv självbiografi

Vi var tre ynglingar som av en slump råkade hamna på samma arbetsplats 1961. Vi gjorde våra val och vägarna skildes. Så har vi mötts igen, tre gubbar, i ett samarbete där vi delar med oss av vår färd genom arbetslivet. Den som inte följt vår berättelse från starten kan börja här.

Den största förändringen i mitt liv var nog när jag 1965 bytte arbetsplats, från Malmö till Stockholm. Jag flyttade från ett idylliskt boende i fiskesamhället Limhamn till det nybyggda Bollmora. Jag hamnade oundvikligen i en mer stressande trafiksituation och ett ständigt köande som jag hade svårt att vänja mig vid trots mina 25 år i Stockholm.

Den största utmaningen i mitt arbete var att starta produktionen av Volvos reservdelskataloger på mikrofilm. Överföringen av dokument och tidningar till mikrofilm gjordes i Sverige men inte med den förminskningsgrad som Volvo fodrade, den tekniken hämtade jag från USA. Jag inser nu att de många resorna och den omfattande kursverksamheten gjorde att familjen blev eftersatt, speciellt om man jämför med dagens curlingföräldrar.

Jag tror mig kunna konstatera att vår generation har levt i ett samhälle i ständig välfärdstillväxt och expansion. Vi har kunnat kosta på oss allt vi haft råd med. Det där med miljö och naturresurser kom i andra hand. Begränsningen var dock att pengar först måste tjänas och sparas innan man kunde spendera dem.

Efter avslutat förvärvsliv tystnade telefonen och faxen slutade mata papper. Snart var jag emellertid engagerad i hembygdsföreningen och min kreativitet fick sitt utlopp. Min tekniska ådra sattes också på prov när jag skapade en mobilanpassad hemsida: kolbacksbygden.se

Nu ägnar jag stor del av min tid åt friskvård för mina krämpor och att läsa, helst biografier/memoarer. Jag har varit med så länge och sett så mycket att det ofta är lätt att orientera sig i böckernas berättelser i tid och rum, vilket gör läsningen mer intressant.

Att berätta om mig själv håller mig också igång. Jag har lagt ut mitt liv på bloggen, som startade 2010, berättat om människor jag känt och saker som hänt mig. Jag tror mig emellertid ännu styra över mina beslut även om valmöjligheten vid min ålder är begränsad.

Slutligen ett tack till Bosse och Rune som gjorde berättelsen Gubbröra möjligt.

Kurt

Bild: Kurt 82, Bosse 83 och Rune 82

Bosse skriver

Vi bor nu i Tyresö. Vi ville komma närmare barnbarn och dotter med sambo. Härligt att på äldre dagar få uppleva den livsglädje, som den här lille knatten på 2 år utstrålar. Min fru, som arbetat som tandhygienist, och jag har haft ett bra liv tillsammans i mer än 40 år. Vi har också bra kontakt med mina söner och min f.d. fru. Hela klanen träffas ibland på familjemiddagar.

När jag ser tillbaka på ett innehållsrikt liv, känner jag mig privilegierad. Visst har det funnits problem och svårigheter. Slumpen, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, har erbjudit möjligheter. När chansen dykt upp, har jag tagit den. Jag ser för det mesta mer möjligheter än problem.

Det svåraste beslutet och största utmaningen var, när jag lämnade Esselte System som VD. Företaget var då mycket framgångsrikt. Det väckte uppmärksamhet i branschen. Vad har hänt nu då? Koncernledning och anställda var förvånade. Det var tufft att stå emot alla spekulationer, men beslutet förändrade mitt liv till det bättre.

Även pensionärslivet har varit innehållsrikt. Jag har haft flera olika uppdrag. Det sista lämnade jag, när jag passerat 80. Skidåkning, havskajakpaddling, golf och tennis höll jag på med till ca 75, då jag fick operera en höft. Andra krämpor har tillkommit. Nu haltar jag med stödkäpp ca 2 km några gånger i veckan i Tyresöskogarna, går på gym 2 gånger i veckan.

Under några år bytte vi bostad ca 1 månad med familjer i andra länder. Oberfellabrun utanför Wien, Nantes i Frankrike och Boulder i Colorado. Att bo i ett land, även kortare tid, ger en god kännedom om ett land. Mer än den ytliga kontakten vid vistelser i ett turistområde.

Våra utlandsresor på senare år har varit kortare ”kulturresor” till olika städer i Europa. Numera är det korta ibland lite längre utflykter i Sverige. Under höst och vinter tillvaratar jag Stockholms stora utbud av föreläsningar och debatter. Vi går också gärna på teater och konserter. Vi läser mycket. Min fru mest romaner. Jag allt från romaner och biografier till triller. Vår dagstidning DN är tunnare i dag, men med bättre innehåll, tycker jag. Time och Nationell Geografi finns också på bordet vid läsfåtöljen.

Jag håller kontakten med de vänner, som finns kvar. Då och då blir det en tur till Kolbäck för att träffa Kurt, en av mina äldsta vänner.

Liksom en gång min morfar, har också den här 83 årige gubben blivit förnöjsam med livet, som det varit och som det är.

Rune skriver

Det mest betydelsefulla: Min fru o jag längtade efter barn men det dröjde 10 år innan det stora undret inträffade och vi blev lyckliga föräldrar. Här har skrivits om slump och andra tillfälligheter men vad/vem är det egentligen som bestämmer?

82 år bor jag nu i en pensionärslägenhet ett hundratal meter från kvarteret där jag växte upp. Känns som en stor förmån att ibland gå där och minnas händelser och hyss som grabb och inte bekymra mig över dagens ungdom.

Största utmaning: Startade egna företaget 1975. Sedan tonåren fanns nog denna tanke inom mig och då jag såg möjligheten tog jag chansen.

Sjunde avsnittet från en kollektiv självbiografi

Esselte blev återförsäljare av Fujis mikrofilm i Sverige. Jag for för produktutbildning till deras huvudkontor i Tokyo och vidare till deras fabrik i Ashigara. Fuji-folket tog väl hand om mig men på fritiden ville jag försöka klara mig själv.

Det fanns skyltar och information överallt, men inget jag kunde tyda. Jag kunde dock hjälpligt kommunicera med skolbarn, om vi övervann vår blygsel. På tågresan till Ashigara mötte jag en hel skolklass. Efter mycket tissel och tassel kom ett av barnen fram till mig, sträckte fram handen och sa god dag på engelska, stort jubel bland de övriga i klassen.

Att beställa mat på restaurang var däremot enkelt. I skyltfönstret till matstället fanns tallrikar med de olika rätterna uppställda, naturtroget gjorda i plast. Det var bara det att gästen själv skulle tillaga den på en stekhäll vid bordet. Jag protesterade på svenska och fick strax en liten japanska bredvid mig som kock. Svenska i kombination med teckenspråket fungerar i hela världen.

I storstaden Tokyo bodde jag på ett vanligt hotell men i Ashigara fick jag bo på ett japanskt natthärbärge. Där fanns en gemensam sovsal med bara draperier som åtskiljde gästerna. Liggande på golvet med en träklabb som huvudkudde fick man försöka sova till gästernas ljudliga snarkningar, på japanska.

En handelsdelegation från Nigeria besökte Sverige och Esselte 1978. Några av besökarna blev intresserade av den nya automatiska telefonsvararen från Japan som vi på Esselte marknadsförde med framgång. En försäljningschef och jag som tekniker fick i uppdrag att besöka landet för att närmare undersöka marknaden.

Kontakt hade tidigare etablerats med en lokal firma i Lagos. Vi skulle nu tillsammans med dem besöka några företag för en demonstration av telefonsvararen. Det visade sig snart att de enda ”företagen” som hade tillgång till både telefon- och elnät var sjukhuset och försvaret. Det fanns således ingen öppen marknad.

En försvarsgrenschef besöktes emellertid. Han var intresserad av utrustningen men på grund av risken att bli misstänkt för muta vågade han inte fatta något beslut själv. Landets försvarsminister måste först ge sitt godkännande. Vi satt länge och väl i regeringens korridorer och väntade på företräde hos ministern dock utan att få något möte till stånd. Det var så långt vi kom under vårt besök i Afrika.

Kurt

Bosse skriver

Curt Abrahamsson, som jag kände väl, var en sann entreprenör. Han hade byggt upp Mercurikoncernen,  ett framgångsrikt, internationellt konsultföretag.  Vi träffades och kom överens om att starta ett nytt företag, Mercuri Data.  Idén var att utveckla och marknadsföra datasystem, som stöd i marknadsföring och försäljning.

Jag köpte en större villa i Sigtuna. Övre våningen blev vår bostad och nedre     våningen kontor. 3 av mina tidigare medarbetare anställdes. Vi tog fram ett säljplaneringssystem och ett system för simulering av kampanjer. Vi utvecklade också marknads- och kunddatabassystem för större företag.

Att använda data som stöd i marknadsföring och försäljning var något nytt på den tiden. Det blev uppmärksammat i fackpressen. Jag fick tillfälle att presentera systemen på konferenser, ordnade av såväl Dataföreningen som Marknadsföreningen, i både Stockholm, Göteborg och Malmö.

Avsikten var, att systemen också skulle säljas av övriga Mercuriföretag. Det gick trögt trots lovvärda försök. Datamognaden var låg bland konsulterna. Det var lättare att sälja konsulttjänster.

Vår egen försäljning gick hyggligt. Vi sålde säljplaneringssystem till de ledande dataföretagen och utvecklade kunddatabassystem åt flera större industriföretag.

1983 föddes vår dotter. Jag tog mig mer tid till familjelivet och upprätthöll också kontakten med mina söner. Trots fortfarande stor arbetsinsats fick jag också tid till friluftsliv och tennis. Mina resor var mest över dagen. Flög från det näraliggande Arlanda på morgonen och tillbaka på kvällen. Ibland blev det 2 – 3 dagar, då jag besökte Mercuriföretag i andra länder.

Det blev mycket skidåkning både med familjen och med kompisar. Bruksvallarna var vårt favoritställe för längdskidåkning. Med en kompis blev det veckolånga paddlingar med havskajak utmed Sveriges Östersjökust och i Ålands skärgård.

Att ha boende och arbete på samma ställe hade fördelar. Jag hann spela tennis på morgonen och ändå vara i gång på kontoret mellan 8 och 9. Jag kunde äta middag med familjen och sedan, när det krävdes jobba vidare på kvällen.

Tiden räckte också till ordförandeskap i Sigtuna tennisklubb och visst engagemang i kommunalpolitiken. Jag satt under en period i utbildningsnämnden.

Vi trivdes och hade ett bra liv.

Rune skriver

1984 kom IBM med ut sin Personal Computer (PC). Jag skaffade hem en sådan till mitt nya kontor på Ö. Förstadsgatan i Malmö i avsikt att skapa och leverera program till dessa PC.  Programvarorna fanns ju redan i drift för Philips-datorn, det gällde att överföra dessa till IBM-PC:n. Med hjälp av interface och egenhändigt tillverkad kabel lyckades denna överföring.
Mycket jobb sparades jämfört med att knappa över allt för hand, det skulle ha blivit många A4-sidor i källkod.

PC:n kom snart att bli utrustad med hårddisk vilket gav möjlighet till att skapa fler och mer sofistikerade program. IBM:s PC fick flera andra efterföljare och PC blev en gemensam benämning för dessa s.k. kloner (kopior). Programvaran såldes genom IBM- och andra PC-butiker där man ordnade visningar för PC med administrativa rutiner, samt dessutom genom egen direktreklam till företag.

1985 fyllde firman 10 år och jag var då 51. Ekonomiskt gick det bra men vad gällde pengar och dess värde tänkte jag ibland på barndomen och föräldrarnas påtvingade återhållsamhet.  Någon riktig entreprenörsanda fick jag aldrig, ibland ”arbetstiden” istället utflykter och ledighet. Att jobba utan anställda var effektivt men ibland saknade man arbetskamrater. Å andra sidan var det mycket kundkontakter så mänskligt umgänge blev det ändå.

Jag närmade mig 56 år och utvecklingen inom datorbranschen gick snabbt, operativsystemet DOS som jag arbetade med ersattes av Windows. Saknade rätta gnistan att skriva om programmen, nöjd med som det var. Dessutom började en begynnande lågkonjunktur (1990) göra sig påmind och jag började så smått pensionera mig vid 59. Därefter förblev datorerna mest en hobby.

Sjätte avsnittet från en kollektiv självbiografi

År 1969 blev jag lockad till Esselte av Bosse. Min huvudsakliga uppgift skulle vara att utvärdera kontors- och mikrofilmsutrustning som Esselte börjat marknadsföra i Skandinavien. Produkter hämtades från ledande leverantörer i när och fjärran.

Bankerna skrev på 1970-talet ut kontoutdrag etc. på papper i långa banor s.k. tabulatorpapper. Med en ny Computer Output Microfilm teknik kunde utskriften i stället göras på mikrofilm och läsas i mikrofilmsläsare. Vi sålde och installerade fler COM anläggningar till banker och andra kunder med stordatordrift.

COM var anledningen till att jag fick resa till USA för första gången i mitt liv. Att, i januari 1970, få flyga in över soliga Los Angeles för mellanlandning, och vidare till San Fransisco var stort för mig på den tiden. Jag gick sedan på kurs några veckor hos ett företag som var beläget i det nu så mytomspunna Silicon Valley.

Något år senare var det dags att besöka en mikrofilmleverantör i New Orleans. Det var som att förflytta sig 100 år tillbaks i tiden jämfört med Kalifornien. Här uppehölls och synliggjordes klass- och kulturskillnaderna folk emellan, men språket var detsamma även i de franska kvarteren. Jag som potentiell kund bjöds ofta på både lunch och middag. Den inleddes alltid på någon ostronbar dock utan ostron för min del, däremot med en perfekt blandad Bloody Mary. När vi senare fick en utrustning levererad från företaget i New Orleans till Stockholm hade grabbarna gömt en flaska Bloody Mary Mix väl förpackad i maskinen.

I konkurrens med Kodak tog vi hem en order från Volvo för framställning av deras reservdelskatalog på mikrofilm. De tryckta katalogerna som tidigare sänts till Volvos distributörer i världen vägde ton och gick på lastbil och båt. Nu skulle de kunna sändas med flygpost. Vi var, eller rättare sagt jag, var inte säker på hur vi skulle klara att effektuera ordern, tekniken fanns inte i Sverige.

Efter några turer till USA tillsammans med Bosse fann vi en samarbetspartner. Volvos första reservdelskatalog på mikrofilm producerades hos dem med mig som lärling. Det ankom sedan på mig att starta upp produktionen i Stockholm för Volvos nästkommande kataloger.

Kurt

Bosse skriver

Jan. 1969 tillträdde jag befattningen som VD för Esselte System. Omsättningen var 6 milj kr., med ca 50 anställda. Produkterna var omoderna, lönsamheten dålig. Esseltes koncernledning hade beslutat att företaget skulle utvecklas. Koncernen hade god likviditet, man var beredd att satsa. Det innebar nya utmaningar. Ta fram tekniskt mer avancerade produkter. Förhandla med internationella företag om agentur- och distributionsavtal. Bygga upp en slagkraftig nordisk organisation.

Med hjälp av duktiga medarbetare expanderade företaget med i genomsnitt 32 % per år. Vi hade också ett starkt stöd från koncernledningen.

När jag slutade som VD efter 12 år var Esselte System, ett ledande nordiskt företag i kontorsmaskins- och databranschen. Vi hade 25 filialkontor i Sverige, 4 i Danmark, 6 i Finland och 4 i Norge. Därtill ett stort antal återförsäljare. I Schweiz fanns dotterbolaget Scribona Internationell, som sålde ordbehandlingsmaskiner till distributörer i Europa. Omsättningen var ca 500 milj. Sv.kr. (mer än 1 miljard i dagens penningvärde), antalet anställda ca 800. Lönsamheten var mycket god.

Arbetet förde mig ut i världen. Vi hade affärskontakter i Silicon Valley, Orange County, New Orleans, Atlanta, Michigan, New York och Boston i USA, Montreal i Kanada. I Japan hade vi tillverkare i Tokyo, Osaka och Kobe. Därtill flera affärskontakter i Europa. Jag fick många vänner. VD för det kanadensiska företaget blev en nära vän. Han var liksom jag friluftsmänniska. Vi bodde hos eskimåer, fiskade vid norra ishavet, vandrade i British Columbias urskogar, åkte skidor i Vermont m.m.

I början av anställningstiden bekostade företaget IFLs (som sorterar under Handelshögskolan) företagsledarutbildning. 6 x 2 veckor med projektarbete mellan kurserna. Jag fick också 2 veckors managementutbildning på Stanford University.

Uppgiften krävde ett stort engagemang med långa arbetsdagar, 100 – 150 resdagar utomlands, småresor i Sverige oräknade. Det var spännande och stimulerande, men de personliga påfrestningarna var stora.

Familjelivet försummades och ledde till skilsmässa. Familjen bodde kvar på Dalagatan, jag köpte ett litet 30-tals hus i Norra Ängby. När jag senare träffade min nuvarande fru, kände jag behov av mer tid för privatlivet.

Rune skriver

På Friden fanns även försäljnings och systemavdelning och jag började istället som systemman/programmerare vilket innebar en omstart på gott och ont.

Systemman/projektledare, ansvarade för installationen av ett kontorsdatasystem och att det kunde genomföras till kundens belåtenhet. Där ingick att analysera kundens behov och att planera o dokumentera ett underlag för programmeringen. Denna kunde sedan utföras av mig eller annat utomstående företag. Mycket lärorikt, inte minst möten med kunder på olika nivåer.

I företaget framkom nya modeller och jag fick en ide’ om att överta uppdrag för vissa modeller i egen firma eftersom jag hade gott kunnande om dessa.  Efter överenskommelse med företagets VD var saken avgjord och egen firma (AB) startades 1975. . . .

Jag kunde då ta uppdrag från min tidigare anställning samtidigt som jag kunde söka kontakt med nya företag och fabrikat. Ett av dessa företag var Philips som jag då började samarbeta med och som introducerade en mindre dator, P2000M. Det var egentligen en s.k hemdator (typ ABC 80) med operativsystem MS-Dos. Den skulle visa sig användbar även för kontor.

Programvaror, såsom bokföringsprogram etc., fanns då inte till denna dator och jag bestämde mig för att satsa på att skapa sådana.  Nu kunde jag skriva program i Microsoft BASIC direkt på bildskärmen, helt underbart, istället för som tidigare med stansad hålremsa. Flera nätters arbete följde och ett samboförhållande gick åt skogen. Rutinerna, bokföring – fakturering m.m. blev efterfrågade och kunde marknadsföras bl.a. genom Philips försäljningsorganisation.

Femte avsnittet från en kollektiv självbiografi

Efter militärtjänstgöringen fick jag 1957 en befattning som verkstadsföreståndare på Addo i Landskrona och senare även i Lund. Jag hade nu halva Skåne som mitt revir. De mekaniska kontorsmaskinerna utvecklades med åren, de blev större och tyngre, och måste årligen in till verkstaden för underhåll. Det var mitt jobb att hålla teknikerna med arbete.

Den första januari 1961, jag hade då arbetat på Addo i 10 år, började jag som teknisk chef på Fridens nyöppnade filial på Kaptensgatan 4 i Malmö. Bosse, som var säljare på Addo i Lund, blev filialchef. Nu väntade en helt annan typ av arbete. Vi skulle sälja och serva Fridens hålremsutrustningar, betydligt mer avancerade än de mekaniska räknemaskinerna.

Jobbet på det nyetablerade företaget blev en utmaning, inte bara ur teknisk synvinkel utan även språkmässigt. Skånskan hade jag lärt mig förstå men manualer och utbildning, oftast i Holland, var på engelska. Jag som bara hade sexårig folkskola och ingen engelska på schemat. Vi samarbetade tätt med Köpenhamnsfilialen så lite danska lärde jag mig också.

Vi började med att anställa personal till filialen. Den första teknikern jag anställde var Rune, han jobbade på IBM. För att imponera på honom vid anställningstillfället bjöd Bosse och jag honom på en kopp kaffe på Aggerborgs Kafé. Inom tre år var vi tre säljare och sju tekniker.

Med min nyinköpta Saab 93, som gick på oljeblandad bensin, åkte jag till kunderna i södra Sverige. En stor kund var Malcus Holmquist i Halmstad. Med bara 33 hästkrafter under huven var det segt att komma över Hallandsåsen.

Vi blev ett kunnigt och sammansvetsat gäng i Malmö och jag trivdes utmärkt. Ledningen för företaget lockade mig emellertid att flytta till Stockholm. De behövde någon som lärde sig de nya produkterna och som sedan kunde utbilda fältteknikerna. Det blev många och långa vistelser på Fridens utbildningscenter i Holland. Rune tog över ansvaret för servicen i Malmö då jag flyttade och bosatte mig i det nyetablerade Bollmora 1965.

Samma år lanserade Friden, som nu var en del av Singer Corporation, sin första elektroniska bordskalkylator. För att hänga med i den tekniska utvecklingen läste jag in telelinjen under sju terminer på aftonskola.

Kurt

Bosse skriver

Januari 1961 tillträdde jag som regionchef för ett multinationellt dataföretags Malmökontor. Regionen omfattade Skåne, Blekinge, Småland och del av Halland. Vi uppnådde bra resultat och jag blev erbjuden att flytta till Stockholm som ansvarig för företagets totala försäljning, direkt under VD.

Hösten 1962 gick flytten från Lund till Stockholm med hustru och en 2 år gammal son. Min fru studerade vid universitetet i Lund. Hon accepterade att fortsätta studierna vid Stockholms universitet. Vi hade träffats när jag läste nationalekonomi. Glädjen och stoltheten över utnämningen förenades med ett visst vemod. Det var ett proffsigt och trevligt team i Malmö. Vi jobbade hårt och hade roligt tillsammans.

Under de 6 år jag ansvarade för försäljningen, expanderade företaget starkt. Vi hade bra produkter och stod oss väl i konkurrens med IBM och andra dataföretag. Storföretag som Volvo, SKF, Tändsticksbolaget, Svenska Fläkt, Asea, Sandviken, Bofors, Uddeholm, Skandia, Folksam, SAS och de stora bankerna blev våra kunder.

När jag i december 1968 lämnade företaget, ansvarade jag för en organisation med 5 regionchefer, 2 produktchefer, systemchef, marknadssupportansvarig och utbildningsansvarig. En marknads- och säljorganisation på sammanlagt ca 100 anställda.

Internutbildningen var omfattande för alla anställda, så även för mig. Jag deltog i flera kurser, i såväl försäljningsledning som datakunnande, vid företagets Education Center i Holland, där också en fabrik och europaledningen fanns.
Vi hade livligt erfarenhetsutbyte mellan de nordiska länderna. Det var också flera konferenser med utbyte mellan alla europeiska dotterbolag. Mina kontakter med såväl europaledningen som med ledande personer från huvudkontoret i USA var lärorika och stimulerande.

Familjen hade utökats med ytterligare en son. Vi bodde på Dalagatan mitt emot Vasaparken och hade ett fritidshus utanför Åkersberga.

Rune skriver

Muckade den 1 okt 1955 och fortsatte jobbet på samma firma som tidigare. Ville inte stanna för länge på samma arbetsplats med hänsyn till utveckling etc. Dessutom var lönen inte särskilt hög så jag sa upp mig och slutade. . . .
I Malmö låg räknemaskinsfabriken Addo där det sades att man kunde tjäna skapligt varför jag började där. Jag var medveten om att jobbet, kompetensmässigt, stod lägre. Men ett steg tillbaka skulle visa sig bli flera steg fram.

På Addo fick jag, vid sidan av det stora löpande bandet, utföra vissa efterkontroller, ett förhållandevis enkelt jobb. Att stiga upp och börja kl. 7 den mörka årstiden tycktes mig svårt så jag kom ofta inte förrän vid frukostrasten kl. 9. Efter ett par månader kallades jag till förmanskontoret och där blev jag ombedd att söka ett annat jobb (m a o fick sparken) . . . .

Jag hade anat att de skulle bli sådär och fick jobb direkt på annan kontorsmaskinsfirma på Östergatan som behövde en sådan som jag. Efter en tid insåg jag min betydelse för firman och begärde högre lön men det skulle bryta mot avtalet och facket. Dock, efter en hemlig överenskommelse med ägarna till firman erhöll jag 40 kr extra per vecka, oredovisat . . . .

En annons i Sydsvenskan imponerade. IBM Svenska AB sökte en ung man att utbildas till servicetekniker på deras elektriska skrivmaskiner. Fick jobbet vilket innebar 5 veckors utbildning på fabriken i Vällingby.

Jobbade i Malmö ett par år och trivdes bra. Ett nytt servicekontor öppnades i Helsingborg och jag, då ogift, fick och tog den möjligheten. På IBM stannade jag drygt 5 år, en bra arbetsplats. Men arbetsuppgiften var inte så vidare tekniskt kvalificerad och jag hade ju dittills läst en del tekniska kurser så . . . .

I en annons i SDS sökte man en tekniker på databehandlingsmaskiner (ordet dator ännu ej uppfunnet). Träffade avdelnings- o servicechefen på kafé Aggerborgs i Malmö för intervju och fick jobbet.…

Företaget växte och flera personer anställdes och jag kom även att bli ansvarig för den tekniska delen av Malmö-kontoret, ca 13 personer. Blev mycket personalfrågor och administration. Avböjde erbjudande till huvudkontoret, istället uppstod tanken på något annat. På Lunds universitet (sommaruniversitetet) hade jag, i 30-årsåldern, på semester och fritid läst in 40 poäng (2 betyg) i företagsekonomi. 40-poängsuppsatsen, klart godkänd, har jag ännu kvar.

Fjärde avsnittet från en kollektiv självbiografi

I min uppväxtmiljö som småbrukarson och med endast sexårig folkskola gav mig militärtjänsten ingen möjlig karriärväg. Den var något som man helst ville slippa undan. Det var emellertid en plikt att mönstra för att sedan bli placerad på något militärförband. Jag blev uttagen till Infanteriskjutskolan och ryckte in till A1 i Sundbyberg 1954.

De första två veckorna fick vi inte lämna regementsområdet, vi skulle först lära oss att hälsa och uppföra oss som soldater, som det hette. När vi sedan fick lämna området var det permissionsuniform som gällde. Civila kläder på meniga soldater fick inte förekomma innanför grindarna. Begrepp som ”personlig integritet” och ”kränkande behandling” var inte uppfunna. Det var bara att gilla läget då som nu när man är begränsad som pensionär.

De militära övningarna skedde på Järvafältet där Kista och Akalla ligger idag (30 år senare kom jag att bo i Kista). Som tur var kunde man lifta hem när veckan var slut och kunde spara dagersättningen som var 1:50.

Efter en tid blev jag och sju andra uttagna som batteriplatsbiträden. Det var mitt skolbetyg, ”med beröm godkänd” i räkning och geometri, som fällde avgörandet. Vår tropp sändes för grundutbildning under tre månader till Vendes Artilleriregemente A3 i Vä, strax utanför Kristianstad.

Som batteriplatsbiträde skulle man beräkna koordinaterna för inställning av haubitsarnas skjutriktning. Dylika pjäser kunde skjuta granaterna flera kilometer för att nedlägga ”den lede fi”. En viss noggrannhet måste iakttas för att inte decimera de egna eldledarna.

Trots avståndet till hemmet var detta den bästa tiden under hela min militärtjänstgöring. Dels var det den vackra naturen, dels det goda kamratskapet som gjorde tillvaron dräglig. Dessutom kunde jag på helgerna lifta till Malmö och bo hos en tidigare arbetskamrat på Friisgatan i Malmö. Därifrån var det bara hundra meter till dansstället Amiralen i Folkets Park där Harry Arnold spelade.

Som menig soldat har jag varit inkallad till tjänstgöring under 382 dagar vid inalles sju tillfällen, så nog var jag beredd om kriget kom. Vi borde ha behållit den allmänna värnplikten tycker jag ändå i dag.

Kurt

Bosse skriver

De flesta från Broby gjorde sin värnplikt på ett närliggande regemente i Kristianstad. Då kunde man åka hem under permissioner, vila upp sig och äta mammas köttbullar. Jag ville uppleva något mer spännande.

Sverige hade då 4 jägarförband, som betraktades som elitförband. Fallskärmsjägarna i Karlsborg, fjälljägarna i Kiruna, kustjägarna i Waxholm och hästjägarna på K4 i Umeå. K4 flyttade senare till Arvidsjaur. Jag sökte till K4. Kombinationen av kavalleri och jägartjänst i norrländsk vildmark kändes lockande. Orientering och scoutliv, med vana att övernatta utomhus, var bra meriter för att bli antagen.

Grundutbildningen 9 månader måste alla genomgå. Om man hade gymnasieexamen blev man uttagen till 6 månaders plutonchefskola. Kadettskola 6 månader på K3 i Skövde, fick man söka till. Jag trivdes med jägartjänsten, fortsatte på kadettskolan och blev reservofficer.

Under de första 9 månaderna hade vi endast en längre permission med betald tågresa hem. Min son, som på 80talet gjorde sin tjänstgöring som fjälljägare i Kiruna fick betald flygresa hem varannan helg. Tiderna förändras.

Söndagar och kortare permissioner behövde man avkoppling från den tuffa jägartjänstgöringen. Första lediga lördagskvällen gick jag ut på dans och träffade en trevlig tjej. Vi var sedan tillsammans under tiden i Umeå. Föräldrarna bjöd på middag och tillät övernattning varje ledig helg. Även i Skövde hade jag turen, att träffa en trevlig tjej med egen ingång till sitt rum i föräldrarnas villa. Som befälselev och kadett var man populär i uniform på den tiden.

Som reservofficer hade man tjänstgöringsplikt med regelbundna repetitionsövningar tills man fyller 55 år. Som officer har jag trivts bra ute i fält med mitt förband. Jag har haft turen att få mycket bra underlydande tropp- och plutonsbefäl. Exercis på kaserngården har inte tilltalat mig.

I stort har jag upplevt min militärtjänstgöring positivt. Jag har tillbringat nästan 4 år av mitt liv i uniform. Det har varit många intressanta och utmanande upplevelser. Jag har fått många vänner. Några har jag fortfarande kontakt med. Att umgås nära med personer från olika samhällsmiljöer är en nyttig erfarenhet, som skulle behövas mer av i dagens segregerade samhälle. Det förstärker tolerans och social tillit.

Rune skriver

Dags att påbörja mönstring för militärtjänsten. Snacket kompisar emellan före mönstringen, var att göra så dåligt resultat som möjligt på testerna vid mönstringen. Detta för att undvika att bli uttagen som underbefäl och få 6 månader extra. Emellertid, då testerna väl låg framför mig gjorde jag mitt bästa vilket jag tror medförde att jag togs ut som radarobservatör (r.o.) vid flygvapnet. En r.o. ska, via en radarskärm, följa och identifiera egna eller fientliga jaktplan samt rapportera till en stridsledningscentral.

Fick 3 månaders utbildning på F2 i Stockholm vilken innefattade även rekrytutbildningen.  För mig som hittills haft friheten och förmågan att tänka och fatta beslut självständigt blev det en chockartad upplevelse. Här upplevde man sig förnedrad och försvarslös samt fråntagen all värdighet. Man anpassade sig dock efter ett par dagar.

Då utbildningen med teori- och tekniklektioner kom igång fann jag detta intressant och lärorikt. Vår pluton bestod av bra pojkar plockade från hela landet med varierande utbildning. På lördagar åkte vi in till staden och förlustade oss, hann vi inte hem sov vi över i tomma järnvägsvagnar på Östra Station. Trots den tuffa början blev det en trivsam tid med gott kamratskap. På F2 hade vi drillats hårt och därmed förvärvat en god stil med exemplariskt uppträdande.

Vi var tre som ”checkade” in på skånska Ljungbyhed, F5, och då sa någon: ”hadifornåra” (österlenska och betyder: vad är ni för några), jag förstod även om språkskillnaden var stor. Här verkade det inte så noga med disciplin, t.ex. hälsningsplikt och ibland kunde man ha händerna i byxfickorna.

På F5 fick vi inte mycket att göra, övningsrapporterade ibland, sopade garage etc. Ganska tråkigt. Dock fick vi 1955 vara med om en landsomfattande försvarsövning. En mobil radartropp organiserades och vi åkte upp till Hunnebostrand i Bohuslän. Det blev 10 dagar av realistiska övningar och dessutom ett trevligt liv i västkustmiljö på fritiden. Totalt sett var militärtjänsten lärorik och ganska lättsam för min del.

Tredje avsnittet från en kollektiv självbiografi

Vid 13 års ålder och efter avslutad skolgång fick jag min första anställning hos Bröderna Anderssons Elektriska i Kolbäck där jag tidigare sommarjobba. Jag fick slita rätt hårt som springpojke men jag lärde mig mycket.

Jag har ett speciellt minne från den tiden. Firman påtog sig ett ovanligt uppdrag: Ljuskronorna i Munktorps kyrka skulle elektrifieras. Jag som var yngst fick klättra upp på kyrkvalvet för att hissa ner kronorna så att ledningsdragningen kunde göras. På valvet låg ett djupt lager duvträck som jag fick krypa i. För den obehagliga insatsen lät gubbarna mig köra firmabilen hem, en A-Ford.

Jag trivdes mycket bra hos Bröderna Anderssons men de betalade dåligt, 15 kronor per vecka. Efter ett par år och under stor vånda begärde jag påökt till 20 kronor men fick ett nekande svar. Dagen efter beskedet sökte jag jobb hos Mölntorps Verkstäder och fick börja omgående. Där kom jag som 16-åring att tjäna 70 kronor i veckan.

Miljön i verkstaden var inte så hälsosam på den tiden. Jag kände mig instängd och pappa tjatade på mig att jag måste skaffa mig ett yrke, han mindes depressionen på 30-talet. Efter drygt ett år slutade jag därför och inledde min karriär som kontorsmaskinsmekaniker. Jag fick börja som springpojke igen med betydligt lägre lön än på fabriken. Det blev emellertid språngbrädan till mitt fortsatta yrkesliv.

Inom en radie av två mil från hemmet fanns fler nöjesplatser med dans. Till dessa kom oftast besökarna per cykel. Ibland skulle någon flicka eskorteras hem och bodde hon då åt motsatt håll fick man trampa många mil innan man var hemma igen framåt morgonen. Då kunde jag både se och höra storspoven vid bäcken och möta pappa när han var på väg att ta in korna från fältet för morgonmjölkningen. Vilka minnen väcker inte dessa sommarnätter.

Vid 17 års ålder blev mitt största intresse hundar, brukshundar. Min mentor var en skicklig hundförare vid Ridskola i Strömsholm. Vi var ofta på träning och tävlingar i brukshundsprov. Jag tävlade i skyddsdressyr med min schäfer Ulven av Tågabo och fick honom certifierad av armén som bevakningshund. Så mallig jag blev.

Jag bodde kvar hemma under mina tonår och betalade mamma för det. Jag hade det bra men det ständiga bekymret var att få pengarna att räcka till med min låga lärlingslön. På den tiden fanns inga kreditkort och det är jag tacksam för nu. Jag fick lära mig spara till det jag ville ha.

Kurt

Bosse skriver

Senare delen av realskoletiden var jag skoltrött, tyckte lektionerna var långtråkiga, argumenterade emot lärarna och hittade på en hel del hyss. Vi hade bra lärare, som med lagom bannor och god pedagogik, lyckades förmedla kunskap även till oss lite stökiga elever.

Tjejerna blev mer intressanta med den tilltagande testosteronproduktionen. Vi killar cyklade långa sträckor till olika dansställen. Tryckare på dansgolvet och lite hångel var vad som bjöds. P-piller, och med dem friare sex, var inte uppfunna.

Kroppen krävde mer fysisk aktivitet. Fotboll, brottning och orientering blev viktigare än skolan och tog alltmer tid.

Nyfikenheten på världen utanför lilla Broby ökade. 16 år gammal cyklade jag runt i Europa. Genom Tyskland till stor del i ruiner, ett välbeställt Schweiz, över Alperna, utmed italienska och franska Rivieran och genom östra Frankrike och västra Tyskland tillbaka.

Gränserna hade öppnats. Många tyska, italienska, franska och engelska ungdomar, vandrande och cyklande, ville lära känna sina grannländer. Över Alperna hade jag sällskap med en tysk, utmed Rivieran med två fransmän och tillbaka genom Frankrike med en engelsman.

På vandrarhem, där jag ibland övernattade, var det livliga diskussioner. Hos ungdomarna var intresset stort att förstå och lära känna varandra. Kvarvarande osämja nationerna emellan dämpades. Detta endast fyra år efter krigsslutet väckte hopp om ett bättre framtida Europa.

På handelsgymnasiet i Kristianstad kom studielusten tillbaka. Det var ämnen, som intresserade mig. Företagsekonomi, marknadsföring och språk var mina bästa ämnen. I realskolan läste vi engelska, tyska och franska. På gymnasiet tillkom spanska. Idrott fanns inte på schemat, men vi bildade ett handbollslag med en av lärarna som tränare. Jag stod i mål. Dessutom var jag med i BK Christians brottarlag, nu som fjäderviktare max 62 kg.
Under gymnasietiden hade jag min första fasta flickvän.

Det var många besök på café Lilla Paris, som hade dans och vinservering. Jag hyrde ett rum hos en trevlig och generös ensamstående kvinna. Hon gav tillåtelse till besök av min flickvän och bjöd ibland på kaffe och hembakat.

Rune skriver

I avgångsklassen, sjuan, blev betygen bra, alla rätt på avgångsprovet i räkning. Då skolan slutat på dagarna sökte jag springpågsjobb. På Regementsgatan slumpade det sig så att jag knackade på hos en skrivmaskinsfirma och jag fick jobb på eftermiddagarna efter skolan. Denna slump kom att utgöra grunden för mitt arbetsliv.

Efter avslutad avgångsklass fortsatte jag på samma firma vilket innebar att vara ute på
olika kontor, putsa maskiner, möta olika människor och försöka ha gott uppförande. Besökte bl.a. fattigvårdsnämndens kontor och då min arbetsrapport signerades kände jag igen den lila, ellipsformade stämpeln, men nu satt stämpeln där av helt andra skäl än tidigare.

Fortsatte som lärling men lönen var inget vidare, 25 kr per 6-dagarsvecka. Började som brevbärare på Posten istället lockad av högre lön. Efter 2 veckor på Posten fick jag, på en lördag, dela ut Vi-tidningen i hällande ösregn. Därefter gick jag aldrig dit mer ….

I Dagens Nyheter stod en annons där en firma i Växjö sökte en kontorsmaskinsmekaniker. 17 år gammal skickade jag in svar och fick jobbet. Ägaren till firman och jag, i hans Opel Olympia -50, åkte ut till mindre orter i Småland och hyrde 2 hotellrum. Ett bodde vi i och ett gjordes till en provisorisk verkstad där vi gjorde översyn och reparationer på kontorsmaskiner genom att smörja och snygga till dem lite (fusk).

Fördelen med jobbet var att det ingick mat, boende hela veckan och bra lön. I hotellens matsal fick jag lära mig hantera kniv och gaffel på bord med vita dukar. Utöver utvecklingen i bordsskick fann jag dock inte detta särskilt lärorikt och jag slutade efter 7 veckor. . . .

16-17 år var jag även tävlingscyklist och tävlade i juniorklassen, tränade hårt men blev aldrig olympisk mästare som jag drömde om. I samma ålder upplevde jag första alkoholruset, helt underbart. Behovet av spänning gjorde att en del pengar då försvann i spelautomater och på travbanan Jägersro.

För ung för motbok köptes en del ”jobbarhalvor” (sprit som såldes svart) på Möllevångstorget. Det behövdes för att roa sig med bl.a. dans. Genom att betala 50 kr svart fick jag en egen lägenhet trots bostadsbristen.

Såg annons där en firma i Malmö som sökte en kunnig kontorsmaskinsmekaniker. Kunnig och kunnig?  Hursomhelst, jag fick jobbet och det visade sig att jag kunde en hel del. Efter två år var det dags att påbörja militärtjänsten.

Andra avsnittet från en kollektiv självbiografi

Stugan vi bodde i under min barndom var på ett rum och kök. Vedspisen höll köket varmt och i kammaren eldade vi i kakelugnen. När det var som kallast värmde mamma ett strykjärn på spisen och strök lakanen i sängen innan vi kröp ner under täcket på halmmadrassen. Skönt!

Vatten till husbehov pumpade vi upp i en hink ur den stensatta brunnen. Ett handfat i en lavoar fungerade som tvättställ. Varje vecka fick vi emellertid bada i ett större kar, jag först som var äldst och sedan min bror. Den turordningen gällde också skor och kläder, han fick nästan aldrig några nya kläder, det var mina urvuxna som gällde.

Jag fick som alla barn i bondhemmen tidigt lära mig att hjälpa till. Att bära in ved och vatten var en högprioriterad uppgift. Att hässja och bärga hö, medan kompisarna åkte och badade, var ingen höjdare.

Jag har ett minne från hösten 1939. Pappa gick på åkern och plöjde med hästarna. Mamma och jag var i köket. Efter nyheterna på radion sa hon till mig: ”Gå ut till pappa och tala om att kriget har börjat”. Att det var ett allvarligt budskap gick inte att ta miste på.

Det var grymt kallt, för att använda dagens språkbruk, under krigsvintrarna 1940-1942.
Innan vi skidade till skolan hade mamma lindat schalar runt huvudet på oss så bara ögonen var fria. Men iväg måste vi. Det är klart att mamma oroade sig för hur vi skulle klara oss i kölden, någon telefon fanns inte. I skolsalen eldades det så vedkaminen blev röd.

Den tidens skola skilde sig mycket från dagens. Den största skillnaden ligger nog i katederundervisningen och med ordning och reda i klassen. Att kunna multiplikationstabellen som ett rinnande vatten var ett krav.

Vid alla skolavslutningarna stod vi barn runt flaggstången och sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. Den 17 juni 1947 gjorde jag det för sista gången då jag gick ut sjätte klassen. Jag klarade hela skolgången utan kvarsittning i någon klass, till min mammas stora lättnad.

Konfirmationen var viktig på mer än ett sätt. Vid själva konfirmationen i kyrkan fick man bära långbyxor för första gången. Dessförinnan var det golfbyxor, skidbyxor och kortbyxor som gällde. Vid den högtiden fick jag också min första klocka.

Barndomen präglar människan för livet och jag är evigt tacksam för den privilegierade barndomen jag fick. Det är bara det att jag inte förstår det förrän nu på äldre dagar.

Kurt

Bosse skriver

1933 året då jag föddes, var det svår depression, förstärkt av Kreugerkraschen 1932. Det var hårda motsättningar på arbetsmarknaden. Skotten i Ådalen var 1931. Fattigdomen var omfattande, man blandade bark i brödet. Under 40-talet hade vi världskriget med ransonering, mörkläggning och gengasdrift.

Min hemort Broby, ligger i den vilda Göingebygden, där snapphanarna på 1600-talet slogs mot svenskarna. Far hade startat sin lilla affär, i ett källarplan, året innan jag föddes. Trots kärva tider gick affären bra. Far var driftig.

Min utbildning var 6 år i folkskola, 4 år i realskola och 2 år på handelsgymnasiet i Kristianstad.

Att arbeta i affären, när man kom hem från skolan var självklart. Inget man ifrågasatte. Dessutom tyckte jag att det var roligt. På söndagar, när affären var stängd, arbetade jag ibland som skummjölkadräng på mejeriet.

Under realskoletiden arbetade jag två sommarlov hos en bonde. Tufft att mocka hos grisarna. Gasmask hade behövts. Sommarlovet under gymnasietiden arbetade jag på bank. För intjänade pengar köpte jag 10 år gammal min första roddbåt begagnad. 15 år gammal köpte jag en motorcykel. MC körkort tog man vid 16.

Göinge var brottarbygder. Jag började träna när jag var 12, kom med i laget vid 14 som bantamviktare. I juniorlaget i fotboll spelade jag halvback/mittfältare. Broby hade en livlig scoutkår, där jag var ledare för patrull Ekorren.

Den stora skillnaden mellan fars släkt och mammas släkt, gav mig insikt i olika livsmiljöer. På fars sida röstade man borgerligt. Många var frireligiösa. På mammas sida var alla socialdemokrater. För min syster och mig var far och mamma ett självklart tilltal. På fars sida var pappa otänkbart, på mammas mor lika främmande.

När far fyllde 50 hade han två fester. Broby gästgivargård abonnerades för fars släkt och några bekanta bl.a. kyrkoherden. Där skålade man högtidligt med vin i glasen. För mammas släkt och nära vänner abonnerade man Tydinge danspaviljong. Där var det öl, snaps och klackarna i taket. Jag fick hålla två helt olika tal.

Senare på 70-talet gick affären i konkurs, när far omkommit i en olycka. Jag hade skrivit på borgenslån. Pekuniärt är mitt arv skulder. Viktigare är, att min uppväxt var harmonisk med föräldrar, som jag tyckte mycket om. Jag fick stor frihet och fick också ta ansvar tidigt.

Rune skriver

I fortsättningen berättar jag från mitt eget minne och då är det upplevelser som troligen berört eller påverkat mig och som bidragit till att göra mig till den människa jag är. En sådan händelse, för mig livsviktig, är följande.

På somrarna hjälpte min mor till på gården i sitt födelsehem. Slåttern pågick och jag som var 3 år fick hon ta med sig till åkern. Det varmt och soligt, jag satt för mig själv en bit från de övriga. Det antas att jag har klappat en huggorm som legat hopringlad. Bettet tog i vänster pekfinger (ärret finns ännu kvar efter 78 år).

Det blev uppståndelse bland de vuxna, ormbett var inte ofarligt på den tiden. Handen och underarmen svullnade upp ordentligt. Febern gick upp till närmare 42 gr. En mil bort i Pjätteryd fanns närmaste läkare. Åka med häst och vagn?  En lanthandlare som ägde bil körde oss till läkaren som stack en spruta i skinkan på mig. Har en förnimmelse av att jag kände min mors oro och att hon vände sig till Gud om hjälp.

Jag var fyra då familjen flyttade till en lägenhet med lägre hyra. Vi var då fem personer som bodde i ett rum och kök. Detta kom att bli min boendemiljö tills jag var nio år då mina äldre syskon kunde börja arbeta och hjälpa till med hyran. Då flyttade vi till en TVÅ-rums lägenhet med fönster mot gatan, vilket lyft!

Min far var sjuklig och saknade riktigt arbete och inkomst, min mor städade hos andra familjer. Vi var således ”mindre bemedlade”. Tror mig aldrig känt någon skam över detta men omedvetet kan dock finnas vissa taggar i minnet som säkert inverkat på vad jag kommer att skriva om.

Skolan påbörjades och skoltiden förflöt med ganska hyfsade betyg. I hemmet var jag var ganska snäll, hyss och jäkelskap skedde utanför.  Familjen var berättigad till hjälp från Malmö Stads Fattigvårdsnämnd, bl. a. fick jag kläder och skor genom skolan. En lapp lämnades då till läraren.

Sedan var det att besöka skolhjälpscentralen med sina sämsta kläder på sig. Ändå prövades ärendet noga. Jag var dock inte ensam, i femte klass var vi 5 grabbar som bar likadana lumberjackor,   … gissa var de kom ifrån?  Min äldre bror bar en ”madabricka” om halsen. På brickan stod: FFSB, för fattiga skolbarns bespisning.

Min uppväxt i Malmö kom att förknippas med världskriget 1939-45 och det som beskrivs i den här boken kunde vara mina egna.

Jag växte upp på en gård som kom att tillhöra släkten i 149 år. Det var min farfars far, utbildad skomakare, som 1854 gifte sig med den 32-årige änkan till hemmanet. De fick inga barn ihop men när hustrun var 46 år skaffade de sig en piga. Och se nu kom barnen. Tre oäkta barn föddes innan farfars far skilde sig från hustrun, gifte sig med pigan och erkände faderskapet. Ett bland sju av barnen var min farfar Ernst som föddes 1874.

Som 22-åring tog Ernst över gården efter sin far, som hade avlidit. Tre år senare 1897 gifte han sig med pigan Maria som arbetade på gården. Ernst och Maria får 10 barn varav två dör vid yngre år.  Ett av barnen, sonen Erik, blev min pappa. De fick tidigt lära sig hjälpa till på gården. Någon fortsatt skolgång var det inte tal om (gällde även för mig själv och min bror).

Maria dog oväntat en natt 1937 vid 59 års ålder. Trots att jag då bara var tre år kommer jag tydligt ihåg henne som en snäll och mild farmor. Min farfar var däremot en bister herre som sällan pratade med sina barn eller barnbarn. Jag har ofta funderat varför.

Ernst var dock en betrodd man på bygden. Den slutsatsen kan man dra då han fick fler förtroendeuppdrag. Han var fjärdingsman, barnavårdsman och kristidsman under andra världskriget.  Förutom bonde var han en duktig biodlare och mycket händig vid hyvelbänken.

Mormor Ida och morfar Gustav var båda födda 1879 och bodde i ett litet torp. Gustav var pappersbruksarbetare och omtyckt bland arbetskamraterna. Ida och Gustav gjorde inte mycket väsen av sig utan strävade och födde upp fem barn under små omständigheter.

Jag cyklade ofta tillsammans med mamma till dem för att hälsa på. Vid ett tillfälle skidade jag ensam den 10 km långa vägen och blev vid framkomsten trakterad med nyponsoppa av mormor. Jag fick två fyllda tallrikar trots att en hade varit nog. Man sa inte nej tack på den tiden men sedan dess undviker jag nyponsoppa.

Min mamma och pappa övertog gården efter farfar. Vi hade kor, grisar och höns. Hönsen var mammas Babies, som det heter i dag, och jag tror det var äggen som räddade ekonomin. Var lördag cyklade hon med äggen på pakethållaren de två milen till Bondtorget i Västerås för att sälja dem. Resorna till staden blev även hennes andningshål mot världen. Semester fanns inte på kartan.

Kurt

Bosse skriver

Farfar Axel, född på 1870-talet, var åkare med häst och vagn. Axel hade flera förtroendeuppdrag bl.a. som fjärdingsman. Han var djupt religiös och en sträng herre. Jag var bara 6 år, när han gick bort och har inget starkare minne av honom.

Farmor Maria, född på 1870-talet, var en gladlynt person. Hennes religiositet var av det mildare slaget. Maria var en duktig sångerska och sjöng ofta i kyrkorna. Jag var 10 år, när hon gick bort.

Min far Gunnar, född 1907, var nr 4 i en syskonskara på 2 döttrar och 3 söner. Under uppväxten arbetade han som åkare, men bröt sig tidigt loss och blev affärsbiträde. Endast 25 år gammal öppnade han en matvaruaffär. Affären växte och blev en av de första snabbköpsaffärerna i Norra Skåne.

Morfar Pelle, född 1881, var fattig glasbruksarbetare i Småland. Han var starkt engagerad i arbetarrörelsen, stod på barrikaderna under storstrejken. Han blev facklig ordförande och var ofta i luven på brukets disponent, när han förde arbetarnas talan. Med sitt heta temperament tog han ibland till knytnävarna, när orden inte räckte till. De sista åren var han lugn och förnöjsam. Han satt i eget hus och han var skuldfri. Han tyckte att arbetarna fått det bra. Pelle gick bort, när jag var 22 år gammal.

Mormor Josefina, född 1884, arbetade i vården innan hon gifte sig. Hon var också engagerad i arbetarrörelsen. Hon tillhörde flera kommunala nämnder och styrelser. Josefina var en bestämd kvinna. Hon tog hand om barnen och ibland barnbarnen. När min mamma låg sjuk på BB flera månader efter min födsel tog hon hand om mig. När man var sjuk var standardmedicinen lite brännvin på en trasa. Hon blev 97 år. Levde ensam och klarade sig själv.

Min mamma Wilma, född 1912, var nr 3 i en syskonskara på 4 döttrar och en son. Hon fick tidigt klara sig själv. Hon arbetade på konditori för att försörja sig. Det var så hon träffade Gunnar, när han under kvällarna underhöll gästerna med sång och pianospel.

Jag vistades ofta hos morföräldrarna under loven. Trots fattigdomen var det ett rikt kulturliv. Det höglästes svenska klassiker, sjöngs, musicerades, spelades schack och diskuterades, ibland högljutt, politik och samhällsfrågor. Pelle var med i såväl musikkåren som sångkören. Både Pelle och Josefina var engagerade i Folkets Hus olika aktiviteter.

Rune skriver

Mina far- och morföräldrar var bortgångna före min tillblivelse, kan således inte minnas utseende och känner knappt till något om deras karaktärsegenskaper. Hittar en del fakta genom släktforskning och berättande från mina föräldrar.

Min farfar Anders Nilsson f. 1851, min farmor Hanna Åkesdotter f. 1849. Anders och Hanna gifte sig 1879, bosatte sig i Ö.Sönnarslöv i Skåne som småbrukare och arbetare. Maltesholms gods låg i närheten och många av traktens män arbetade där.

Paret fick fem barn, fyra pojkar och en flicka. En av pojkarna, August, kom att bli min far. Flickan gifte sig och emigrerade till Amerika, Olalla, Washington, jag har en kusin där. Min far August gick 2 år i skola, sedan fick han börja arbeta hemma och på godset. Apropå arbetet på godset, har min far berättat att de som kom för sent hängdes upp i en krok i porten och pryglades.

Min morfar Johan Fredrik Petersson f. 1850, kom som barn med föräldrarna från Agunnaryd till Möcklehult i södra Småland. Gifte sig 1889 med min mormor Thilda Karlsdotter f. 1859, från Möcklehult där hon bodde med sina föräldrar. Första barnet föddes efter endast 3 veckor, (här kan man tala om ”tvunget”). Sedan kom ytterligare 5 barn varav Anna kom att bli min mor. Ett barn, Ester, gifte sig och emigrerade till Australien, fick inga barn.

Mina föräldrar träffades i Lund. Hur min mor, född 1898 och uppväxt på landet i en liten by i Småland, kom att hamna just i Lund vet jag inte, inga nu levande släktingar finns att fråga. Jag vet dock att hon hade arbete som piga i hushållet hos professorer och annat s.k. bättre folk i Lund. Min far, född 1893 i Ö. Sönnarslöv i Skåne, saknade yrkesutbildning och hade haft flera olika arbeten på olika platser innan han träffade min mor. Giftermålet skedde i februari 1928. Min äldre bror föddes 5 månader senare och äktenskapet var således att betrakta som ”tvunget”.

Två år senare föddes min syster. Två barn, pojke och flicka, skulle väl idag ha ansetts som idealiskt men så blev det inte. Fyra år senare, 1934, föddes även jag. Den tidens möjlighet till familjeplanering kan inte jämföras med dagens men ändå, i mina egna funderingar, har ordet ”sladdunge” ändå fladdrat förbi. Men fladdret visade sig helt obefogat, som minstingen var jag alltid älskad och i tidiga barndomen blev jag något av en kelgris hos de vuxna. Vid min tillkomst bodde familjen i ett äldre enfamiljshus i Malmö.

Vilken fantastisk samhälls- och teknikutveckling vi har varit med om, är ett återkommande ämne när jag ibland träffar två av mina gamla arbetskamrater från 1960 talet. Men vad mera hände i våra liv? Hur blev det och vilka val gjorde vi? Var det bra val? Eller var det slumpen som gjorde att det blev som det blev?

Vi blev överens om att här på bloggen skriva en typ av memoarer där vi följer en gemensam tidsaxel men där var och en skriver sitt avsnitt. Vi hoppas på så sätt ge en bild av hur livet gestaltade sig för tre forna arbetskamrater. Vi har ett gemensamt och det är att vi nu nått en aktningsvärd ålder av 80+ men vi kommer från tre olika uppväxtmiljöer och geografiska orter. Första avsnittet, som blir nästa veckas inlägg, kommer att beskriva mor- och farföräldrarnas miljö på 1800-talet.

En kort presentation av författarna: Det är jag själv Kurt, bondson från Säby i Västmanland, det är Bosse från det borgerliga Broby i norra Skåne och det är Rune från arbetarklassens Malmö. Vår härkomst kan göra skillnad i vad och hur vi skriver men det centrala i skrivandet kommer förhoppningsvis att avspegla utvecklingen i samhället, oss själva och det vi arbetat med.

Vi tre möttes 1961 på det nystartade företaget Friden på Kaptensgatan 4 i Malmö. Bosse som var filialchef och jag serviceansvarig skulle anställa en tekniker. Det var svårt att få tag på servicetekniker på den tiden när teknikutvecklingen rusade.

Rune var en av de platssökande. Han jobbade på IBM och hade därför en hög svansföring och han lät sig inte imponeras så lätt av vår hålremsutrustning. För att imponera på honom bjöd vi på en kopp kaffe på Aggerborgs Kafé. Rune blev en lyckad rekrytering inte bara som tekniker utan även som kamrat. 1965 var vi åtta tekniker.

Vi är pionjärer från den tiden när kontoren började automatiseras men är nu tre gubbar som ofta funderar på den utveckling vi haft.

Kurt

Bild ovan: Kurt 27, Bosse 28 och Rune 27
Bild nedan: Aggerborgs kafé vid Davidshallsbron i Malmö