Månad: augusti 2015

Löpdal ligger mellan Västerås och Eskilstuna. Byn kom att först tillhöra Säby sockenkommun som bildades 1863. Vid ändringen av kommungränserna 1971 fördes Löpdal till Rytterne socken och kom då att hamna i Västerås kommun. Säby hembygdsförenings uppskattade byvandringar kom i år att gå till Löpdal. Carl Mikael Carlsson, född i Löpdal och doktorand i socialhistoria vid Stockholms universitet, sammanfattar byns bebyggelsehistoria såhär:

Lite om hur bondgårdarna i Löpdal uppstått och bebyggelsen förändrats

Byarna Löpdal och Timmelsta ligger lite avsides från resten av Säby, på andra sidan sjön Freden om kyrkan, och det är därför som denna del av socknen för några decennier sedan lades till Rytterne. Löpdal är en radby, men av ett lite annorlunda slag, för gårdarna ligger inte längs med en gata, utan snarare längs med krönet av ett avlångt, skogigt litet berg. Från landsvägen går en väg över åkern och uppför berget till byn, men den fortsätter inte, så till skillnad från många andra byar är Löpdal inte så flitigt besökt.

Hur länge byn har funnits är inte riktigt utrett, men namnet Löpdal förekommer i diplom från 1300-talet och på berget finns gravar från längre tillbaka. Den äldsta kartan över byn − Johan Åkessons geometriska jordebok från 1650-talet − visar att den hade fyra lika stora gårdar och sina viktigaste åkrar på och direkt nedanför berget. De fyra gårdarna, som låg i en rad från norr till söder, bestod i läge och storlek till omkring 1815. En karta från samma år visar att de var slutet byggda, i två fall med byggnader som skilde mangård från ladugård.

Den nordligaste gården kallades Norrgården. Den hade sedan urminnes tider tillhört en bondsläkt. Nästa gård i linjen var Mellangården. Den hade tidigare tillhört kronan, men i början av 1700-talet köpts av en tjänstemannafamilj vid Strömsholm och först 1759 kommit i bondehand. Nästa gård var Bostället. Även den hade tillhört kronan, men i början av 1700-talet anslagits till boställe − samma typ av tjänsteförmån som prästgårdarna − för en hejderidare (skogsuppsyningsman) och på så vis fått sitt namn. Den sydligaste gården hette Södergården. Den hade länge lytt under Vikhusnäs i Rytterne, men på 1670-talet gått till kronan och samtidigt med Mellangården friköpts, i detta fall av en annan tjänstemannafamilj vid Strömsholm. Familjens anhöriga hade 1812 sålt gården till konstnären Johan Adam von Gertten, som lagt den till sitt gods under Stora Ekeby i Rytterne.

Under åren kring 1815 förändrades byns bebyggelse rejält. Bonden på Norrgården hade efter tragedier och intriger inom familjen beslutat sig för att sälja, och 1814 hade han skrivit kontrakt med von Gertten, som la gården under samma rättarlag som Södergården. Två av gårdarna hade alltså blivit en. Vid storskiftet 1815 ansågs den nybildade gården inte behöva två tomter, så Södergårdens hustomt las under det intilliggande Bostället och husen revs eller flyttades successivt. Det är därför endast tre av de fyra tomterna är bebyggda idag. Norrgården hade nyligen genomgått omfattande nybyggnationer och bland annat fått en ny, stor mangårdsbyggnad med brutet tak, så man kan gissa att det var därför denna tomt föredrogs. Nämnda sammanslagning var emellertid inte det enda som hände vid denna tid. 1818 dog bonden Per Persson i Mellangården, efterlämnande en son och två döttrar. Alla barnen ville stanna vid gården, så den delades enligt lag så att sonen fick hälften och döttrarna varsin fjärdedel. Det fanns emellertid inte plats för tre familjer i Mellangården, så man ritade upp en hustomt på en platå vid byvägen halvvägs nedför berget. Sedan drogs man lott om vem som skulle få vad, vilket resulterade i att dottern Anna med make fick flytta ner till den nya tomten och lägga grunden till Västergården. Lotterna finns fortfarande kvar.

När Anna med familj en bit in på 1820-talet hade byggt upp sin gård hade Löpdal alltså fått ett nytt utseende, och istället för fyra lika stora gårdar fått fem gårdar av så olika storlek att den stora Norrgården var åtta gånger större än den lilla Västergården. Läget bestod i några decennier, men snart var omvälvningarna igång igen. På 1840-talet ersattes rättarlaget vid Norrgården av en arrendator vid namn Johan Olof Forsman. Efter några år köpte Forsman den stora gården och blev socknens rikaste bonde (de andra bondgårdarna i socknen, undantaget Stora Boda, var nämligen vid den tiden ganska små). Som så många andra bönder i landet såg han nackdelarna i att ha jorden i skifteslag med andra, och begärde därför laga skifte, en begäran som enligt lag måste beviljas. Åren kring 1870 skiftades Löpdalsjorden så att alla gårdar fick sin jord tämligen samlad. Löpdal var den sista byn i Säby att genomgå laga skifte. Omläggningen fick till följd att Mellangården skulle flyttas ut. De båda ägarfamiljerna fick varsin tomt utstakad på varsin sida om soldattorpet, som låg nedanför berget. Bonden Gustav Andersson, måg till Per Perssons i Mellangården son och därmed ägare till den större av Mellangårdens delar, byggde upp sina hus i en stor rektangel på en höjd söder om soldattorpet, och det är den gården som idag har namnet Ekbacken. Ägarna av den mindre delen sålde sin jord till Västergården, som alltså fördubblades i storlek, och därför kom den andra utstakade tomten aldrig till användning. Västergårdens bonde la beslag på alla kvarvarande hus utom sin del i mangårdsbyggnaden, som såldes till Forsman. På så vis kom det sig att Mellangårdens stora parstuga stympades. Forsman köpte ena halvan, medan Gustav Andersson plockade ner den andra och reste den som badstuga vid sin nya gård. Där står den fortfarande kvar.

Efter laga skiftet fanns alltså Norrgården och Bostället kvar i byn, medan Västergården och Ekbacken var utflyttade. Frigörelsen av utrymme kring gårdarna i byn fick till följd att de båda nybyggdes med nya ladugårdar öster om de gamla tomterna, och med nya, rymligare mangårdar. Boställets nuvarande mangårdsbyggnad restes 1873, Norrgårdens 1893. Det var vid denna tid som byn i stort fick det utseende den har än idag.

Bostället drogs in till kronan på 1880-talet och privatiserades i början av 1900-talet. Under 1900-talets andra hälft köptes nästan all jordbruksmark i byn av mina farföräldrar och sedan 1981 ägs den av mina föräldrar. Undantaget är en liten lott nere vid sjön, som lades under Vändle i Dingtuna. Jag är själv uppvuxen i byn, i den halva av Mellangårdens mangårdsbyggnad som blev kvar när Gustav Andersson gjort sitt i början av 1870-talet.

Uppsala den 19 augusti 2015
Carl Mikael Carlsson
Doktorand i socialhistoria

 

Löpdal 1871

Godsägare Gustaf Ericsson på Säby Gård och några andra aktade män diskuterade möjligheten att bilda en förening för bygdens köpmän, lantbrukare och företagare att samlas kring. Man lyckades mobilisera ett femtontal intresserade till ett sammanträde på Kolbäcks Gästgivaregård den 24 augusti 1893. Därvid höll Augustibröderna sin första sammankomst eller sammanträde som de föredrog att kalla det. I den äldsta medlemsmatrikeln finns många respektabla män från trakten registrerade. Den som inte hör av sig två år i rad utesluts. Men det är ovanligt. När en medlem slutar handlar det bokstavligt talat om naturlig avgång.

Augustibrödernas primära syfte är den sociala samvaron och att äta kräftor med tillbehör. Sällskapet har i alla år valt att hålla en låg profil. Ingen utomstående skulle veta vad medlemmarna sysslar med. Nya medlemmar väljs in vart femte år. De måste klara ett praktiskt prov, som är hemligt för utomstående. Det sägs vara ett test av balanssinnet, som att cykla på en bräda, inte alls enkelt i dag och ännu svårare förr, med tanke på 1800-talets cyklar. Det är vidare förbjudet att tala politik, medan grova historier och snapsvisor är välkomna.

Sammanträdena följer en dagordning som, bortsett från sedvanliga mötesformalia, har en enda beslutspunkt: ”Avser vi att äta och dricka kräftor efter sammanträdet?”. Efter en del diskussioner, det hör till, besvaras frågan alltid med ”ja”. Under ”övriga frågor” behandlades vid ett tillfälle pliktskyldigt frågan: ”Skall damer få delta i sammanträden?”. Efter en livligare diskussion bordlades frågan till 200-årsjubileet 2093.

Det var förr i tiden svenska kräftor från egna vatten som gällde. Prinskorvar, köttbullar och Janssons frestelse var en styggelse. Den anrika föreningen var dock på 1980-talet tvingad att acceptera såväl turkiska som kinesiska och amerikanska kräftor. På senare år har man dock kunnat återgå till egen tillredning av kräftor från Hjälmaren.

Inget sammanträde har hittills blivit inställt under föreningens 120-åriga tillvaro, men har blivit framflyttat. Orsaken var att före år 1922 debatterades rusdrycksförbudet livligt. Bönderna bytte ved mot sprit och leveransen från Stockholm kunde vara försenad. Försiktigtvis angav fraktsedeln från Stockholm koks som innehåll.

Föreningen skulle inte vara märkvärdig om den inte omgärdats av så många historier, både sanna och rena myter. En sådan, alldeles sann, historia berättar om två Augustibröder som beger sig hemåt samtidigt på varsin cykel.

De vinkar adjö och cyklar åt var och en sitt håll. Den ena ska passera Mölntorps två broar på vägen hem. Den första bron går bra, men när han når den andra cyklar han in i broräcket och slår i huvudet ordentligt. Inte gick det bättre för den andre, som nästan hemma får svårt att hålla sig på vägen, cyklar nerför en slänt och spräcker några revbenen. Tidigt på morgonen sitter de båda på akuten i varsin ände av väntrummet och tittar på varann. Efter en lång stund utbrister den nyktraste olycksbrodern: ”Har inte vi setts förut?”

Kurt

 

Jag cyklade till Trångfors Smedja en solig morgon. En av de få denna sommar. Där pågår varje måndag förmiddag under sommaren underhållet av den gamla smedjan. Det har fortgått i snart 30 år. Vanligtvis är det ett 15-tal pensionärer i arbetslagen genom åren som ställer upp med att återställa miljön i 1800-tals skick. Avsikten med mitt besök var att fotografera gubbarna och att dricka kaffe tillsammans med dem.

Trångfors nuvarande smedja uppfördes 1799 och erhöll rättighet att för all framtid ta sitt driftvatten direkt ur kanalen. Vid Lancashiresmidets införande 1875 ökade produktionen i hög grad och inriktades på tillverkning av smältstycken. Dessa förädlades vid Hallstahammars bruk. Konkurrensen från Bessemer- och Martinmetoderna blev för stor och driften lades ner 1915. Allt detta och mer därtill finns att läsa i Holger Carlssons utmärkta redogörelse: Trångfors Smedja. (pdf 9.9MB) Värd att läsa är också en intervju från den 23 februari 1982: Olle Lindkvist samtalar med Gösta Kropp, född i Trångfors 1907. (pdf för utskrift)

År 1988 bildades Stiftelsen Trångfors Smedja som har som syfte att restaurera, bevara och levandegöra smedjan och kolhuset i Trångfors. I stiftelsen finns representanter från Hallstahammars kommun, näringsliv, fackförbund och Svedvi hembygdsförening. För något år sedan blev smedjan klar att förevisas i sin helhet. Nu kunde den stora Mumblingshammaren ljuda igen i smedjan. Det årliga underhållet är stort så arbete saknas inte fortsättningsvis.

Vilka är då dessa idoga män som kommer på måndagsförmiddagarna? Många av dem och även deras föräldrar är uppväxta på bruksorten Hallstahammar. Där fanns förr ingen arbetslöshet. Man gick från skolan till arbete på Bruket. Fabrikerna behövde sina duktiga och trogna arbetare. Där fanns en bruksmentalitet som krävde att man visade vad man dög till för att platsa, utan att för den skull tro att man var någon. Nu ställde man upp för att sätta Trångfors Smedja på kartan.

Den i särklass största tekniska bedriften var att tillverka det stora vattenhjulet med det gamla hjulet som förebild samt att lyfta det på plats. Dess diameter är på 3,6 meter och fick en vikt på 17 ton. Det kom på plats 23 år efter stiftelsens bildande.

Smedjan förevisas under sommaren och Trångforsdagen är årets höjdpunkt. Man kan också läsa om Trångfors Smedja på nätet. Jag gjorde tillsammans med Ulla och Daniel Sköld den första hemsidan: trångforssmedja.se. Ett intressant projekt, som lärde mig mycket om svunna generationers hårda slit, samtidigt som det var roligt att få presentera det på Internet år 2003, med den tidens begränsande programkodning.

Kurt

 

Arbetsgruppen 2015-08-03

Vi möter en gammal bekant från Kolbäck, Lars ”Lasse-Maja” Molin, i ett historiskt reportage som SVT sände den 22 juni.  Där berättas om Carlstens fästning i Marstrand där många förbrytare fått sona sina brott. Det var här som den ökände tjuven Lasse-Maja, född den 5 oktober 1785 i Ramsbergs socken i Västmanland, till slut hamnade efter sina framgångsrika år i stöldbranschen. Med krusade lockar och iförd empireklänning förvred han huvudet på åtskilliga herrar, som inte bara förlorade hjärtat utan även kontanter och bordssilver.

Kolbäcks Skjutsstation och Gästgivaregård var en betydande knutpunkt på 1800-talet. Där fanns också samhällets häkte som Lasse-Maja lärde känna från insidan år 1811. (Tingshuset stod klart först 1894). Han blev också Kolbäcks först kände transvestit som stal i Robin Hoods anda. I Gästgivaregården hänger ännu den affisch där Lasse-Maja efterlystes för sin flykt undan länsman.

På en gård i Borgby, Säby socken, bodde Maja och Johan Andersson med sina barn. Sonen Anders hade träffat Lasse-Maja på häktet i Västerås och de hade blivit vänner. Efter avtjänat straff bjöd Anders den nyförvärvade vännen hem till Borgby. Vid Michaeli den 29 september 1808 steg de avvaktande in hos Anderssons.

Pappa Johan var inte så nogräknad. Han var 64 år, lång, mager, skallig och argsint. Mamma Maja, lång och mager hon också, såg heller inte så noga på ryktet hos de personer som gästade Borgby. Fick hon sig en snygg halsduk och en kjortel, gärna också något i silver eller koppar, så var man välkommen.

Snart började det pratas i bygden om att Anders, som suttit på häktet, nu hade fått en kvinna i föräldrarnas smak. Pappa Johan gick i granngårdarna, torpen och backstugorna och skroderade om hennes rikedomar och fina manér. Alla kunde också märka att familjen, som tidigare just inte haft det så fett, började klä sig vida präktigare än förr och nyttjade fickur, guldringar och sjöskumspipor. Folk som kom på besök erbjöds att köpa de finaste kläden, de grannaste silkesschalar och mest utsökta damastdukar.

Vid något tillfälle råkade ett av barnen se Anders flicka stå framför spegeln med rakdon i handen. Något märkligt var det med henne. Det började viskas om att Jungfrun ingalunda var någon ungmö utan en förklädd karl. Men man var van att inte syna Johan Anderssons gäster alltför noga, det kunde hämna sig!

Då den förmenta Jungfrun under julhelgen ordnade till med dans ställde alla gärna upp, och det dansades natten lång till spelmannen från Håskesta Anders Olssons fiol. Sålunda hade den rika men något misstänkta Jungfrun stannat på Borgby ända till trettonhelgen. Vid tre tillfällen hade hon dock varit borta under en eller ett par veckor för att proviantera.

Lars ”Lasse-Maja” Molin var aktiv över ett brett arbetsfält men efter att ha stulit kyrksilvret i Järfälla kyrka den 8 februari 1812 dömdes han till livstids fängelse som han började avtjäna den 29 augusti 1813 på Carlstens fästning.

Kurt

 

Lasse-Maja efterlyses 1811
Källa: Legenden om Lasse-Maja. Edvard Matz, 1970

I föregående inlägg berättade jag om Eric Ericsson född 1834 i Forsta och hans brist på skolgång då skola saknades. Sverige utvecklades emellertid och 1842 beslutade Sveriges riksdag att allmän folkskola skulle införas inom fem år. Sockenstämmorna i Sverige hade att effektuera beslutet, bilda skolråd, bygga skolor och anställa lärare. Ibland fick prästen i socknen ta på sig uppdraget som lärare innan skolan kom på plats.

I Forsta hade man turen att ha en piga som tjänade hos prästen och som var skicklig med handarbete, syning och vävning hon fick uppdraget att undervisa barnen. Hon hette Greta Stina Persdotter, var född 1811 och fick som ogift själv två barn. I brygghuskammaren, en flygelbyggnad till en gammal bondgård, ordnades en skolsal. I Forsta fick man då vad man kallade en mosterskola. Dock inte en folkskola som var anbefallt.

Om mosterskolan berättar en yngling från Forsta, Lars Gustaf Andersson född 1860:
”Morgonbönerna togo 15-20 minuter och aftonbönerna lika lång tid. Den förrättades på knä och barnen läste bönerna utantill. Voro de ej uppmärksamma under bönen, så smällde det ögonblickligen. Hon hade en lång käpp, som räckte nästan över hela bordet.”
Och Lars Gustaf berättar vidare:
”Det var en vacker sommarmorgon. Dagsarbetet skulle nu börja, sedan moster mottagit åtskilliga, såsom smakbröd av en, ett halvt tjog ägg av en annan, en flaska mjölk av en tredje o s v. Van1igtvis tar moster före skolans början reda på om några viktiga händelser timat i barnens hem, t ex om Per Lars ko kalvat, om Nils Anders sugga fått grisar, om potatisen var satt, om linfröet var sått m m. Därefter räknade hon över om alla barnen voro närvarande”

Hela hans berättelse sammanställde jag 2011. Den finns på hembygdsföreningens hemsida.

Kurt