Intra i Mölntorp


Från fabriksarbetare 1950 – till kulturarbetare år 2000

Jag började som transportör/springpojke vid 16-års ålder på Mölntorps Verkstäder. Snart nog kom jag till avdelningen för diskbänkstillverkning. Där fick jag bland annat lära mig att svetsa diskbänkshörn. Jobbade kvar på fabriken i tre år då jag tjänade bra på ackordet. Min pappa som upplevt depressionen på 1930-talet övertalade mig emellertid att skaffa mig ett riktigt yrke.

När jag efter mer än 40 års förvärvsarbete och bortavaro kom tillbaks till hembygden besökte jag fabriken vid fler tillfällen och blev mer och mer förtrogen med utvecklingen.

Företaget hade bytt ägare och namn till Intra. Svetsning av diskbänkshörn höll på att robotiseras. Jag följde den processen med stort intresse då robotar var något nytt vid slutet av 1990-talet.

Jag fick också bra kontakt med platschefen en mycket driftig man med hårda nypor vilket behövdes då konkurrensen i branschen var hård. Han var som jag också intresserad av fabrikens historia.

Jag tog därför på mig uppgiften att samla ihop allt gammalt administrativt material. Som transportör hade jag lärt känna fabrikens alla vinklar och vrår där det gamla fanns undanstoppat. Det hopsamlade skulle sedan överlämnas till Västmanlands Museum vilket jag också ordnade.

I samband med den uppgiften fick jag också stoff till att skriva om fabrikens förflutna. Det blev en lång berättelse som jag publicerade på Säby hembygdsförenings hemsida där jag då var webbmaster. (Tyvärr finns den och andra berättelser jag skrev om gamla Säby nu inte längre kvar på hemsidan?) Från länken här nedan kan du emellertid läsa företagets presentation av min research.

Följ också med på en åktur genom Mölntorp samhälle och förbi Intra. Ett samhälle som delvis byggdes upp med hjälp från Mölntorps Verkstäder.

Under större delen av 1800-talet, innan någon fabrik kom på platsen där Intra i dag ligger, låg en kvarn, se bilden ovan. Fotot är taget någon gång efter 1890.

Kurt

INTRA_2002

En tur genom Mölntorps samhälle

Säby hembygdsförening

 

 

En postföreståndare


Posten i Kolbäck – Två bilder berättar

En fjärde dam, i min serie om bemärkta kvinnor i Kolbäck, som säkert de flesta kom i kontakt med är postexpeditionsföreståndare Signe Sundqvist.

Som tjänsteförrättare var hon säkert en plikttrogen och effektiv myndighetsperson. Man kunde dock inte kalla henne tillmötesgående gentemot kunderna.

Som blyg 13-årig springpojke var postärendena inget jag såg fram emot. Signe hade alltid något att anmärka på. Om det inte var annat så satt frimärket snett vilket omedelbart gav upphov till en hög och ljudlig reprimand. Det var inte bara jag som fick mina fiskar varma men det kanske bara var jag som tog åt mig.

Som chef var Signe säkert inte god att tas med. Här en liten episod som belyser arbetsmiljön.

Lantbrevbärare Ragnar Wallberg blev en dag på sin runda inbjuden till banvaktaren, vid järnvägsövergången i Åskebro, på kaffe och något stärkande. Banvaktaren behövde prata lite och en brevbärare på den tiden kunde berätta mycket om vad som tilldrog sig på bygden.

Hur det än var så slutade Ragnars runda den dagen hos banvaktaren med resultat att en del postlådor efter rutten förblev tomma.

Signe fick reda på händelsen och tog honom i upptuktelse. Wallberg ursäktade sig och förklarade händelse:

”Det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”

På bilden ovan postpersonalen år 1929: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg, Signe Sundquist och Gustav Andersson.

Vid ett inbrott i början av 1940 – talet sprängde tjuvar kassaskåpet i postkontoret, men kammade noll. Personalen hade av misstag glömt ställa in kassaskrinet i skåpet. Skrinet innehöll vid tillfället 78 000:- i folkpensionspengar.

Kurt


Post-Gustav 1925