Herr Larsson – Herr Larsson

Nyårsbön i Säby kyrka 1923

När jag återkom till Säby 1997 efter 40-års bortavaro engagerade jag mig i hembygdsföreningen och började forska om bygden. Min första studie kom att handla om hembygdsföreningens initiativtagare Axel Ericsson.

Efter att ha lyssnat på bandupptagningar av honom samt läst hans krönikor och kåserier i Länstidningen drog jag snabbt slutsatsen att han var en person med djupa känslor för Säby.

Axel Ericsson var jämtlänning född 1894. Han blev präst i Säby 1922 och gifte sig ett år senare med Anna-Lisa, dotter till Carl och Karin Ericsson på Säby Gård. Axel var då 29 och Anna-Lisa 22 år. Han blev senare kyrkoherde i Kolbäck 1938.

En annan person av betydelse för hembygdsföreningens bildande 1924 låter jag Axel Ericsson själv introducera. Från länken här nedan kan du lyssna till hans berättelse på hembygdsföreningens årsmöte den 4 mars 1979.

Gott slut på 2022

Länk till ljudfil

Utskrift

I den lilla kyrkan hände något stort vid nyårsbönen, nyårsafton 1923. Kyrkan fick en ny vikarierande organist och kantor, ja klockare, som han själv allra helst och med stor stolthet ville kalla sig.

Vad var det för märkligt med honom? Jo, han var nyss bara fyllda 19 år, student, ingenting mer. Han kom som ersättare för sin äldre examinerade bror. Kyrko- och skolrådet hade vissa betänkligheter till en så ung vikarie. Men folkskoleinspektören Joel Garpe var eld och lågor. Han visste, han hade varit ynglingens konfirmationslärare.

”Ja, men han ska undervisa stora flickor och pojkar i fortsättningsskolan” suckade ordföranden.
”Kan han det?”
”Jajamän, han kan hålla disciplin ”, sa inspektören.
”Ja, men han ska sjunga och spela i kyrkan…”
”Ja, det kan han mycket bättre än brodern. Säby är att lyckönska! I högsta grad ”, sa inspektören.

Vad skulle man göra? Kyrko- och skolrådet lät pojken komma. Han kom med dunder och brak, eller rättar sagt, han kom med himmelskt välljud.

Den nyårsaftonen i Säby kyrka glömmer jag aldrig. Kyrkan var fylld med folk. Högtiden skulle öppnas med solosång av den nye klockaren. Jag minns jag stod i dörren till sakristian, med de två gamla kyrkvärdarna bakom mig och var skakis av nyfikenhet.

Pojken ackompanjerade sig själv på orgel. Mäktiga toner fyllde kyrkan. Jag fick en stark känsla av att en hel kör var i högstämd funktion. Den äldste kyrkvärden, en gammal soldat, dunkade mig i ryggen och viskade:
”Nu har väl Säby kyrka fått en förstklassig kantor!”

Det vill jag lova. Det var jubel och glädje att vara präst i Säby några år framåt och att ha en sådan medarbetare. Studentpojken, som hux flux blev klockare i Säby, hette Set Svanholm. Han blev sedermera hovsångare och chef för Kungliga Operan och världsstjärna.

– o –

Midsommar 1940–talet

På den tiden det begav sig firade vi varje midsommarafton på Hällby. Min bror och jag blev som unga telningar tvagade och uppklädda inför det stora äventyret. I det vackra vädret gick vi sedan genom skogen till Hällbyberget.

På berget restes en himmelshög majstång. När den var stagad ordentligt rände vi yngre runt den i en ringdans allt vad tygen höll. Efter dansen kring majstången gick vi ner till Edvards hästhage för att dansa ringlekar.

Någon musik fanns inte. Det var till att sjunga de gamla välkända visorna och dansa med flickorna och följa turerna vad texten föreskrev: ”Jag håller dig så kär. Jag stiger dig så när. Jag kan inte säga hur vacker du är men jag låter dig stå för en annan.”

Mot kvällningen när allt var överstökat i ladugården i Vallby kom mamma och pappa gående med en kaffekorg. Ett uppskattat tillfälle att då få sätta sig tillsammans med dem i gräset och dricka saft och äta bullar. (Mindre uppskattade tillfällen var vid höbärgningen.) Pappa Erik stärkte sig också med något han slog i kaffet.

Så tog midsommarfirandet vid för de vuxna. Man samlades på Björkström lövade magasin och till dragspel och fiol började dansen. Ibland smög vi med några karlar som gick till stallet för att se till hästarna, jo pyttsan.

När det började skymma tog mamma med oss hem. Hon vände emellertid alltid själv tillbaka till Hällby. Pappa var duktig att dansa och tänkte kanske inte så mycket på morgondagen. Mamma fick påminna honom – Det blir en dag i morgon också.

Vem ville inte ha stannat kvar. Vi hade ju sett hur glada alla var, även de som till vardags såg stränga och barska ut.

På midsommardagens morgon tog arbetet vid som vanligt i ladugården. Kanske något försenat men korna kallade.

Trevlig midsommar 2022

Kurt

Tillbaks i naturen

”Med en permobil skulle jag kunna ta mig ut på landet igen”

Så där avslutade jag mitt blogginlägg från juli 2020 om – Han som cyklar.

Min ansökan till kommunen om elrullstol, som den heter, beviljades inte det året med motivering att så länge man kan ta sig fram med rullator blir det avslag.

En andra ansökan gjorde jag i början av 2022. Jag kunde gå med rullator men nu bara kortare sträckor. Det blev min sjukdom, förtvinande muskler, som nu för första gången hjälpte mig till något positivt.

På regionens hjälpmedelscentrum gjordes en utvärdering på lämplig modell av fordon. Där genomgick jag också ett körprov som skulle ge svar på om jag kunde manövrera stolen med en joystick: för styrning och farthållning.

Jag hade tidigare i livet kört grävmaskin så proven gick bra. Däremot hade jag inte kört grävmaskin inomhus eller i hissen så här kom det verkliga provet: att sikta rätt i dörröppningar med någon centimeters marginal och vända på små ytor.

Trevlig Pingst

Kurt

Fem år i styrelsen

Så har jag då avgått från bostadsrättsföreningens styrelse efter fem års engagemang. Det är ingen tävlan om styrelseposterna snarare tvärt om. Och jag var lika tveksam att ta på mig uppdraget som jag är nu att stiga av.

Det är inte lite man skall grotta ner sig i som styrelsemedlem:
– fastighetsskötsel, ekonomi, avtalsjuridik och datasystem.

Jag har från min bakgrund inom förvärvslivet viss erfarenhet inom dessa områden. Nu ville jag snabbt sätta mig in i vår ekonomiska förenings affärer.

Den allmänna uppfattningen är att de boendes avgifter till föreningen skall vara låga i en bostadsrätt. Och att höjningar inte borde förekomma då de ses som en svaghet i ekonomin.

Varifrån skall de regelbundna höjningar av exempelvis el, värme, vatten och avlopp då tas? Och hur skall oplanerade större underhåll finansieras?

Föreningens utgifter är till viss del knutna till vår samverkanspartner HSB som får sina intäkter från föreningarna i ett leverantörs- och kundförhållande.

Jag blev snar varse att den relationen inte fungerade på gängse vis. Vi var inte jämställda parter som på den öppna marknaden. Situationen löstes först när avtalen löpte ut.

Det jag tror jag har lämnat efter mig inom styrelsen är synen på upphandling av tjänster:
– Definiera vad som behövs för föreningen inte vad leverantören anser nödvändigt.

Det jag vet jag har lämnat efter mig är digitaliseringen av föreningens aktuella dokument.

Det jag själv lärt mig är att man inte behöver kunna årsredovisningen till fullo som en ekonom. Det räcker långt med att hålla reda på underhållskostnaderna och vad som finns i kassan.

Att ha problem är ofta inte något problem, men det är ett stort problem om man inte förstår att man har problem.

Kurt

Sven Stolpe

Sedan Mittmedia sparkade ut mig och andra bloggare blir det här min första blogg på egen domän: herrlarsson.se.

Nu har ljuset och värmen också kommit tillbaka på balkongen så jag kan återgå till bokläsande efter vintermörkret. Först på tur stod: Bränn alla mina brev av Alex Schulman.

En märklig bok. En roman med verklighetsförankring där Alex Schulman lämnar ut sin morfar Sven Stolpe med hull och hår.

Sven Stolpe har vi väl alla hört talas om: professor, författare, journalist, och litteraturkritiker. Beundra av alla i de kretsarna.

Sven Stolpe utövade psykisk misshandel mot sin hustru Karin genom hela livet. Och roten till terrorn Karin utsattes för är naturligtvis en älskare: Olof Lagercrantz mest känd som chefredaktör på DN.

Med hjälp av autentiska brev och dagbokutdrag avslöjas allt i detalj av författaren. Vad skall man tycka om det sättet att slå mynt av en tragedi?

Kurt

På Karl XI:s tid

Rättsprocess från 1680-talet

Av en tillfällighet fick jag i min hand en bok med titeln Horet i Hälsta av historierna Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström.

Ingen kioskvältare kanske men jag började läsa den av två skäl. Dels för att den beskrev några händelser som utspelades i grannsocknen Berg. Dels för att händelserna eskalerade till ett drama som skildras i ett rättsfall som skulle avgöras i en annan grannsocken Munktorp.

Bokens baksidestext

”ÅR 1685 STÄLLDES ANNA PERS DOTTER från den lilla byn
Hälsta i Västmanland inför rätta, anklagad för att ha försökt ta livet
av sin man. Under den rättsprocess som följde uppkom också
beskyllningar om stöld, misshandel och otrohet. Vem hade lagt
vita smulor i husbondens ölstop: Varför: Vem var det egentligen
som bestämde i hushållet: Och vem hade haft sex med vem:

Horet i Hälsta skildrar ett mer än 300 år gammalt autentiskt
rättsfall. Med stort kunnande levandegör författarna sina huvud-
personer och sätter in händelserna i ett historiskt sammanhang.
Det blir en berättelse om människorna och livet i Hälsta men
också om ett stormaktstida Sverige då ordningen i hushållet
vilade på Guds bud, där sex och samlevnad inte var privatsaker
och där äktenskaplig otrohet – hor – var belagt med dödsstraff.

Med en gedigen analys av historiska källor som grund berättas
här 1600-talshistoria på ett sätt vi inte mött förut. Historien är
inte bara sann. Den är även spännande.”

Man skall normalt inte berätta ”hur det slutar” men jag är tvungen att här göra ett undantag för att leda min text vidare till en annan berättelse. – Anna befanns skyldig till hor.

Hon fick tillbringa 317 dagar i fängsligt förvar på Strömsholms slott varunder hon födde ett barn. Därefter fördes hon till Snefringe Härads avrättningsplats i Svinskogen mellan Munktorp och Kolbäck.

I sin ungdom, Anna var mellan 25-30 år, fick hon den 28 april 1686 lägga huvudet på stupstocken i Galgbacken.

Om andra händelser finns att läsa i hembygdsföreningens skildring Rapport från Galgbacken.

Kurt

Eriksgatans Vilda västern

Förspänt skjutsekipage med provryttare 1920

Eriksgata kallades den resa som nyvalda medeltida svenska kungar måste fullfölja genom olika landskap för att bekräftas av landskapens lagmän. Färdvägen gick bland andra landskap också genom Västmanland och samhällena som Köping, Kolbäck och Västerås.

Kolbäcks Gästgivaregård med Kolbäcks skjutsbolag var en anhalt efter Eriksgatan.

Gästgivaregården erbjöd resenärer mat och logi och möjlighet att byta trötta och hungriga hästar mot utvilade. Traktens bönder var tvungna att låna ut sina hästar för detta behov. 12-15 hästar skulle finnas redo per dygn vilket var mycket betungande för dem.

Den tidens försäljare behövd också skjuts på sina affärsresor. Därom kunde min pappa berätta då han en tid var skjutskarl åt provryttare på Gästis.

Provryttaren var namnet på Föreningen Sveriges Aktiva Handelsresandes pressorgan som gavs ut ända in på 1940-talet. Det är så nära en provryttare jag kommit.

I Eric Ericssons memoarer kan vi läsa om böndernas syn på uppgiften.

”Vi hörde till reserven vid Kolbäcks skjutsstation och då ett visst antal hästar utgått där kom hållkarlen och tog hästar och skjutskarl. Trots att det var aldrig så brått för oss, spändes hästarna från plogen och skjutspojken måste följa med nästan som han befann sig. Resande for i två- och trespända åkdon.

Diligenser som gick med fyra hästar i bredd från Stockholm till Malmö och Göteborg fram och åter två gånger i veckan. De var svåra att möta på de smala vägarna, det var bäst att köra ur vägen långt före, köra in i skog eller ut på gärdena eller i värsta fall i diket. Det skedde många olyckor men det fäste sig ingen vid.”

Kurt

Från ånga till elektricitet

Jubileumståget vid elektrifieringen av sträckan Stockholm – Örebro 1945

Klockan 7:21 gick mitt pendeltåg från Kolbäck till Västerås där jag hade mitt arbete på Addo. Det var på 1950-talet så elektrifieringen av järnvägen var ännu en nyhet. Man åkte nu både snabbt, bekvämt och punktligt. Ångloken fanns ändock kvar en längre tid.

Det fanns fyra typer av kupéer att välja på: 1-2 & 3 klass, rökare och icke rökare, om jag minns rätt. Hund var tillåtet i 3:e klass rökar och man fick betala halva biljettpriset, om man inte gömde hunden under sätet.

Apropå hundar kommer jag osökt in på min hund, en schäfer som lystrade till namnet Ulven. Han gillade att arbeta så vi deltog i brukshundstävlingar i Västerås. Under de fyra milen till och från tävlingarna satt han på en av mig konstruerad sittplats monterad på cykelramen. Det slet för mycket på tassarna att springa hela vägen.

Vi nådde aldrig de högre placeringarna i skyddsdressyr men jag var heller inte så erfaren vid 17-18 års ålder. Däremot gjorde han succé som filmstjärna i Barnen från Frostmofjället där han spelade varg och som avelshund vi Arméns hundskola i Sollefteå. Jag skulle in i det militära och kunde inte behålla honom.

Det här inlägget skull egentligen handla om lokens utvecklig, som rubriken anger, men kommen till Ulven spårade jag ur. Vi får ta tåget en annan gång.

Kurt

Mitt föräldrahem och Ulven av Tågabo 1952

Kvarnlivet

En kvarn från Robert Nilssons tid

I boken Utvandrarna beskriver Vilhelm Moberg Roberts ungdomsår ganska uttömmande. Som den gången han vid 15 års ålder flyr på väg till en tjänst som dräng och i stället kommer till en kvarn. Robert var Karl-Oskars bror.

Jag har nära nog samma upplevelse som Robert från kvarnbesök fast tidsmässigt 100 år senare.

En tredje person som kände kvarnlivet till yttermera visso var Fritiof Johansson. Hans morfar och morfars far hade varit mjölnare. Själv har han varit mjölnare i kvarnen väster om Mölntorp, Westerqvarn.

Så här beskrev Fritiof böndernas kvarnbesök.

”När säckarna är avlastade och hästarna inställda i kvarnstallet och man har antecknat sig på en svart tavla som hängde på väggen, är det dags att med den försvarliga matsäcken ta plats i kvarnkammaren och invänta turen att få mala. Det kunde ibland dröja både ett, två och tre dygn.

Med tanke på denna långa väntetid måste matsäcken vara beräknad. För oss barn var det högsta måttet av glädje och nyfikenhet att få slinka med in i kvarnkammaren och se på när ett sådant där matskrin öppnades och få beskåda vad innehållet bestod av.

En och annan kunde också ha en flaska av de starka dryckerna med sig. Att vi ej gladde oss åt detta på samma sätt som innehavaren berodde nog på att det därigenom blev extra arbete för oss. Vi fick ibland ta hand om både kvarnlass, hästar och karl.

Jag har många gånger i senare tid tänkt på att vi tog så lätt på ansvaret. Var det någon som fått för mycket under västen så malde vi hans säckar, lastade på både dem och körsvennen, fick för hästarna och sedan fick han klara sig bäst han kunde och alltid gick det bra. Hästarna hade stått i Kvarnstallet länge och ute var det kolsvart mörker.”

Kurt

Kvarnen på bilden byggdes 1796 och var belägen strax söder om Mölntorps Gård där Intras fabrik nu är belägen. Den byggdes av timmer och fick fem stenar och drevs av ett vattenhjul.

Jungfrun på krogen

Klarakvarter på bohemernas tid

Att läsa en bok och nicka igenkännande till passusar i innehållet gör att man bör känna sig lite ålderstigen, varit med om mycket. Icke förty ger boken då ett högre läsvärde. Det fick jag igen uppleva i Nils Ferlins bok Barfotabarn.

Min första och hittills enda beröring med Nils Ferlin fick jag hos en lekkamrat på 1940-talet. I hans hem fanns en grammofon med vev och ett antal 78-varvs stenkakor. Jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals spelade vi ett otal gånger för att lära oss refrängen.

Barfotabarn inleds med ett intressant vänporträtt av Vilhelm Moberg. I hans berättelse får man följa deras bekantskap både som författare, diktare och som privatpersoner. Ofta i Vilhelm Mobergs hem men också på krogen, den som även jag besökte.

Jag åsyftar tredjeklassrestaurangen Pilen i Klarakvarteret. Den besökte jag och en arbetskollega ibland efter arbetet. Det var på 1970-talet då allt hände både privat och på jobbet. Elektroniken gjorde sitt segertåg, vi fick den första telefonsvararen och elektroniska räknaren.

Restaurang Pilen behöll en gammal konvention att servera sprit enligt måttstorheten Jungfru (7,5 cl) i ett glas med midja. På ”den gamla goda tiden”, från 1922 till 1955, fick man bara servera en begränsad mängd alkohol, två Jungfrur. En restriktion som togs bort när motboken avskaffades.

Nils Ferlin var också en kraftkarl som kunde gå på händerna berättar Moberg, till hans flickors stora förtjusning.

En annan konstutövare Jussi Björling var en överdängare i armbrytning som han slog mynt av vid vadslagning.

Kurt