Kategori: Herr Larsson

Nyårsbön i Säby kyrka 1923

Axel Ericsson
Axel Ericsson

När jag återkom till Säby 1997 efter 40-års bortavaro engagerade jag mig i hembygdsföreningen och började forska om bygden. Min första studie kom att handla om hembygdsföreningens initiativtagare Axel Ericsson.

Efter att ha lyssnat på bandupptagningar av honom samt läst hans krönikor och kåserier i Länstidningen drog jag snabbt slutsatsen att han var en person med djupa känslor för Säby.

Axel Ericsson var jämtlänning född 1894. Han blev präst i Säby 1922 och gifte sig ett år senare med Anna-Lisa, dotter till Carl och Karin Ericsson på Säby Gård. Axel var då 29 och Anna-Lisa 22 år. Han blev senare kyrkoherde i Kolbäck 1938.

En annan person av betydelse för hembygdsföreningens bildande 1924 låter jag Axel Ericsson själv introducera. Från länken här nedan kan du lyssna till hans berättelse på hembygdsföreningens årsmöte den 4 mars 1979.

Gott slut på 2022

Länk till ljudfil

Set Svanholm

Utskrift

I den lilla kyrkan hände något stort vid nyårsbönen, nyårsafton 1923. Kyrkan fick en ny vikarierande organist och kantor, ja klockare, som han själv allra helst och med stor stolthet ville kalla sig.

Vad var det för märkligt med honom? Jo, han var nyss bara fyllda 19 år, student, ingenting mer. Han kom som ersättare för sin äldre examinerade bror. Kyrko- och skolrådet hade vissa betänkligheter till en så ung vikarie. Men folkskoleinspektören Joel Garpe var eld och lågor. Han visste, han hade varit ynglingens konfirmationslärare.

”Ja, men han ska undervisa stora flickor och pojkar i fortsättningsskolan” suckade ordföranden.
”Kan han det?”
”Jajamän, han kan hålla disciplin ”, sa inspektören.
”Ja, men han ska sjunga och spela i kyrkan…”
”Ja, det kan han mycket bättre än brodern. Säby är att lyckönska! I högsta grad ”, sa inspektören.

Vad skulle man göra? Kyrko- och skolrådet lät pojken komma. Han kom med dunder och brak, eller rättar sagt, han kom med himmelskt välljud.

Den nyårsaftonen i Säby kyrka glömmer jag aldrig. Kyrkan var fylld med folk. Högtiden skulle öppnas med solosång av den nye klockaren. Jag minns jag stod i dörren till sakristian, med de två gamla kyrkvärdarna bakom mig och var skakis av nyfikenhet.

Pojken ackompanjerade sig själv på orgel. Mäktiga toner fyllde kyrkan. Jag fick en stark känsla av att en hel kör var i högstämd funktion. Den äldste kyrkvärden, en gammal soldat, dunkade mig i ryggen och viskade:
”Nu har väl Säby kyrka fått en förstklassig kantor!”

Det vill jag lova. Det var jubel och glädje att vara präst i Säby några år framåt och att ha en sådan medarbetare. Studentpojken, som hux flux blev klockare i Säby, hette Set Svanholm. Han blev sedermera hovsångare och chef för Kungliga Operan och världsstjärna.

– o –

Midsommar 1940–talet

På den tiden det begav sig firade vi varje midsommarafton på Hällby. Min bror och jag blev som unga telningar tvagade och uppklädda inför det stora äventyret. I det vackra vädret gick vi sedan genom skogen till Hällbyberget.

På berget restes en himmelshög majstång. När den var stagad ordentligt rände vi yngre runt den i en ringdans allt vad tygen höll. Efter dansen kring majstången gick vi ner till Edvards hästhage för att dansa ringlekar.

Någon musik fanns inte. Det var till att sjunga de gamla välkända visorna och dansa med flickorna och följa turerna vad texten föreskrev: ”Jag håller dig så kär. Jag stiger dig så när. Jag kan inte säga hur vacker du är men jag låter dig stå för en annan.”

Mot kvällningen när allt var överstökat i ladugården i Vallby kom mamma och pappa gående med en kaffekorg. Ett uppskattat tillfälle att då få sätta sig tillsammans med dem i gräset och dricka saft och äta bullar. (Mindre uppskattade tillfällen var vid höbärgningen.) Pappa Erik stärkte sig också med något han slog i kaffet.

Så tog midsommarfirandet vid för de vuxna. Man samlades på Björkström lövade magasin och till dragspel och fiol började dansen. Ibland smög vi med några karlar som gick till stallet för att se till hästarna, jo pyttsan.

När det började skymma tog mamma med oss hem. Hon vände emellertid alltid själv tillbaka till Hällby. Pappa var duktig att dansa och tänkte kanske inte så mycket på morgondagen. Mamma fick påminna honom – Det blir en dag i morgon också.

Vem ville inte ha stannat kvar. Vi hade ju sett hur glada alla var, även de som till vardags såg stränga och barska ut.

På midsommardagens morgon tog arbetet vid som vanligt i ladugården. Kanske något försenat men korna kallade.

Trevlig midsommar 2022

Kurt

Fem år i styrelsen

Så har jag då avgått från bostadsrättsföreningens styrelse efter fem års engagemang. Det är ingen tävlan om styrelseposterna snarare tvärt om. Och jag var lika tveksam att ta på mig uppdraget som jag är nu att stiga av.

Det är inte lite man skall grotta ner sig i som styrelsemedlem:
– fastighetsskötsel, ekonomi, avtalsjuridik och datasystem.

Jag har från min bakgrund inom förvärvslivet viss erfarenhet inom dessa områden. Nu ville jag snabbt sätta mig in i vår ekonomiska förenings affärer.

Den allmänna uppfattningen är att de boendes avgifter till föreningen skall vara låga i en bostadsrätt. Och att höjningar inte borde förekomma då de ses som en svaghet i ekonomin.

Varifrån skall de regelbundna höjningar av exempelvis el, värme, vatten och avlopp då tas? Och hur skall oplanerade större underhåll finansieras?

Föreningens utgifter är till viss del knutna till vår samverkanspartner HSB som får sina intäkter från föreningarna i ett leverantörs- och kundförhållande.

Jag blev snar varse att den relationen inte fungerade på gängse vis. Vi var inte jämställda parter som på den öppna marknaden. Situationen löstes först när avtalen löpte ut.

Det jag tror jag har lämnat efter mig inom styrelsen är synen på upphandling av tjänster:
– Definiera vad som behövs för föreningen inte vad leverantören anser nödvändigt.

Det jag vet jag har lämnat efter mig är digitaliseringen av föreningens aktuella dokument.

Det jag själv lärt mig är att man inte behöver kunna årsredovisningen till fullo som en ekonom. Det räcker långt med att hålla reda på underhållskostnaderna och vad som finns i kassan.

Att ha problem är ofta inte något problem, men det är ett stort problem om man inte förstår att man har problem.

Kurt

Tankar vid Juletid


Julfirande hos Albina i Michigan – En bild berättar

För 100 år sedan flyttade två av min farfars systrar, Semla och Albina, till Amerika. Albina som var född 1882 i Vallby återsåg aldrig hembygden ändock hennes längtan var stor.

I bilden närmast kameran: Albina med ett barnbarn i knä och tre av hennes barn. Albina dog 1959 vid 77 års ålder.

Jag besökte University Microfilms i Ann Arbor Michigan vid några tillfällen på 1970-talet. Hade jag haft intresse för släktforskning redan då hade jag säker sökt upp familjen.

Däremot har jag ett brev bevarat från Albina – Tankar vid Juletid – som hon skrev 1929.

Albinas bror min farfar Ernst, född 1874 och näst äldst i en barnaskara på sju, stannade i Sverige och övertog familjehemmanet i Vallby efter sin far. Han förblev bonde i 42 år. Därefter var det min pappas tur att ta över. Dock blev jag ingen bonde.

Här nedan en bild där farfar får hjälp med höbärgningen av sonen Olle född 1904. På ladugårdsbacken har fler generationer av Larssons barn lekt och hjälpt sina föräldrar med sysslorna.

Det är märkligt att tänka sig att Albina, bara 50 år före mig, sannolikt har hoppat i halmen på samma loge som jag, dock ej i samma halm.

God Jul

Kurt

Tankar vid Juletid

När Julhelgd klappar på min dörr
Påminnes jag som aldrig förr
Af långt förflutna dagar
Ty minnet af mitt fosterland
Utplånas ej af tidens tand
Varthelst mig ödet drager

Mitt barndomshem, den lilla byn
Den mörka skog, den mörkblå skyn
Der tusen stjärnor tindra
Du kära, kära, fosterbyggd
Jag stolt ditt namn vill bära

Jag längtar se dig än en gång
Min röst få blanda i er sång
Till fosterlandets ära
När Juldagsmorgon glimmar skön
Att samlas få med er i bön
Ett tack till Gud hembära

Var helsad sköna morgonstund
Jag hör er sjunga med en mun
I båd palats och hydda
Hör kyrkoklockors sköna ljud
Kom, dyrken edra fäders Gud
Hans hand må Eder skydda

Albina
USA in Dec 1929

En postföreståndare


Posten i Kolbäck – Två bilder berättar

En fjärde dam, i min serie om bemärkta kvinnor i Kolbäck, som säkert de flesta kom i kontakt med är postexpeditionsföreståndare Signe Sundqvist.

Som tjänsteförrättare var hon säkert en plikttrogen och effektiv myndighetsperson. Man kunde dock inte kalla henne tillmötesgående gentemot kunderna.

Som blyg 13-årig springpojke var postärendena inget jag såg fram emot. Signe hade alltid något att anmärka på. Om det inte var annat så satt frimärket snett vilket omedelbart gav upphov till en hög och ljudlig reprimand. Det var inte bara jag som fick mina fiskar varma men det kanske bara var jag som tog åt mig.

Som chef var Signe säkert inte god att tas med. Här en liten episod som belyser arbetsmiljön.

Lantbrevbärare Ragnar Wallberg blev en dag på sin runda inbjuden till banvaktaren, vid järnvägsövergången i Åskebro, på kaffe och något stärkande. Banvaktaren behövde prata lite och en brevbärare på den tiden kunde berätta mycket om vad som tilldrog sig på bygden.

Hur det än var så slutade Ragnars runda den dagen hos banvaktaren med resultat att en del postlådor efter rutten förblev tomma.

Signe fick reda på händelsen och tog honom i upptuktelse. Wallberg ursäktade sig och förklarade händelse:

”Det var så att när jag kom till järnvägen så kom tåget och cykeln blev så rädd så jag var tvungen att gå hem mä han”

På bilden ovan postpersonalen år 1929: Ruth Ahlström, Ragnar Wallberg, Signe Sundquist och Gustav Andersson.

Vid ett inbrott i början av 1940 – talet sprängde tjuvar kassaskåpet i postkontoret, men kammade noll. Personalen hade av misstag glömt ställa in kassaskrinet i skåpet. Skrinet innehöll vid tillfället 78 000:- i folkpensionspengar.

Kurt


Post-Gustav 1925

Gartz Pensionat


Villa Gullbacken – Två bilder berättar

Vid sidan av Ella Andersson och hennes kiosk hade vi fler kvinnliga företagare i Kolbäck under mitten av 1900-talet. Jag vill här presentera den kanske driftigaste av dem all nämligen Olga Gartz. Hon var inte bara egen företagare utan även en kvinna som deltog i samhällsaktiviteterna. Vi tar det från början.

I Ervalla socken i Örebro län föddes Olga Nyström 1897. Som många andra flickor på den tiden började hon sin karriär som piga. Fröken Nyström kom till familjen Allan Gartz på Herrevads Gård i Kolbäck. Där gift hon sig med sonen i huset, Harald, och fick en dotter Vilma.

Hela familjen Gartz flyttade från Herrevads Gård i början på 1930-talet till närbelägna Hantverkargatan och deras nybyggda Villa Gullbacken.

Efter några år som hemmafru etablerade sig Olga 1941 som företagare och arrenderade Kolbäcks Gästgivargård. Gästgiveriet ägdes av bönderna i trakten genom deras företag Kolbäcks Skjutsbolag.

Kolbäcks kommun köpte dock Gästis 1950. Olga hade nu varit Gästgivare i nära 10 år och var för de flesta en välbekant person. Förmodligen kom parterna inte överens om en fortsättning av arrendet och Olga hade dessutom andra planer.

Hon öppnade nu ett pensionat på Villa Gullbacken och blev på så sätt en konkurrent till gästgiveriet och hade som de järnvägsarbetare och resande som inneboende. I matsalen fick anställda vid järnvägen, mölntorpsfabriken och andra verkstäder inta sina luncher.

Olga Gartz blev känd för sin goda mat som hon lagade själv. Unga flickor och även sonen Erik hjälpte till vid servering och dukning. Dottern Vilma berättade om hur hon och flickorna arbetade hårt men också hade väldigt roligt och blev bra och rättvist behandlade av sin chef, Olga. De åkte även ut till närbelägna orter och till olika ställen i Västerås för att laga och servera mat på fester och andra tillställningar.

Många bröllop, födelsedagskalas, begravningskaffe, föreningssammankomster anordnade Olga under sina 26 år som egen företagare.

Olga avled 1982, 85 år gammal.

Kurt


Olga Gartz som medlem i Kolbäcks Folkets Parks styrelse 1940

En olycksdrabbad vägkorsning


Från fotograf  Gustaf Åhmans verksamhet – Två bilder berättar

Året år 1950 och månaden september. Koreakriget hade pågått ett par tre månader och var troligen det stora samtalsämnet i slott och koja. Tisdagen den 12:e bjöd på en torr och fin höstmorgon med 15 plusgrader.

Familjen Gabrielsson var på väg till släkten och hade för dagen lånat en Ford Tudor Special Sedan, årsmodell 1936. Familjen som startat tidigt den morgonen kom på Hallstahammarsvägen motsvarande dagens länsväg 252 och närmade sig Riksväg 11 vid Nybro i Kolbäcks socken.

Västerifrån på rikshuvudvägen från Köpingshållet kom en Volvo LV151 Rundnos. Denna 47:a var en dragbil med tillkopplad påhängsvagn. Tolvmetersekipaget kördes denna dag av chauffören Hedberg. Trailern var lastad i Göteborg med åtta ton styckegods som skulle till Gävle.

Kvart över åtta denna morgon möts de i korsningen alldeles utanför BP-bensinstation.

Gabrielsson kör ut på rikshuvudvägen där Hedberg med lastbilsekipaget kommer åkande. Hedberg bromsar för fullt och försöker att väja åt höger men kollisionen är oundviklig. Lastbilens framhjul kilas fast i personbilen som släpas med på lastbilens vänstersida tio meter över vägen och över ett 40 centimeter djupt dike mellan vägen och en gångväg vid banvallen innan allt tar stopp.

Hedberg i lastbilen kliver ur hytten oskadda men de fem i familjen Gabrielsson skadades av smällen och får hjälp av tillskyndande.

Provinsialläkaren Josef Ernerot som haft vägarna förbi behandlade de fem skadade personerna direkt på gräsmattan innan de fördes till Centralsjukhuset i Västerås för vidare vård.

Det ska direkt nämnas att alla inblandade blev återställda efter den otäcka händelsen.

Saxat ur
SVENSK ÅKERITIDNING NR 10 • 2015
Text Bosse Norvinge

Kurt


Nybro vid BP-macken 1937

 

Nationaltemplarorden


Herrskogen Strömsholm – En bild berättar

Vad jag vill säga med den här bilden från Herrskogen i Strömsholm år 1945 är kanske långsökt. Men jag finner tre skäl.

Bilens registreringsnummer som börjar på W säger oss som är äldre att den kommer från Dalarna. Den tillhörde Smedjebackens taxi. Chauffören Birger Andersson hälsar på hos föräldrarna som bodde på Herrskogen i U län, Västmanland.

Huset längst upp i backen är den gamla NTO-lokalen som inrymde en möteslokal och en biograf men som nu fungerar som förråd. Otal är de gånger jag som tonåring bevistade den för samkväm inom NTO-rörelsen eller för en bioföreställning.

Den tredje orsaken är ett speciellt minne från en NTO-fest. Där skulle några av oss medlemmar, trots våra livliga protester, underhålla från scenen. Holger en spjuver räddade dock föreställningen då han, utklädd till troll, suveränt deklamerade  ”Ett gammalt bergtroll” av Gustaf Fröding.

Kurt

Ett gammalt bergtroll

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trivsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp’na och kyss’na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg’na och vyss’na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp’na
och ta’na med hem till julmat,
och sen så äter jag opp’na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp’na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!

Järnvägen


Järnvägsanställda i Kolbäck 1961 – Två bild berättar

Första jernbanetåget direkt från Köping till Westerås öfer den nu
färdiga Kolbäcksbron ankom hit sistlidne onsdag eftermiddag och
bestod af det nya lokomotivet ”No. 3 ” samt 41 fullastade vagnar.

Så löd texten i VLT den 29 augusti 1874.

Att just Kolbäck fick sin järnväg, det fanns konkurrerande förslag, kan till stod del tillskrivas framgångsrika förhandlingar på 1870-talet mellan Kolbäcks Skjutsbolag som ägde marken och SWBJ, (Stockholm Westerås Bergslagens Nya Jernvägsaktiebolag). Skjutsbolaget, som ägde gästgiveriet efter Eriksgatan, sålde mark och material från grusåsen.

Kolbäck har under större delen av 1900-talet varit en betydande järnvägsknutpunkt, med spår i de fyra väderstrecken.

Stationshuset byggdes 1875. Huset fick då två väntsalar en för resande i andra klass vagn och en för resande i tredje klass. Stationsföreståndaren hade lägenhet på övervåningen. År 1935 moderniseras stationshuset och fick centralvärme installerad.

 


Järnvägsanställd i Kolbäck 1979

Kurt

Läs mer