Månad: maj 2015

Det var inte bara i arbetslivet jag fick vara med om en otrolig utveckling. Inom båtsporten har jag också erfarit stora förändringar. Hur det sedan kom sig att jag som bondpojke blev intresserad av båtar och sjöliv får jag nog tillskriva slumpen och äventyrslustan. Båten jag spikade ihop av masonit och två bräder före tonåren kunde rimligtvis inte lämna stort avtryck, den läckte som ett såll vid seglatser på Kolbäcksån.

Min första kontakt med riktiga båtar fick jag på 1940-talet som pråmslussare. På den tiden gick långa pråmsläp på Strömsholms kanal. Slussvaktaren vid Västerkvarnslussen, han var för övrigt också skomakare, fick hjälp av oss grabbar att öppna och stänga slussportarna. Hade vi riktig tur kunde vi få mönstra på en pråm och följa med en sträcka på några hundra meter till närliggande bro.

Det var inte förrän jag flyttat till Landskrona som sjön lockade på allvar. Landskrona var en livlig hamnstad på 1950-talet. Där fanns fler dagliga båtförbindelser med Danmark och Ven. Det gamla fiskeläget Borstahusen med sin småbåtshamn var en obekant miljö som jag drogs till. Då fanns där flera aktiva yrkesfiskare som bland annat fiskade torsk och ål.

Tillsammans med en arbetskollega köpte jag en mindre oruffad segelbåt av trä. Alla fritidsbåtar var på den tiden byggda av trä, oftast lärk eller ek. Seglen var gjorda av naturmaterial och måste hängas på tork efter varje segling för att inte skadas av jordslag/mögel. Med den gick vi under en semester till Ven, Helsingör och andra hamnar efter danska kusten. Jag gjorde också många turer med den lilla segelbåten för att pilka torsk och dörja makrill mellan Ven och Ålabodana.

Bröderna Malmsten som hade en stor skärgårdskryssare i Borstahusen hade lärt mig seglingens konst. En sommar gick vi med ”Örn” till Kiel i Tyskland. Det var en spännande resa med fler svåra passager i Storströmmen. En skärgårdskryssare är inte den ideala båten i krabb sjö på öppet vatten och med endast segel att förlita sig på. Segelbåtar hade i bästa fall en liten aktersnurra undanstoppad men i vårt fall fungerade den inte. Man fick segla in till förtöjningsplatsen i alla vindar och hur trångt det än var. Den konsten är i dag eftersatt.

Torsdagsseglingen var en återkommande segeltävling i Borstahusen, en prestigefylld kvällssegling. Där sattes sjömanskapet på prov.

”Navigare necesse est” – Att segla är nödvändigt, instämmer jag i. Däremot är jag inte överens med dem som begagnar uttrycket åker/åkte båt. Jag håller fast vid att man går/gick med en båt som i Evert Taube vistext: ”Vi går till Utö för natten”.

Kurt

Fiskelycka i Sundet

Landskrona – en krona bland städer (1947)

 

Bostadsbristen i storstadsområdena är inget nutida påfund. 1960 stod 106 910 personer i kö för en bostad i Stockholm. 1965 gick startskottet för Miljonprogrammet. Regeringens (S) mål var att inom tio år bygga en miljon bostäder och förbättra bostadsstandarden.

Året 1965 bytte jag och familjen bostadsort från Malmö till Stockholm. Företaget hade lyckats ordna en lägenhet som jag fick överta. Flyttlasset gick från Limhamn till Bollmora vars centrum invigdes samma år. Kontrasten mellan det gamla fiskeläget Limhamn och den nya förorten Bollmora kunde inte vara större. Vi flyttade därför snart till ett radhus vid en liten sjö i det gamla Rönninge.

Småstugebyrån, som låg under Stockholms stads fastighetskontor, började 1968 bygga utanför Stockholm och först ut var Salemstaden. Jag ställde mig i bostadskön och fick av en tillfällighet erbjudande om att bygga ett eget hus, ett s.k. självbyggeri, med låg penninginsats. En byggfirma, Hultsfreds Hus, gjorde grunden, reste ytterväggarna och lade taket. Därefter fick husägaren själv fullfölja resten av bygget med material som rekvirerades från Hultsfreds Hus. Inte helt enkelt för en nybörjare.

Vi fick överta ett hus på Traststigen i Salem där den första ägaren inte kunnat fullfölja bygget. Småstugebyrån besiktigade fortlöpande bygget så det gick inte att ta några genvägar. Det visade sig att det var just det som den första byggaren gjort. Vi fick därför börja med att bryta upp golvet som var fel lagt.

Vi hade på den tiden bara primitiva handverktyg som jag fått av pappa, inte ens ett vattenpass. Vi lodade upp väggarna med snöre. Vi var fyra i familjen vid den tiden som levde på en lön så ont om pengar var det gott om och kreditkortet var inte uppfunnet. 1970 flyttade vi emellertid in i det färdigställda huset och jag lovade mig själv att aldrig mer ge mig på att bygga ett hus. Ett löfte jag höll i tio år.

Kurt