Månad: augusti 2020

Jag jobbade i början på 1960-talet som tekniker på ett företag i Malmö. Det var på den tiden då transistorn och elektroniken började användas i kontorsmaskiner. Elektroniken var då mycket känslig för störningar från andra elektriska apparater som ibland gav oss tekniker stora bekymmer.

Vi hade sålt en utrustning till Trelleborgs Gummifabrik som kopplade samman två avancerade skrivmaskiner med varandra. Den ena stod på orderkontoret den andra på lagret.

Vid ett tillfälle hade förbindelsen mellan maskinerna lagt till en nolla vid utskriften på lagrets skrivare. En vanlig leveransorder blev en jättebeställning.

Långtradare kallades in och började rulla mot Göteborg för att effektuera uppdraget innan felet med den extra nollan upptäcktes.

Inte alltid tacksamt att  vara tekniker ibland fick man veta att man levde. Desto trevligare var det när jag 30 år senare kunde berätta episoden för Rune Andersson, Trelleborgs Gummifabriks framgångsrike VD på 80-talet.

Kurt

I ett av de två forna fattighusen i Säby, Åhlundstugan vid Hörnet på två rum och köksvrå, bodde på 1920- talet en pensionerad ladugårdskarl, Otto från Hällby, samt en gammal gumma.

Otto var ett original. Bland hans egenheter var att aldrig säg tack till någon. Han var väl ingen tack skyldig tycktes han mena. En vana han hade var också att varje helg promenerade till kyrkan i nyputsade stövlar.

En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gång skull säga tack. Han ordnade därför en insamling till ett par nya stövlar. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan.

Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.
”Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka Otto dessa nya fina läderstövlar”.

Otto tog emot gåvan, lade stövlarna i armvecket, granskade sulorna noggrant och sa.

”Dä ha allt skulla vuri klackjärn å”.

Kurt

Jag jobbade på 1970/1980-talet mycket med mikrofilm. Volvo hade bl a sin reservdelskatalog på microfisch som jag var med om att producera.

Tekniken utvecklades och i mitten på 1980-talet kom ett alternativ till mikrofilmen, Toshiba Optical Disc. Den optiska disken i sig själv var stor och tjock som en tallrik och med skanner och minidator blev den en hel möbel. En utrustning i miljonklassen.

Vi skulle demonstrera den för första gången på den stora Älvsjömässan. Det var stor uppställning, med systemerare och tekniker från Japan likaså en av de våra tekniker och jag som ansvarig.

Såg att snusdosan kom fram hos vår tekniker och att en prilla matades på plats. Han bjöd också en av japanerna att ta för sig. Jag visste att japaner har svårt för att säga nej och skrek: stopp!

Han blev något förvånad men hade jag låtit honom hållas så hade han säkert svalt snuset. Nu räddades han från att spy som en räv och att tappa ansiktet på den väl besökta Älvsjömässan. Det hade heller inte varit roligt för honom att komma tillbaks till Japan efter sådan blamage.

Kurt