Rostfritt räddar Mölntorp

lundbergGustaf Lundberg

 

I ett tidigare inlägg berättade jag hur familjen von Unge på Mölntorps Gård 1895 blev ensam ägare av Smidesfabriken. Richard von Unge kallades hem och blev dess chef. Han var dock ingen erfaren industriman och när en arbetsmarknadskonflikt uppstod hamnade man i en kris. Försök gjordes att sälja anläggningen men då utan framgång. Slutligen rekryterades i stället en erfaren yrkesman.

År 1913 kom därför att bli ett händelserikt år för arbetarna eller folket som det så vackert hette i fabrikens bokföringsböcker. Man fick en ny bas, en 41-årig verkmästare från Eskilstuna, Gustaf Lundberg, som snabbt tog ledningen över ett 50-tal man. Han var född 1872, en bland nio i syskonskaran. Fadern var smed och modern lärarinna. Som 17-åring fick Gustaf anställning på Munktells Verkstäder i Eskilstuna.

Familjen von Unge ville inte vara bunden vid fabriksrörelsen. Nya rykten om att Smidesfabriken skulle avyttras florerade igen. Kungsörs Bleckkärlsfabriks grundare och VD, Arvid Hamrin, fick sommaren 1917 veta att den var till salu. Kontakt togs och man konstaterade snart att de två företagen kompletterade varandra och att det i Mölntorp dessutom fanns en progressiv, orädd och optimistisk man – Gustaf Lundberg – i stil med Arvid Hamrin själv. Affären gjordes upp och fabriken kom i Bleckkärlsfabrikens ägo den 1 november 1917.

Verkmästare Gustaf Lundberg avancerade 1923 inte bara till disponent och ansvarig för fabriken, utan han fick också inflytande i hela Säby kommun, dit Mölntorp hörde, som ledamot i kommunalnämnden. På initiativ av den nyutnämnde disponenten bildades 1924 Mölntorps Verkstäder AB. Bolaget blev en självständig rörelse inom den PLM-koncern som hade bildats av flera plåtindustrier i Sverige.

Gustaf Lundberg kom att få stor betydelse för fabriken och hela Mölntorp. Ingenting beslutades utan att man först konsulterade honom. Jag själv minns honom som en barsk och myndig person som man tog av sig mössan för när man bugade och hälsade, för hälsa skulle man på den tiden. Han ordnade så att vi fick ett badhus i Mölntorp med svikt, hopptorn och allt.

För besökande tidningsreportrar demonstrerade han gärna det goda samarbetet med arbetarna. Vid den obligatoriska rundvandringen i fabriken kom man händelsevis förbi Alfred Danielssons arbetsplats. Alfred var fackets ordförande. Gustaf knackade honom på axeln och Alfred tog utan kommentar fram snusdosan och Gustaf tog en pris. Detta refererades sedan i tidningen.

Ett samarbete med Avesta Jernverk 1926 lade grunden till kunskapen om hur man tillverkar detaljer i rostfritt stål. Produktionen lades därför om och erfarenheterna spelar en viktig roll än i dag. Rostfria disklådor blev en volymprodukt liksom kok- och sanitetskärl. Fabriken i Mölntorp klarade sig därför ganska bra vid lågkonjunkturen runt 1930, den byggdes ut i betydande omfattning och hela samhället kunde fortsätta att utvecklas.

Disponent Gustaf Lundberg hade tjänat fabriken i 35 år då han vid 76 års ålder lämnade den.
Han hade under sina år i Mölntorp belönats med två guldmedaljer och hade dessutom fått Vasaorden. Jag jobbade själv en kort tid vid Mölntorps Verkstäder 1949. Då hade Gustaf Lundbergs son, Lars Lundberg, övertagit chefskapet. Ingen lätt uppgift, kan man förmoda, att efterträda sin progressive och respekterade far.

Kurt

 

N22_1930Affisch från 1930

Trångfors Smedja

Jag cyklade till Trångfors Smedja en solig morgon. En av de få denna sommar. Där pågår varje måndag förmiddag under sommaren underhållet av den gamla smedjan. Det har fortgått i snart 30 år. Vanligtvis är det ett 15-tal pensionärer i arbetslagen genom åren som ställer upp med att återställa miljön i 1800-tals skick. Avsikten med mitt besök var att fotografera gubbarna och att dricka kaffe tillsammans med dem.

Trångfors nuvarande smedja uppfördes 1799 och erhöll rättighet att för all framtid ta sitt driftvatten direkt ur kanalen. Vid Lancashiresmidets införande 1875 ökade produktionen i hög grad och inriktades på tillverkning av smältstycken. Dessa förädlades vid Hallstahammars bruk. Konkurrensen från Bessemer- och Martinmetoderna blev för stor och driften lades ner 1915. Allt detta och mer därtill finns att läsa i Holger Carlssons utmärkta redogörelse: Trångfors Smedja. (pdf 9.9MB) Värd att läsa är också en intervju från den 23 februari 1982: Olle Lindkvist samtalar med Gösta Kropp, född i Trångfors 1907. (pdf för utskrift)

År 1988 bildades Stiftelsen Trångfors Smedja som har som syfte att restaurera, bevara och levandegöra smedjan och kolhuset i Trångfors. I stiftelsen finns representanter från Hallstahammars kommun, näringsliv, fackförbund och Svedvi hembygdsförening. För något år sedan blev smedjan klar att förevisas i sin helhet. Nu kunde den stora Mumblingshammaren ljuda igen i smedjan. Det årliga underhållet är stort så arbete saknas inte fortsättningsvis.

Vilka är då dessa idoga män som kommer på måndagsförmiddagarna? Många av dem och även deras föräldrar är uppväxta på bruksorten Hallstahammar. Där fanns förr ingen arbetslöshet. Man gick från skolan till arbete på Bruket. Fabrikerna behövde sina duktiga och trogna arbetare. Där fanns en bruksmentalitet som krävde att man visade vad man dög till för att platsa, utan att för den skull tro att man var någon. Nu ställde man upp för att sätta Trångfors Smedja på kartan.

Den i särklass största tekniska bedriften var att tillverka det stora vattenhjulet med det gamla hjulet som förebild samt att lyfta det på plats. Dess diameter är på 3,6 meter och fick en vikt på 17 ton. Det kom på plats 23 år efter stiftelsens bildande.

Smedjan förevisas under sommaren och Trångforsdagen är årets höjdpunkt. Man kan också läsa om Trångfors Smedja på nätet. Jag gjorde tillsammans med Ulla och Daniel Sköld den första hemsidan: trångforssmedja.se. Ett intressant projekt, som lärde mig mycket om svunna generationers hårda slit, samtidigt som det var roligt att få presentera det på Internet år 2003, med den tidens begränsande programkodning.

Kurt

 

20150803_650Arbetsgruppen 2015-08-03

Eskadersegling i skärgården

Att bli ägare av en folkbåt var länge en dröm jag hade under min tid i Landskrona på 1950-talet. Men priset för en sådan var allt för högt för mig. Slumpen skulle hjälpa mig 20 år senare. I början på 1970-talet bodde jag med familj i Rönninge söder om Stockholm. Vi besökte ofta mitt föräldrahem i Säby och vid ett tillfälle också ett båtvaruhus i Kvicksund.

Sam Sundman, grundare av Båt-Sam AB invigde sitt varuhus 1969. Han satsade på båtar i glasfiberarmerad plast som då hade slagit igenom. I båthallen stod en segelbåt Maxi 77. Båten var ritad av Pelle Pettersson, som också designat Volvo P1800. Det var hans kompanjon Stellan Westerdahl som var i Kvicksund vid tillfället för vårt besök för att introducera den nya båten. Både Pelle Pettersson och Stellan Westerdahl är kända kappseglare.

Det är en viss risk att köpa en ny båttyp som man inte kunde provsegla. Det tog emellertid inte lång tid att övertyga familjen om att det var just en sådan här båttyp som skulle passa oss. Att priset sedan var överkomligt avgjorde saken. Vår båt blev den 94:e från varvets tillverkningsserie 1972. Maxi 77 blev en succé bland båtfolk. Fler än 3 900 båtar levererades fram till 1983. Vi hade gjort ett klipp men det blev jag medveten om först senare. Vår nya Maxi 77 tilldrog sig många seglares intresse var helst vi lade till.

En loge hemma i Vallby iordningställdes inför vinterförvaringen. Min bror Sören byggde en trailer och med traktorns hjälp kunde vi sjösätta och även dra upp båten vid Ridskolans hästbad i Borgåsund. Att snabbt finna en sommarplats i närheten av Rönninge visade sig omöjligt. Det var långa köer till båtplatserna.

Min seglarkompis Bosse Malmsten från Borstahusen i Landskrona, nu boende på Dalarö, gav mig ett tips om att söka båtplats på OK:s nybyggda marina i Karlslund. Där hade jag också turen att få en sommarförtöjning. Det tog oss en timme att komma från hemmet i Rönninge till Karlslund med bil, men då var vi å andra sidan snabbt ute i Dalarö skärgård.

Från Karlslund till upptagningsplatsen i Borgåsund var det två dagars segling, både vår och höst. Det blev en bra inledning och avslutning på seglingssäsongen. Då var min bror Sören ofta med som gast. Han hjälpte mig med upptagningen och att körde ekipaget till logen i Vallby. Snart hade han själv skaffat sig en segelbåt.

Under fyra somrar tillbringade vi fritiden i skärgården, från Västervik till Mariehamn. Vi kom ofta att eskadersegla med tre andra familjer. På den tiden kunde man finna en naturhamn och förtöja vid någon klippa utan att bli störd av andra seglare. Så är det inte i dag har jag hört. I motsats till segling i Öresund måste man i skärgården ständigt hålla ett öga på sjökortet. I annat fall kunde man gå på grund, viket hände.

Det blev en tid inte bara med segling utan även med god social samvaro för både barn och vuxna. Ofta hördes Evert Taubes visor sjungas, i alla röstlägen, i sommarnatten

Kurt

 

1974_DegebyDegerby i åländska skärgården 1974

 

Snedseglare i Öresund

Det var inte bara i arbetslivet jag fick vara med om en otrolig utveckling. Inom båtsporten har jag också erfarit stora förändringar. Hur det sedan kom sig att jag som bondpojke blev intresserad av båtar och sjöliv får jag nog tillskriva slumpen och äventyrslustan. Båten jag spikade ihop av masonit och två bräder före tonåren kunde rimligtvis inte lämna stort avtryck, den läckte som ett såll vid seglatser på Kolbäcksån.

Min första kontakt med riktiga båtar fick jag på 1940-talet som pråmslussare. På den tiden gick långa pråmsläp på Strömsholms kanal. Slussvaktaren vid Västerkvarnslussen, han var för övrigt också skomakare, fick hjälp av oss grabbar att öppna och stänga slussportarna. Hade vi riktig tur kunde vi få mönstra på en pråm och följa med en sträcka på några hundra meter till närliggande bro.

Det var inte förrän jag flyttat till Landskrona som sjön lockade på allvar. Landskrona var en livlig hamnstad på 1950-talet. Där fanns fler dagliga båtförbindelser med Danmark och Ven. Det gamla fiskeläget Borstahusen med sin småbåtshamn var en obekant miljö som jag drogs till. Då fanns där flera aktiva yrkesfiskare som bland annat fiskade torsk och ål.

Tillsammans med en arbetskollega köpte jag en mindre oruffad segelbåt av trä. Alla fritidsbåtar var på den tiden byggda av trä, oftast lärk eller ek. Seglen var gjorda av naturmaterial och måste hängas på tork efter varje segling för att inte skadas av jordslag/mögel. Med den gick vi under en semester till Ven, Helsingör och andra hamnar efter danska kusten. Jag gjorde också många turer med den lilla segelbåten för att pilka torsk och dörja makrill mellan Ven och Ålabodana.

Bröderna Malmsten som hade en stor skärgårdskryssare i Borstahusen hade lärt mig seglingens konst. En sommar gick vi med ”Örn” till Kiel i Tyskland. Det var en spännande resa med fler svåra passager i Storströmmen. En skärgårdskryssare är inte den ideala båten i krabb sjö på öppet vatten och med endast segel att förlita sig på. Segelbåtar hade i bästa fall en liten aktersnurra undanstoppad men i vårt fall fungerade den inte. Man fick segla in till förtöjningsplatsen i alla vindar och hur trångt det än var. Den konsten är i dag eftersatt.

Torsdagsseglingen var en återkommande segeltävling i Borstahusen, en prestigefylld kvällssegling. Där sattes sjömanskapet på prov.

”Navigare necesse est” – Att segla är nödvändigt, instämmer jag i. Däremot är jag inte överens med dem som begagnar uttrycket åker/åkte båt. Jag håller fast vid att man går/gick med en båt som i Evert Taube vistext: ”Vi går till Utö för natten”.

Kurt

fiskelyckaFiskelycka i Sundet

Landskrona – en krona bland städer (1947)

 

Uppväxt i mitten av 1900-talet

Mina föräldrar som småbrukare

Jag är född av ovanligt hederliga föräldrar. Den beskrivningen har jag lånat av Albert Engström då den stämmer så bra på mina. Jag har en känsla av att människor över lag var hederligare förr.

Varken i mina föräldrars generation, eller i min egen för den delen, uttrycktes kärleken till barnen i verbala termer eller i sådana proportioner av leksaker och aktiviteter som det görs idag. Några curlingföräldrar hade vi inte. Även om vi hölls i strama tyglar förekom ingen aga.

Min mamma och pappa var ett par bland dessa ont slitande bönder som levde i självhushållens och marknadskrafternas tid. De producerade och försörjde sig själva med det mesta som hörde till livets nödtorft, utan nutidens faciliteter som kyl o frys, tvättmaskin och vvs. Deras arbetande kapital var korna i ladugården och hönsen i hönshuset. Kontanter var det ont om.

Varje lördag for mamma, på cykeln eller med bussen, de två milen till Bondtorget i Västerås för att sälja ägg. Det trivdes hon med då det blev hennes andningshål mot världen. Ett exotiskt och omtyckt inslag i torghandeln var fruarna till den italienska arbetskraften som importerades av ASEA i början av 1950-talet. Italienskorna sökte sig till torget för att köpa ägg och höns och ville naturligtvis pruta på priset vilket blev en kulturkrock. Men den löstes till ömsesidig uppskattning och respekt då hönsen och äggen höll god kvalité. Fler än 500 från Italien sökte sig till Västerås under 1950-talet.

Jag kan konstatera att min generation har växt upp i ett samhälle i ständig expansion. Vi har kunnat kosta på oss allt vi haft pengar till och mer därtill verkar det om man tittar på TV-programmet Lyxfällan. (Nu för tiden behövs inte ens pengar, ett kreditkort fungerar t.o.m. bättre.) Det där med miljön och naturresurserna kommer i andra hand. Dessutom låter vi den yngre generationen betala vår åldringsvård.

Kurt

Vallby-1952
Larssons hemman i Vallby Säby 1952

Tonåring på 1940-talet

Om första arbetet och militärtjänstgöringen

Det var en måndag och sommarlovet började. Jag var 12 år och skulle börja jobba utanför hemmet. Bröderna Anderssons Elektriska i Kolbäck skulle få mina förväntansfulla tjänster några veckor. Efter skolan, sommaren 1947, fick jag min första egentliga anställning hos dem. Som springpojke fick jag slita rätt hårt men jag lärde mig mycket. Jag har ett speciellt minne från den tiden. Firman fick ett ovanligt uppdrag: Ljuskronorna i Munktorps kyrka skulle elektrifieras. Jag som var yngst fick krypa på kyrkvalvet i duvträck och hissa ner ljuskronorna så ledningsdragningen kunde göras. Som belöning fick jag köra firmabilen hem till Kolbäck.

Jag trivdes mycket bra hos Bröderna Andersson, men de betalade dåligt konstaterade jag, 15 kronor per vecka. Efter ett och ett halvt år och under stor vånda begärde jag påökt till 20 kronor i veckan men fick så småningom ett nekande svar.

Dagen efter beskedet sökte jag jobb hos Mölntorps Verkstäder och fick börja omgående. Miljön i en verkstad var inte så hälsosam på den tiden och jag kände mig instängd och pappa tjatade på mig att jag måste skaffa mig ett yrke. Efter drygt ett år slutade jag därför på Mölntorps Verkstäder trots att jag tjänade 70 kronor per vecka, vilket var bra på den tiden. Jag hann även här lära mig mycket som jag har haft nytta av senare i livet.

Vid den militära mönstringen blev jag uttagen till Infanteriskjutskolan. Jag ryckte in till A1 i Sundbyberg. Efter en kort tid förlades vi på Säby Gård i Kallhäll. Där logerades vi ca 100 man på skullen till en ladugård. Vårt övningsfält var Järvafältet där bl. a. Kista och Akalla ligger idag. (I Kista bodde jag 30 år senare.) Efter den obligatoriska terränglöpningen på lördagarna var veckans övningar slut. Då liftade jag hem till Vallby. Dagersättningen var 1:50 vill jag minnas, så det gällde att hålla i pengarna.

Under tre månader blev vi stationerade vid A3 i Kristianstad. Där lärde jag mig förstå några av Skånes många dialekter och att Skåne inte bara är ett slättland. Det gick att orientera bort sig i skogarna runt Bockeboda. Vi låg också i Villingsberg Värmland under tre månader, i tält. Ibland fick övningarna ställas in på grund av myggplågan, tur att det inte var skarpt läge. Repetitionsövningen gjorde jag i Hässleholm. Jag trivdes inte med det militära men det uppvägdes av det goda kamratskapet.

På den tiden gick det lätt att få lift om man hade militäruniform. Under den s.k. skördepermissionen liftade jag från Kolbäck till Malmö tur och retur för att under en vecka hälsa på en arbetskamrat på Addo. Jag trivdes bra i Skåne skulle det visa sig, så bra att jag kom att arbeta där under åtta år.

Kurt

Soldat 1954
Soldater modell 1954

Livet på landet

På den gamla goda tiden.

Det var på 1940-talet som ett badhus med både svikt och hopptorn uppfördes i Mölntorp . Mamma sände oss obönhörligen dit för simundervisning. Samma disciplin gällde som när vi gick i skolan. Hur kallt och regnigt det än var så skulle vi iväg. Undervisningen ställdes heller aldrig in. Hur roligt var det att sitta i gruset och simma torrsim? Badlivet hörde sedan till min ungdoms somrar.

Vattnet i Kolbäcksån förorenades allt mer då villorna i Mölntorp installerade vattentoaletter. Utloppet från dessa gick ut i ån och det gick snart inte att bada där. Dessutom släppte Pappersbruket i Sörstafors ut sina kemikalier i ån. Vi åkte i stället till Borgåsund och Sanda. Dit cyklade jag och min bror Sören ofta, om inte pappa behövde oss i skördearbete.

MIK Mölntorps Idrottsklubbs hemmaarena var Kvarnhagen. Den blev officiellt invigd den 19 augusti 1945. Här tillbringade vi också ofta vår tid med träning och tävlingar. Att vi sedan gjorde bra resultat i konkurrens med andra skollag var inte så konstigt. Skidlöpning, traditionell stil, var min specialgren. Brottning höll vi också på med. 1957 blev Arne Hals från Strömsholm svensk mästare i grekisk-romersk stil, mellanvikt.

På vintern spelade vi bandy på Hällbykärret. De första skridskorna bror min och jag hade var så kallade halvrör som spändes fast under pjäxan. Och de första bandyklubborna gjorde vi av en gren från enbärsbusken, de hade den rätta formen. Innan matchen kunde börja så skulle en bandyplan skrapas ren från snö. Efter väl förrättad match växlade vi från skridskor till skidor och stakade de två kilometrarna genom skogen hem till Vallby. Då smakade den varma chokladen som bäst.

Smebruket var, förutom Kvarnhagen och Badhuset, en central samlingsplats på kvällarna i Mölntorp. Där fanns den tidens internetuppkoppling, en anslagstavla. På söndagskvällarna kunde vi i samlad tropp gå på bio. Vi hade två biografer att välja på, en på Herrskogen i Strömsholm och en i Kolbäck. Läs mer om Mölntorp.

Som fler andra ungdomar kom jag att bli medlem i NTO, Strömsholm. Det var nog mer tjejerna som drog än nykterhetslogen. Som rena nöjesställen kan jag nämna Kolbäcks Folket Park, Tomtskogen i Rytterne och skjutbanan på Utnäslöt. Så gott som alla besökare kom per cykel. Ibland skulle någon flicka eskorteras hem och bodde hon då åt motsatt håll fick man trampa många mil innan man var hemma igen framåt morgonen. Då kunde jag både se och höra Storspoven nere vid bäcken och möta pappa när han var på väg att ta in korna från fältet för morgonmjölkningen.

Vid 17 års ålder väcktes mitt intresse för hundar. Min mentor var Curt Henriksson, Strömsholm. Vi var ofta på träning och tävlingar i brukshundsprov. Jag tävlade i skyddsdressyr med min schäfer, Ulven av Tågabo. Och fick i december 1952 certifikat från armén på att Ulven var godkänd som bevakningshund. Inför militärtjänsten sålde jag Ulven till Arméns Hundskola. Han blev en av deras avelshundar och medverkade också i filmen ”Barnen från Frostmofjället”, som varg.

En annan hobby jag hade var fotografering. På den tiden fanns bara svart-vit film. Bilderna framkallade och förstorade jag själv. Det var en relativt dyr hobby så jag valde motiven med omsorg och hur dessa skulle komponeras. Jag lärde mig fotografering från grunden och provade också på smalfilmning, med kamera för dubbel-8-film. Kamerans drivning drogs upp för hand, likt en gammal väckarklocka.

Kurt


Foto: 1953