Idrottsplatsen är en viktig del av ett samhälles identitet, säger Göran Willis och Ronald Åman som samlar in material till en bok om just idrottsplatser, allt enligt SVT. Det ger mig tillfälle att beskriva Kvarnhagen, där jag idrottade som ung.
Mölntorps Idrottsklubb bildades 1926 och två år senare fick klubben ett arrendeavtal gällande en hage som tillhörde Kungsladugården i Strömsholm. Med frivilliga arbetsinsatser samt penningbidrag från bl.a. Mölntorps Verkstäder byggdes hagen om till en riktig idrottsplats.
Löparbanan blev 380 meter lång med fyra banor i bredd. Sprinterbanan för bl a 110 meter häck hade sex banor i bredd. Banbeläggningen bestod vanligtvis av kolstybb men i Kvarnhagen användes krossat tegel från det nerlagda tegelbruket i Mölntorp. Förutom löparbanan byggdes kast- och hoppbanor.
Det ständiga problemet var att få ihop pengar till materialet som gick åt. Efter 17 års enträgna ansträngningar blev idrottsplatsen, inklusive en paviljong, officiellt invigd den 19 augusti 1945. Dessförinnan hade vi ungdomar i trakten redan börjat träna på Kvarnhagen, bättre anläggning fanns inte på mils avstånd.
Den högtidliga invigningen hedrades med närvaro av PLM- direktören Knut Laurin från Malmö. Han höll också invigningstalet och slutade med orden: ”Må gräset aldrig gro på dessa banor”. PLM ägde på den tiden Mölntorps Verkstäder. Knut Laurin var far till den mer namnkunnige Ulf Laurin, styrelseordförande i SAF under en tid.
På vintern var bandy och skidåkning sporter där idrottsklubben framgångsrikt deltog. En myr på Kyrkbygärdet var bandysektionens hemmaplan. Innan man kunde komma igång med en bandymatch måste isen skottas ren från snö. De som deltog i snöskottandet fick fribiljett medan den övriga publiken fick betala 25 öre i entréavgift. Ett tio kilometer långt skidspår hade också snitslats i terrängen i socknen. Där utövade man det klassiska sättet att förflytta sig på nederbörden.
I Paviljongen vid Kvarnhagen tränades brottning med framgångar. 1957 blev Arne Hals svensk mästare i mellanvikt, grekisk- romersk stil. Och brodern Bengt kom femma i samma klass. Inte undra på att jag, många gånger under vår brottarträning i mitten av 1950-talet, blev slängd i mattan av bröderna Hals.
Kurt
Bengt och Arne Hals mottar gratulationer från landslagets tränare Preben Svedberg.