Månad: september 2016

Sjätte avsnittet från en kollektiv självbiografi

År 1969 blev jag lockad till Esselte av Bosse. Min huvudsakliga uppgift skulle vara att utvärdera kontors- och mikrofilmsutrustning som Esselte börjat marknadsföra i Skandinavien. Produkter hämtades från ledande leverantörer i när och fjärran.

Bankerna skrev på 1970-talet ut kontoutdrag etc. på papper i långa banor s.k. tabulatorpapper. Med en ny Computer Output Microfilm teknik kunde utskriften i stället göras på mikrofilm och läsas i mikrofilmsläsare. Vi sålde och installerade fler COM anläggningar till banker och andra kunder med stordatordrift.

COM var anledningen till att jag fick resa till USA för första gången i mitt liv. Att, i januari 1970, få flyga in över soliga Los Angeles för mellanlandning, och vidare till San Fransisco var stort för mig på den tiden. Jag gick sedan på kurs några veckor hos ett företag som var beläget i det nu så mytomspunna Silicon Valley.

Något år senare var det dags att besöka en mikrofilmleverantör i New Orleans. Det var som att förflytta sig 100 år tillbaks i tiden jämfört med Kalifornien. Här uppehölls och synliggjordes klass- och kulturskillnaderna folk emellan, men språket var detsamma även i de franska kvarteren. Jag som potentiell kund bjöds ofta på både lunch och middag. Den inleddes alltid på någon ostronbar dock utan ostron för min del, däremot med en perfekt blandad Bloody Mary. När vi senare fick en utrustning levererad från företaget i New Orleans till Stockholm hade grabbarna gömt en flaska Bloody Mary Mix väl förpackad i maskinen.

I konkurrens med Kodak tog vi hem en order från Volvo för framställning av deras reservdelskatalog på mikrofilm. De tryckta katalogerna som tidigare sänts till Volvos distributörer i världen vägde ton och gick på lastbil och båt. Nu skulle de kunna sändas med flygpost. Vi var, eller rättare sagt jag, var inte säker på hur vi skulle klara att effektuera ordern, tekniken fanns inte i Sverige.

Efter några turer till USA tillsammans med Bosse fann vi en samarbetspartner. Volvos första reservdelskatalog på mikrofilm producerades hos dem med mig som lärling. Det ankom sedan på mig att starta upp produktionen i Stockholm för Volvos nästkommande kataloger.

Kurt

Bosse skriver

Jan. 1969 tillträdde jag befattningen som VD för Esselte System. Omsättningen var 6 milj kr., med ca 50 anställda. Produkterna var omoderna, lönsamheten dålig. Esseltes koncernledning hade beslutat att företaget skulle utvecklas. Koncernen hade god likviditet, man var beredd att satsa. Det innebar nya utmaningar. Ta fram tekniskt mer avancerade produkter. Förhandla med internationella företag om agentur- och distributionsavtal. Bygga upp en slagkraftig nordisk organisation.

Med hjälp av duktiga medarbetare expanderade företaget med i genomsnitt 32 % per år. Vi hade också ett starkt stöd från koncernledningen.

När jag slutade som VD efter 12 år var Esselte System, ett ledande nordiskt företag i kontorsmaskins- och databranschen. Vi hade 25 filialkontor i Sverige, 4 i Danmark, 6 i Finland och 4 i Norge. Därtill ett stort antal återförsäljare. I Schweiz fanns dotterbolaget Scribona Internationell, som sålde ordbehandlingsmaskiner till distributörer i Europa. Omsättningen var ca 500 milj. Sv.kr. (mer än 1 miljard i dagens penningvärde), antalet anställda ca 800. Lönsamheten var mycket god.

Arbetet förde mig ut i världen. Vi hade affärskontakter i Silicon Valley, Orange County, New Orleans, Atlanta, Michigan, New York och Boston i USA, Montreal i Kanada. I Japan hade vi tillverkare i Tokyo, Osaka och Kobe. Därtill flera affärskontakter i Europa. Jag fick många vänner. VD för det kanadensiska företaget blev en nära vän. Han var liksom jag friluftsmänniska. Vi bodde hos eskimåer, fiskade vid norra ishavet, vandrade i British Columbias urskogar, åkte skidor i Vermont m.m.

I början av anställningstiden bekostade företaget IFLs (som sorterar under Handelshögskolan) företagsledarutbildning. 6 x 2 veckor med projektarbete mellan kurserna. Jag fick också 2 veckors managementutbildning på Stanford University.

Uppgiften krävde ett stort engagemang med långa arbetsdagar, 100 – 150 resdagar utomlands, småresor i Sverige oräknade. Det var spännande och stimulerande, men de personliga påfrestningarna var stora.

Familjelivet försummades och ledde till skilsmässa. Familjen bodde kvar på Dalagatan, jag köpte ett litet 30-tals hus i Norra Ängby. När jag senare träffade min nuvarande fru, kände jag behov av mer tid för privatlivet.

Rune skriver

På Friden fanns även försäljnings och systemavdelning och jag började istället som systemman/programmerare vilket innebar en omstart på gott och ont.

Systemman/projektledare, ansvarade för installationen av ett kontorsdatasystem och att det kunde genomföras till kundens belåtenhet. Där ingick att analysera kundens behov och att planera o dokumentera ett underlag för programmeringen. Denna kunde sedan utföras av mig eller annat utomstående företag. Mycket lärorikt, inte minst möten med kunder på olika nivåer.

I företaget framkom nya modeller och jag fick en ide’ om att överta uppdrag för vissa modeller i egen firma eftersom jag hade gott kunnande om dessa.  Efter överenskommelse med företagets VD var saken avgjord och egen firma (AB) startades 1975. . . .

Jag kunde då ta uppdrag från min tidigare anställning samtidigt som jag kunde söka kontakt med nya företag och fabrikat. Ett av dessa företag var Philips som jag då började samarbeta med och som introducerade en mindre dator, P2000M. Det var egentligen en s.k hemdator (typ ABC 80) med operativsystem MS-Dos. Den skulle visa sig användbar även för kontor.

Programvaror, såsom bokföringsprogram etc., fanns då inte till denna dator och jag bestämde mig för att satsa på att skapa sådana.  Nu kunde jag skriva program i Microsoft BASIC direkt på bildskärmen, helt underbart, istället för som tidigare med stansad hålremsa. Flera nätters arbete följde och ett samboförhållande gick åt skogen. Rutinerna, bokföring – fakturering m.m. blev efterfrågade och kunde marknadsföras bl.a. genom Philips försäljningsorganisation.

Femte avsnittet från en kollektiv självbiografi

Efter militärtjänstgöringen fick jag 1957 en befattning som verkstadsföreståndare på Addo i Landskrona och senare även i Lund. Jag hade nu halva Skåne som mitt revir. De mekaniska kontorsmaskinerna utvecklades med åren, de blev större och tyngre, och måste årligen in till verkstaden för underhåll. Det var mitt jobb att hålla teknikerna med arbete.

Den första januari 1961, jag hade då arbetat på Addo i 10 år, började jag som teknisk chef på Fridens nyöppnade filial på Kaptensgatan 4 i Malmö. Bosse, som var säljare på Addo i Lund, blev filialchef. Nu väntade en helt annan typ av arbete. Vi skulle sälja och serva Fridens hålremsutrustningar, betydligt mer avancerade än de mekaniska räknemaskinerna.

Jobbet på det nyetablerade företaget blev en utmaning, inte bara ur teknisk synvinkel utan även språkmässigt. Skånskan hade jag lärt mig förstå men manualer och utbildning, oftast i Holland, var på engelska. Jag som bara hade sexårig folkskola och ingen engelska på schemat. Vi samarbetade tätt med Köpenhamnsfilialen så lite danska lärde jag mig också.

Vi började med att anställa personal till filialen. Den första teknikern jag anställde var Rune, han jobbade på IBM. För att imponera på honom vid anställningstillfället bjöd Bosse och jag honom på en kopp kaffe på Aggerborgs Kafé. Inom tre år var vi tre säljare och sju tekniker.

Med min nyinköpta Saab 93, som gick på oljeblandad bensin, åkte jag till kunderna i södra Sverige. En stor kund var Malcus Holmquist i Halmstad. Med bara 33 hästkrafter under huven var det segt att komma över Hallandsåsen.

Vi blev ett kunnigt och sammansvetsat gäng i Malmö och jag trivdes utmärkt. Ledningen för företaget lockade mig emellertid att flytta till Stockholm. De behövde någon som lärde sig de nya produkterna och som sedan kunde utbilda fältteknikerna. Det blev många och långa vistelser på Fridens utbildningscenter i Holland. Rune tog över ansvaret för servicen i Malmö då jag flyttade och bosatte mig i det nyetablerade Bollmora 1965.

Samma år lanserade Friden, som nu var en del av Singer Corporation, sin första elektroniska bordskalkylator. För att hänga med i den tekniska utvecklingen läste jag in telelinjen under sju terminer på aftonskola.

Kurt

Bosse skriver

Januari 1961 tillträdde jag som regionchef för ett multinationellt dataföretags Malmökontor. Regionen omfattade Skåne, Blekinge, Småland och del av Halland. Vi uppnådde bra resultat och jag blev erbjuden att flytta till Stockholm som ansvarig för företagets totala försäljning, direkt under VD.

Hösten 1962 gick flytten från Lund till Stockholm med hustru och en 2 år gammal son. Min fru studerade vid universitetet i Lund. Hon accepterade att fortsätta studierna vid Stockholms universitet. Vi hade träffats när jag läste nationalekonomi. Glädjen och stoltheten över utnämningen förenades med ett visst vemod. Det var ett proffsigt och trevligt team i Malmö. Vi jobbade hårt och hade roligt tillsammans.

Under de 6 år jag ansvarade för försäljningen, expanderade företaget starkt. Vi hade bra produkter och stod oss väl i konkurrens med IBM och andra dataföretag. Storföretag som Volvo, SKF, Tändsticksbolaget, Svenska Fläkt, Asea, Sandviken, Bofors, Uddeholm, Skandia, Folksam, SAS och de stora bankerna blev våra kunder.

När jag i december 1968 lämnade företaget, ansvarade jag för en organisation med 5 regionchefer, 2 produktchefer, systemchef, marknadssupportansvarig och utbildningsansvarig. En marknads- och säljorganisation på sammanlagt ca 100 anställda.

Internutbildningen var omfattande för alla anställda, så även för mig. Jag deltog i flera kurser, i såväl försäljningsledning som datakunnande, vid företagets Education Center i Holland, där också en fabrik och europaledningen fanns.
Vi hade livligt erfarenhetsutbyte mellan de nordiska länderna. Det var också flera konferenser med utbyte mellan alla europeiska dotterbolag. Mina kontakter med såväl europaledningen som med ledande personer från huvudkontoret i USA var lärorika och stimulerande.

Familjen hade utökats med ytterligare en son. Vi bodde på Dalagatan mitt emot Vasaparken och hade ett fritidshus utanför Åkersberga.

Rune skriver

Muckade den 1 okt 1955 och fortsatte jobbet på samma firma som tidigare. Ville inte stanna för länge på samma arbetsplats med hänsyn till utveckling etc. Dessutom var lönen inte särskilt hög så jag sa upp mig och slutade. . . .
I Malmö låg räknemaskinsfabriken Addo där det sades att man kunde tjäna skapligt varför jag började där. Jag var medveten om att jobbet, kompetensmässigt, stod lägre. Men ett steg tillbaka skulle visa sig bli flera steg fram.

På Addo fick jag, vid sidan av det stora löpande bandet, utföra vissa efterkontroller, ett förhållandevis enkelt jobb. Att stiga upp och börja kl. 7 den mörka årstiden tycktes mig svårt så jag kom ofta inte förrän vid frukostrasten kl. 9. Efter ett par månader kallades jag till förmanskontoret och där blev jag ombedd att söka ett annat jobb (m a o fick sparken) . . . .

Jag hade anat att de skulle bli sådär och fick jobb direkt på annan kontorsmaskinsfirma på Östergatan som behövde en sådan som jag. Efter en tid insåg jag min betydelse för firman och begärde högre lön men det skulle bryta mot avtalet och facket. Dock, efter en hemlig överenskommelse med ägarna till firman erhöll jag 40 kr extra per vecka, oredovisat . . . .

En annons i Sydsvenskan imponerade. IBM Svenska AB sökte en ung man att utbildas till servicetekniker på deras elektriska skrivmaskiner. Fick jobbet vilket innebar 5 veckors utbildning på fabriken i Vällingby.

Jobbade i Malmö ett par år och trivdes bra. Ett nytt servicekontor öppnades i Helsingborg och jag, då ogift, fick och tog den möjligheten. På IBM stannade jag drygt 5 år, en bra arbetsplats. Men arbetsuppgiften var inte så vidare tekniskt kvalificerad och jag hade ju dittills läst en del tekniska kurser så . . . .

I en annons i SDS sökte man en tekniker på databehandlingsmaskiner (ordet dator ännu ej uppfunnet). Träffade avdelnings- o servicechefen på kafé Aggerborgs i Malmö för intervju och fick jobbet.…

Företaget växte och flera personer anställdes och jag kom även att bli ansvarig för den tekniska delen av Malmö-kontoret, ca 13 personer. Blev mycket personalfrågor och administration. Avböjde erbjudande till huvudkontoret, istället uppstod tanken på något annat. På Lunds universitet (sommaruniversitetet) hade jag, i 30-årsåldern, på semester och fritid läst in 40 poäng (2 betyg) i företagsekonomi. 40-poängsuppsatsen, klart godkänd, har jag ännu kvar.

Fjärde avsnittet från en kollektiv självbiografi

I min uppväxtmiljö som småbrukarson och med endast sexårig folkskola gav mig militärtjänsten ingen möjlig karriärväg. Den var något som man helst ville slippa undan. Det var emellertid en plikt att mönstra för att sedan bli placerad på något militärförband. Jag blev uttagen till Infanteriskjutskolan och ryckte in till A1 i Sundbyberg 1954.

De första två veckorna fick vi inte lämna regementsområdet, vi skulle först lära oss att hälsa och uppföra oss som soldater, som det hette. När vi sedan fick lämna området var det permissionsuniform som gällde. Civila kläder på meniga soldater fick inte förekomma innanför grindarna. Begrepp som ”personlig integritet” och ”kränkande behandling” var inte uppfunna. Det var bara att gilla läget då som nu när man är begränsad som pensionär.

De militära övningarna skedde på Järvafältet där Kista och Akalla ligger idag (30 år senare kom jag att bo i Kista). Som tur var kunde man lifta hem när veckan var slut och kunde spara dagersättningen som var 1:50.

Efter en tid blev jag och sju andra uttagna som batteriplatsbiträden. Det var mitt skolbetyg, ”med beröm godkänd” i räkning och geometri, som fällde avgörandet. Vår tropp sändes för grundutbildning under tre månader till Vendes Artilleriregemente A3 i Vä, strax utanför Kristianstad.

Som batteriplatsbiträde skulle man beräkna koordinaterna för inställning av haubitsarnas skjutriktning. Dylika pjäser kunde skjuta granaterna flera kilometer för att nedlägga ”den lede fi”. En viss noggrannhet måste iakttas för att inte decimera de egna eldledarna.

Trots avståndet till hemmet var detta den bästa tiden under hela min militärtjänstgöring. Dels var det den vackra naturen, dels det goda kamratskapet som gjorde tillvaron dräglig. Dessutom kunde jag på helgerna lifta till Malmö och bo hos en tidigare arbetskamrat på Friisgatan i Malmö. Därifrån var det bara hundra meter till dansstället Amiralen i Folkets Park där Harry Arnold spelade.

Som menig soldat har jag varit inkallad till tjänstgöring under 382 dagar vid inalles sju tillfällen, så nog var jag beredd om kriget kom. Vi borde ha behållit den allmänna värnplikten tycker jag ändå i dag.

Kurt

Bosse skriver

De flesta från Broby gjorde sin värnplikt på ett närliggande regemente i Kristianstad. Då kunde man åka hem under permissioner, vila upp sig och äta mammas köttbullar. Jag ville uppleva något mer spännande.

Sverige hade då 4 jägarförband, som betraktades som elitförband. Fallskärmsjägarna i Karlsborg, fjälljägarna i Kiruna, kustjägarna i Waxholm och hästjägarna på K4 i Umeå. K4 flyttade senare till Arvidsjaur. Jag sökte till K4. Kombinationen av kavalleri och jägartjänst i norrländsk vildmark kändes lockande. Orientering och scoutliv, med vana att övernatta utomhus, var bra meriter för att bli antagen.

Grundutbildningen 9 månader måste alla genomgå. Om man hade gymnasieexamen blev man uttagen till 6 månaders plutonchefskola. Kadettskola 6 månader på K3 i Skövde, fick man söka till. Jag trivdes med jägartjänsten, fortsatte på kadettskolan och blev reservofficer.

Under de första 9 månaderna hade vi endast en längre permission med betald tågresa hem. Min son, som på 80talet gjorde sin tjänstgöring som fjälljägare i Kiruna fick betald flygresa hem varannan helg. Tiderna förändras.

Söndagar och kortare permissioner behövde man avkoppling från den tuffa jägartjänstgöringen. Första lediga lördagskvällen gick jag ut på dans och träffade en trevlig tjej. Vi var sedan tillsammans under tiden i Umeå. Föräldrarna bjöd på middag och tillät övernattning varje ledig helg. Även i Skövde hade jag turen, att träffa en trevlig tjej med egen ingång till sitt rum i föräldrarnas villa. Som befälselev och kadett var man populär i uniform på den tiden.

Som reservofficer hade man tjänstgöringsplikt med regelbundna repetitionsövningar tills man fyller 55 år. Som officer har jag trivts bra ute i fält med mitt förband. Jag har haft turen att få mycket bra underlydande tropp- och plutonsbefäl. Exercis på kaserngården har inte tilltalat mig.

I stort har jag upplevt min militärtjänstgöring positivt. Jag har tillbringat nästan 4 år av mitt liv i uniform. Det har varit många intressanta och utmanande upplevelser. Jag har fått många vänner. Några har jag fortfarande kontakt med. Att umgås nära med personer från olika samhällsmiljöer är en nyttig erfarenhet, som skulle behövas mer av i dagens segregerade samhälle. Det förstärker tolerans och social tillit.

Rune skriver

Dags att påbörja mönstring för militärtjänsten. Snacket kompisar emellan före mönstringen, var att göra så dåligt resultat som möjligt på testerna vid mönstringen. Detta för att undvika att bli uttagen som underbefäl och få 6 månader extra. Emellertid, då testerna väl låg framför mig gjorde jag mitt bästa vilket jag tror medförde att jag togs ut som radarobservatör (r.o.) vid flygvapnet. En r.o. ska, via en radarskärm, följa och identifiera egna eller fientliga jaktplan samt rapportera till en stridsledningscentral.

Fick 3 månaders utbildning på F2 i Stockholm vilken innefattade även rekrytutbildningen.  För mig som hittills haft friheten och förmågan att tänka och fatta beslut självständigt blev det en chockartad upplevelse. Här upplevde man sig förnedrad och försvarslös samt fråntagen all värdighet. Man anpassade sig dock efter ett par dagar.

Då utbildningen med teori- och tekniklektioner kom igång fann jag detta intressant och lärorikt. Vår pluton bestod av bra pojkar plockade från hela landet med varierande utbildning. På lördagar åkte vi in till staden och förlustade oss, hann vi inte hem sov vi över i tomma järnvägsvagnar på Östra Station. Trots den tuffa början blev det en trivsam tid med gott kamratskap. På F2 hade vi drillats hårt och därmed förvärvat en god stil med exemplariskt uppträdande.

Vi var tre som ”checkade” in på skånska Ljungbyhed, F5, och då sa någon: ”hadifornåra” (österlenska och betyder: vad är ni för några), jag förstod även om språkskillnaden var stor. Här verkade det inte så noga med disciplin, t.ex. hälsningsplikt och ibland kunde man ha händerna i byxfickorna.

På F5 fick vi inte mycket att göra, övningsrapporterade ibland, sopade garage etc. Ganska tråkigt. Dock fick vi 1955 vara med om en landsomfattande försvarsövning. En mobil radartropp organiserades och vi åkte upp till Hunnebostrand i Bohuslän. Det blev 10 dagar av realistiska övningar och dessutom ett trevligt liv i västkustmiljö på fritiden. Totalt sett var militärtjänsten lärorik och ganska lättsam för min del.

Tredje avsnittet från en kollektiv självbiografi

Vid 13 års ålder och efter avslutad skolgång fick jag min första anställning hos Bröderna Anderssons Elektriska i Kolbäck där jag tidigare sommarjobba. Jag fick slita rätt hårt som springpojke men jag lärde mig mycket.

Jag har ett speciellt minne från den tiden. Firman påtog sig ett ovanligt uppdrag: Ljuskronorna i Munktorps kyrka skulle elektrifieras. Jag som var yngst fick klättra upp på kyrkvalvet för att hissa ner kronorna så att ledningsdragningen kunde göras. På valvet låg ett djupt lager duvträck som jag fick krypa i. För den obehagliga insatsen lät gubbarna mig köra firmabilen hem, en A-Ford.

Jag trivdes mycket bra hos Bröderna Anderssons men de betalade dåligt, 15 kronor per vecka. Efter ett par år och under stor vånda begärde jag påökt till 20 kronor men fick ett nekande svar. Dagen efter beskedet sökte jag jobb hos Mölntorps Verkstäder och fick börja omgående. Där kom jag som 16-åring att tjäna 70 kronor i veckan.

Miljön i verkstaden var inte så hälsosam på den tiden. Jag kände mig instängd och pappa tjatade på mig att jag måste skaffa mig ett yrke, han mindes depressionen på 30-talet. Efter drygt ett år slutade jag därför och inledde min karriär som kontorsmaskinsmekaniker. Jag fick börja som springpojke igen med betydligt lägre lön än på fabriken. Det blev emellertid språngbrädan till mitt fortsatta yrkesliv.

Inom en radie av två mil från hemmet fanns fler nöjesplatser med dans. Till dessa kom oftast besökarna per cykel. Ibland skulle någon flicka eskorteras hem och bodde hon då åt motsatt håll fick man trampa många mil innan man var hemma igen framåt morgonen. Då kunde jag både se och höra storspoven vid bäcken och möta pappa när han var på väg att ta in korna från fältet för morgonmjölkningen. Vilka minnen väcker inte dessa sommarnätter.

Vid 17 års ålder blev mitt största intresse hundar, brukshundar. Min mentor var en skicklig hundförare vid Ridskola i Strömsholm. Vi var ofta på träning och tävlingar i brukshundsprov. Jag tävlade i skyddsdressyr med min schäfer Ulven av Tågabo och fick honom certifierad av armén som bevakningshund. Så mallig jag blev.

Jag bodde kvar hemma under mina tonår och betalade mamma för det. Jag hade det bra men det ständiga bekymret var att få pengarna att räcka till med min låga lärlingslön. På den tiden fanns inga kreditkort och det är jag tacksam för nu. Jag fick lära mig spara till det jag ville ha.

Kurt

Bosse skriver

Senare delen av realskoletiden var jag skoltrött, tyckte lektionerna var långtråkiga, argumenterade emot lärarna och hittade på en hel del hyss. Vi hade bra lärare, som med lagom bannor och god pedagogik, lyckades förmedla kunskap även till oss lite stökiga elever.

Tjejerna blev mer intressanta med den tilltagande testosteronproduktionen. Vi killar cyklade långa sträckor till olika dansställen. Tryckare på dansgolvet och lite hångel var vad som bjöds. P-piller, och med dem friare sex, var inte uppfunna.

Kroppen krävde mer fysisk aktivitet. Fotboll, brottning och orientering blev viktigare än skolan och tog alltmer tid.

Nyfikenheten på världen utanför lilla Broby ökade. 16 år gammal cyklade jag runt i Europa. Genom Tyskland till stor del i ruiner, ett välbeställt Schweiz, över Alperna, utmed italienska och franska Rivieran och genom östra Frankrike och västra Tyskland tillbaka.

Gränserna hade öppnats. Många tyska, italienska, franska och engelska ungdomar, vandrande och cyklande, ville lära känna sina grannländer. Över Alperna hade jag sällskap med en tysk, utmed Rivieran med två fransmän och tillbaka genom Frankrike med en engelsman.

På vandrarhem, där jag ibland övernattade, var det livliga diskussioner. Hos ungdomarna var intresset stort att förstå och lära känna varandra. Kvarvarande osämja nationerna emellan dämpades. Detta endast fyra år efter krigsslutet väckte hopp om ett bättre framtida Europa.

På handelsgymnasiet i Kristianstad kom studielusten tillbaka. Det var ämnen, som intresserade mig. Företagsekonomi, marknadsföring och språk var mina bästa ämnen. I realskolan läste vi engelska, tyska och franska. På gymnasiet tillkom spanska. Idrott fanns inte på schemat, men vi bildade ett handbollslag med en av lärarna som tränare. Jag stod i mål. Dessutom var jag med i BK Christians brottarlag, nu som fjäderviktare max 62 kg.
Under gymnasietiden hade jag min första fasta flickvän.

Det var många besök på café Lilla Paris, som hade dans och vinservering. Jag hyrde ett rum hos en trevlig och generös ensamstående kvinna. Hon gav tillåtelse till besök av min flickvän och bjöd ibland på kaffe och hembakat.

Rune skriver

I avgångsklassen, sjuan, blev betygen bra, alla rätt på avgångsprovet i räkning. Då skolan slutat på dagarna sökte jag springpågsjobb. På Regementsgatan slumpade det sig så att jag knackade på hos en skrivmaskinsfirma och jag fick jobb på eftermiddagarna efter skolan. Denna slump kom att utgöra grunden för mitt arbetsliv.

Efter avslutad avgångsklass fortsatte jag på samma firma vilket innebar att vara ute på
olika kontor, putsa maskiner, möta olika människor och försöka ha gott uppförande. Besökte bl.a. fattigvårdsnämndens kontor och då min arbetsrapport signerades kände jag igen den lila, ellipsformade stämpeln, men nu satt stämpeln där av helt andra skäl än tidigare.

Fortsatte som lärling men lönen var inget vidare, 25 kr per 6-dagarsvecka. Började som brevbärare på Posten istället lockad av högre lön. Efter 2 veckor på Posten fick jag, på en lördag, dela ut Vi-tidningen i hällande ösregn. Därefter gick jag aldrig dit mer ….

I Dagens Nyheter stod en annons där en firma i Växjö sökte en kontorsmaskinsmekaniker. 17 år gammal skickade jag in svar och fick jobbet. Ägaren till firman och jag, i hans Opel Olympia -50, åkte ut till mindre orter i Småland och hyrde 2 hotellrum. Ett bodde vi i och ett gjordes till en provisorisk verkstad där vi gjorde översyn och reparationer på kontorsmaskiner genom att smörja och snygga till dem lite (fusk).

Fördelen med jobbet var att det ingick mat, boende hela veckan och bra lön. I hotellens matsal fick jag lära mig hantera kniv och gaffel på bord med vita dukar. Utöver utvecklingen i bordsskick fann jag dock inte detta särskilt lärorikt och jag slutade efter 7 veckor. . . .

16-17 år var jag även tävlingscyklist och tävlade i juniorklassen, tränade hårt men blev aldrig olympisk mästare som jag drömde om. I samma ålder upplevde jag första alkoholruset, helt underbart. Behovet av spänning gjorde att en del pengar då försvann i spelautomater och på travbanan Jägersro.

För ung för motbok köptes en del ”jobbarhalvor” (sprit som såldes svart) på Möllevångstorget. Det behövdes för att roa sig med bl.a. dans. Genom att betala 50 kr svart fick jag en egen lägenhet trots bostadsbristen.

Såg annons där en firma i Malmö som sökte en kunnig kontorsmaskinsmekaniker. Kunnig och kunnig?  Hursomhelst, jag fick jobbet och det visade sig att jag kunde en hel del. Efter två år var det dags att påbörja militärtjänsten.