Jubileumståget vid elektrifieringen av sträckan Stockholm – Örebro 1945
Klockan 7:21 gick mitt pendeltåg från Kolbäck till Västerås där jag hade mitt arbete på Addo. Det var på 1950-talet så elektrifieringen av järnvägen var ännu en nyhet. Man åkte nu både snabbt, bekvämt och punktligt. Ångloken fanns ändock kvar en längre tid.
Det fanns fyra typer av kupéer att välja på: 1-2 & 3 klass, rökare och icke rökare, om jag minns rätt. Hund var tillåtet i 3:e klass rökar och man fick betala halva biljettpriset, om man inte gömde hunden under sätet.
Apropå hundar kommer jag osökt in på min hund, en schäfer som lystrade till namnet Ulven. Han gillade att arbeta så vi deltog i brukshundstävlingar i Västerås. Under de fyra milen till och från tävlingarna satt han på en av mig konstruerad sittplats monterad på cykelramen. Det slet för mycket på tassarna att springa hela vägen.
Vi nådde aldrig de högre placeringarna i skyddsdressyr men jag var heller inte så erfaren vid 17-18 års ålder. Däremot gjorde han succé som filmstjärna i Barnen från Frostmofjället där han spelade varg och som avelshund vi Arméns hundskola i Sollefteå. Jag skulle in i det militära och kunde inte behålla honom.
Det här inlägget skull egentligen handla om lokens utvecklig, som rubriken anger, men kommen till Ulven spårade jag ur. Vi får ta tåget en annan gång.
Kurt
Mitt föräldrahem och Ulven av Tågabo 1952
