Kategori: Herr Larsson

”Han har koll på tekniken” löd en artikel i VLT den 22 december 1997. Ingegerd Backlund hade gjort en längre intervju med mig i Vallby. ”Kurt Larssons självlärda datakunskaper har gett Säby en plats på Internet” skrev hon. ”Jag vill inte att de unga killarna skall springa ifrån mig. Därför bestämde jag mig för att hänga med i tekniken, säger han” står det vidare i VLT.

Efter några år som pensionär var jag intresserad av Internet och propagerade för att företag och föreningar skulle skaffa sig en hemsida, som i mitt tycke var ett måste. Jag blev också webbmaster för ett tiotal hemsidor och var ”back in business”.

Vägen till cyberrymden gick på den tiden via kopparledningar genom skogen till Telias server/dator. Att etablera en förbindelse tog sin lilla tid. Då gällde det att ha tålamod och samtalen till Telia blev både många och långa efter misslyckade uppkopplingsförsök. Nu har Säby dessbättre fått bredband.

Att skriva på sociala medier, som det heter i dag, fodrar inget större tekniskt kunnande. Webbsidorna är klara och kommunikationen går med ljusets hastighet. Tekniken tjänar samhället helt klart, men vi har också fått ett överutnyttjande och en kultur som är till förfång för samhället.

Man förolämpar varandra i text och bild, oftast i skydd av anonymiteten. Sökmotorer, som Google, kartlägger dig på Internet och läser all din e-post. Att få bort felaktig information är så gott som omöjligt. Var därför försiktig med vad du skriver på nätet och sänd inga vykort eller liknande via datorn. Jag tror i stället att ett telefonsamtal skulle uppskattas mycket högre.

Kurt

PS.

Vi lever minst av allt i en tid då det går att vila på gamla lagrar, inte ens här på VLT bloggen. Nästa inlägg jag skriver skall göras i ett program som heter WordPress. Jag hoppas det skall fungera utan problem.
HÄR HITTAR DU DEN NYA BLOGGEN

Internetworld, Sveriges enda Internet-magasin 2001. Tidningen uppmärksammade min hemsida och föreslog i en artikel vissa förbättringar. ”Sajtakuten: Kurts hemsida får experthjälp.”

Invandringen till Västerås på 1950-talet

Jag har tidigare berättat i ”Uppväxt i mitten av 1900-talet” hur min mamma sålde ägg på Bondtorget i Västerås till invandrade italienska fruar. Nu vet jag mer och bättre om invandrarna efter att läst: ”Sverige blev vårt hemland”. En bok av Gunilla Zimmermann med underrubriken: ”Tyska invandrare i Västerås efter andra världskriget”. Det var inte bara italienare som kom, berättar hon. Det var folk från 32 nationer som på 1950-talet fick en fristad i Västerås. Finnar, tyskar och italienare dominerade. De tysktalande blev dock en bortglömd invandrargrupp, berättar hon vidare.

Krigsskådeplatserna under det sex år långa världskriget förflyttades först österut vid tyskarnas frammarsch sedan västerut då sovjetarmén marscherade in i Tyskland. Befolkningen drabbades av svält och ofattbara övergrepp. I boken berättar hon efter många autentiska intervjuer och litteraturstudier om enskilda tragiska levnadsöden och om dramatiska händelser som förändrade människors tillvaro.

När stora delar av Europa efter kriget låg i ruiner hade Sverige ett gynnsamt utgångsläge med oförstörd industri och infrastruktur. Detta gav betydande konkurrensfördelar för det svenska näringslivet. I motsats till dagens samhälle saknades därför inte arbete i invandrarnas nya tillvaro, de blev också en tillgång för Västerås.

I ett handelsavtal med Sovjet 1947 förband sig Sverige att leverera mycket mer av det ASEA kunde tillverkade på den tiden. Regeringen hotade med att förstatliga ASEA om de inte levde upp till den utlovade volymen. Tillverkningskapaciteten måste ökas och till den behövdes arbetare.

Min kunskap om andra världskriget har fördjupats genom Gunilla Zimmermanns bok och krigsoffrens berättelser. Som Kolbäckare vill jag gärna nämna att Gunilla Zimmermann började sin karriär som lärarinna i svenska och tyska på Centralskolan i Kolbäck på tidigt 1960-tal.

Kurt

 

Möten med svenskamerikaner.

I februari 1971 tar jag de första stapplande stegen på amerikansk mark. Jag skulle på teknisk utbildning i COM utrustning hos en mindre firma i Silicon Valley, ett centrum för dator- och elektronikindustrin i Kalifornien. Efter två veckor informerade de mig om att företaget var sålt till Pertec Computer, ett betydligt större företag. som låg i Irvine söder om Los Angeles. Som tur var hann jag se San Francisco innan jag reste vidare.

En anställd på Pertec hälsade mig var morgon med ett ”goda goda”. Jag frågade honom efter några dagar om han talade svenska. Nej, det gjorde han inte, men hans släkt kom från Sverige. Han presenterade sig som Peter Cornay och släkten hade utvandrat från Döderhult i Småland.

Jag blev närmare bekant inte bara med Peter utan även hans syster Beverly och hans mor Ida Mathilda Frideborg, en givande bekantskap skulle det visa sig. Wilhelm Moberg beskriver den svenska invandringen till Minnesota. Nu träffade jag själv ättlingar till en svensk invandrarfamilj men de hade bosatt sig västerut i Oregon.

Frideborgs far kom till New York 1865. Han fick namnet Hult i Amerika när han sa sig komma från Döderhult. Efter en präriebrand i Nebraska, där han blev illa bränd, hamnade släkten Hult som så många andra svenskar i Colton Oregon. Där byggde de upp företaget ”Hult Brothers Lumber Company”. Jag besökte Frideborg i Colton och såg vilket avtryck Hults hade gjort där. En väg bar namnet Hult Road och Frideborg själv hade startat ett äldreboende för svenskättlingar.

Peters syster Beverly var gift med en man som deltog i ett projekt för delstaten Kalifornien. Man ville utreda möjligheten att flytta ett isberg från sydpolen och placera det utanför Los Angeles kust för stadens vattenförsörjning. Planerna var också att bygga ett nöjesfält på isberget. Projektet lades dock ner. Transporten från sydpolen skulle påverkas för starkt av jordrotationen och havsströmmarna och skulle därför inte vara genomförbar. Tanken var ändå svindlande.

Under ett veckoslut bodde jag på ett litet hotell, Fog Horn i Marina Del Rey, världens största konstruerade småbåtshamn. Jag såg en man promenera ner till vattnet med en surfingbräda under armen. Han tog av sig skor och strumpor, kavlade upp byxbenen och reste en mast på brädan och seglade ut i hamnen. Jag fick se min första vindsurfare. Frisbee var en annan företeelse jag aldrig mött tidigare. Inte heller hade jag sett fritidsbåtar tillverkade av armerad betong.

Små lätta flygplan fanns det gott om vid alla flygfält. Peter som hade flygcertifikat hyrde ett litet plan och bjöd mig med på en flygtur över berg och öken. Efter cirka en halvtimme flög vi in över vad jag tyckte såg ut som en oas. Det var Palm Spring som idag har nära 50 000 innevånare.

Vid ett senare tillfälle berättade Peter om två ”guys” som försökte konstruera en ”Home Computer”. Jag kan tala med dem, sa han, du kanske kan bli deras återförsäljare i Europa. Jag avböjde emellertid hans idé. Dels beroende på att jag jobbade för Esselte och vi vände oss inte till privatmarknaden och dels kunde jag inte engagera mig personligen, jag var där i jobbet. Några år senare påminde jag Peter om hans förslag och frågade hur det gick för grabbarna och deras Home Computer. Det går bra sa han. De har nu startat ett företag, Apple.

Kur

När såg Kolbäcksbygden dagens ljus?

Jag har i det föregående berättat om mitt liv och leverne på ”1900-talets stenålder”. I senaste numret av Tidskriften Spaning (22-23/2014) berättas om ”Forntid i Västmanland”. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Vid den äldre stenåldern, för cirka 10 000 år sedan, låg halva Västmanland under vatten. Landhöjningen gjorde emellertid att strandlinjen successivt flyttades söderut med tidens gång. För cirka 6 000 år sedan hade vattnet sjunkit ner till en kustlinje från Kolsva i väster till Tillberga och Sevalla i öster.

För cirka 2 000 år sedan, omkring Kristus födelse, började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda. Något som belägger detta är Borgby Skans samt fyndigheter vid utgrävningar i Amsta, daterade till bronsåldern cirka 500 år f. Kr. Hembygdsföreningen har gjort en avbildning av en funnen ring, Amstaringen. Den blev föreningens souvenir.

I Kolbäck finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. Dessa följs åt på långa sträckor. Vattenvägarna var de forna människornas enda kommunikationsmöjlighet. Kolbäcksån som är tio mil lång var en viktig transportled speciellt för järnbruken i Bergslagen. Höjdskillnaden är 100 meter från källflödet till Mälaren varför vattenfallen kunde utnyttjas som kraftkälla för kvarnar och sågverk.

På norra sidan av Mälaren fanns på medeltiden, för cirka 1000 år sedan, en väg kallad Eriksgatan. Den som från Västmanland ville färdas landvägen till Södermanland, följde Kyrkbyåsen söderut till Kvicksund, där man kunde färja sig över till Södermanland. Ingen annanstans är Mälaren så smal som vid Kvicksund.

Samhället Kolbäck började bebyggas först när järnvägen anlades på 1870-talet Dessförinnan fanns bara ett gästgiveri och några bondgårdar. Kombinationen grusåsen, vägarna och att det fanns ett gästgiveri och skjutsstation var till Kolbäcks favör när det beslutades var järnvägen skulle dras fram. Eric Ericsson, född 1834, berättar livfullt sina minnen om livet i Kolbäck.

År 2001 fyllde Kolbäck 750 år. Biskop Kol var en av aktörerna i slaget vi Herrevadsbro 1251. Han hade lockat folkungarna till platsen. Efter slaget gav han, för att döva sitt samvete, Kolbäck en ny kyrka. Den händelsen räknas därför som Kolbäcks tillblivelse.

Kurt

Mina föräldrar som småbrukare

Jag är född av ovanligt hederliga föräldrar. Den beskrivningen har jag lånat av Albert Engström då den stämmer så bra på mina. Jag har en känsla av att människor över lag var hederligare förr.

Varken i mina föräldrars generation, eller i min egen för den delen, uttrycktes kärleken till barnen i verbala termer eller i sådana proportioner av leksaker och aktiviteter som det görs idag. Några curlingföräldrar hade vi inte. Även om vi hölls i strama tyglar förekom ingen aga.

Min mamma och pappa var ett par bland dessa ont slitande bönder som levde i självhushållens och marknadskrafternas tid. De producerade och försörjde sig själva med det mesta som hörde till livets nödtorft, utan nutidens faciliteter som kyl o frys, tvättmaskin och vvs. Deras arbetande kapital var korna i ladugården och hönsen i hönshuset. Kontanter var det ont om.

Varje lördag for mamma, på cykeln eller med bussen, de två milen till Bondtorget i Västerås för att sälja ägg. Det trivdes hon med då det blev hennes andningshål mot världen. Ett exotiskt och omtyckt inslag i torghandeln var fruarna till den italienska arbetskraften som importerades av ASEA i början av 1950-talet. Italienskorna sökte sig till torget för att köpa ägg och höns och ville naturligtvis pruta på priset vilket blev en kulturkrock. Men den löstes till ömsesidig uppskattning och respekt då hönsen och äggen höll god kvalité. Fler än 500 från Italien sökte sig till Västerås under 1950-talet.

Jag kan konstatera att min generation har växt upp i ett samhälle i ständig expansion. Vi har kunnat kosta på oss allt vi haft pengar till och mer därtill verkar det om man tittar på TV-programmet Lyxfällan. (Nu för tiden behövs inte ens pengar, ett kreditkort fungerar t.o.m. bättre.) Det där med miljön och naturresurserna kommer i andra hand. Dessutom låter vi den yngre generationen betala vår åldringsvård.

Kurt

Larssons hemman i Vallby Säby 1952

Om första arbetet och militärtjänstgöringen

Det var en måndag och sommarlovet började. Jag var 12 år och skulle börja jobba utanför hemmet. Bröderna Anderssons Elektriska i Kolbäck skulle få mina förväntansfulla tjänster några veckor. Efter skolan, sommaren 1947, fick jag min första egentliga anställning hos dem. Som springpojke fick jag slita rätt hårt men jag lärde mig mycket. Jag har ett speciellt minne från den tiden. Firman fick ett ovanligt uppdrag: Ljuskronorna i Munktorps kyrka skulle elektrifieras. Jag som var yngst fick krypa på kyrkvalvet i duvträck och hissa ner ljuskronorna så ledningsdragningen kunde göras. Som belöning fick jag köra firmabilen hem till Kolbäck.

Jag trivdes mycket bra hos Bröderna Andersson, men de betalade dåligt konstaterade jag, 15 kronor per vecka. Efter ett och ett halvt år och under stor vånda begärde jag påökt till 20 kronor i veckan men fick så småningom ett nekande svar.

Dagen efter beskedet sökte jag jobb hos Mölntorps Verkstäder och fick börja omgående. Miljön i en verkstad var inte så hälsosam på den tiden och jag kände mig instängd och pappa tjatade på mig att jag måste skaffa mig ett yrke. Efter drygt ett år slutade jag därför på Mölntorps Verkstäder trots att jag tjänade 70 kronor per vecka, vilket var bra på den tiden. Jag hann även här lära mig mycket som jag har haft nytta av senare i livet.

Vid den militära mönstringen blev jag uttagen till Infanteriskjutskolan. Jag ryckte in till A1 i Sundbyberg. Efter en kort tid förlades vi på Säby Gård i Kallhäll. Där logerades vi ca 100 man på skullen till en ladugård. Vårt övningsfält var Järvafältet där bl. a. Kista och Akalla ligger idag. (I Kista bodde jag 30 år senare.) Efter den obligatoriska terränglöpningen på lördagarna var veckans övningar slut. Då liftade jag hem till Vallby. Dagersättningen var 1:50 vill jag minnas, så det gällde att hålla i pengarna.

Under tre månader blev vi stationerade vid A3 i Kristianstad. Där lärde jag mig förstå några av Skånes många dialekter och att Skåne inte bara är ett slättland. Det gick att orientera bort sig i skogarna runt Bockeboda. Vi låg också i Villingsberg Värmland under tre månader, i tält. Ibland fick övningarna ställas in på grund av myggplågan, tur att det inte var skarpt läge. Repetitionsövningen gjorde jag i Hässleholm. Jag trivdes inte med det militära men det uppvägdes av det goda kamratskapet.

På den tiden gick det lätt att få lift om man hade militäruniform. Under den s.k. skördepermissionen liftade jag från Kolbäck till Malmö tur och retur för att under en vecka hälsa på en arbetskamrat på Addo. Jag trivdes bra i Skåne skulle det visa sig, så bra att jag kom att arbeta där under åtta år.

Kurt

Soldater modell 1954

På den gamla goda tiden.

Det var på 1940-talet som ett badhus med både svikt och hopptorn uppfördes i Mölntorp . Mamma sände oss obönhörligen dit för simundervisning. Samma disciplin gällde som när vi gick i skolan. Hur kallt och regnigt det än var så skulle vi iväg. Undervisningen ställdes heller aldrig in. Hur roligt var det att sitta i gruset och simma torrsim? Badlivet hörde sedan till min ungdoms somrar.

Vattnet i Kolbäcksån förorenades allt mer då villorna i Mölntorp installerade vattentoaletter. Utloppet från dessa gick ut i ån och det gick snart inte att bada där. Dessutom släppte Pappersbruket i Sörstafors ut sina kemikalier i ån. Vi åkte i stället till Borgåsund och Sanda. Dit cyklade jag och min bror Sören ofta, om inte pappa behövde oss i skördearbete.

MIK Mölntorps Idrottsklubbs hemmaarena var Kvarnhagen. Den blev officiellt invigd den 19 augusti 1945. Här tillbringade vi också ofta vår tid med träning och tävlingar. Att vi sedan gjorde bra resultat i konkurrens med andra skollag var inte så konstigt. Skidlöpning, traditionell stil, var min specialgren. Brottning höll vi också på med. 1957 blev Arne Hals från Strömsholm svensk mästare i grekisk-romersk stil, mellanvikt.

På vintern spelade vi bandy på Hällbykärret. De första skridskorna bror min och jag hade var så kallade halvrör som spändes fast under pjäxan. Och de första bandyklubborna gjorde vi av en gren från enbärsbusken, de hade den rätta formen. Innan matchen kunde börja så skulle en bandyplan skrapas ren från snö. Efter väl förrättad match växlade vi från skridskor till skidor och stakade de två kilometrarna genom skogen hem till Vallby. Då smakade den varma chokladen som bäst.

Smebruket var, förutom Kvarnhagen och Badhuset, en central samlingsplats på kvällarna i Mölntorp. Där fanns den tidens internetuppkoppling, en anslagstavla. På söndagskvällarna kunde vi i samlad tropp gå på bio. Vi hade två biografer att välja på, en på Herrskogen i Strömsholm och en i Kolbäck. Läs mer om Mölntorp.

Som fler andra ungdomar kom jag att bli medlem i NTO, Strömsholm. Det var nog mer tjejerna som drog än nykterhetslogen. Som rena nöjesställen kan jag nämna Kolbäcks Folket Park, Tomtskogen i Rytterne och skjutbanan på Utnäslöt. Så gott som alla besökare kom per cykel. Ibland skulle någon flicka eskorteras hem och bodde hon då åt motsatt håll fick man trampa många mil innan man var hemma igen framåt morgonen. Då kunde jag både se och höra Storspoven nere vid bäcken och möta pappa när han var på väg att ta in korna från fältet för morgonmjölkningen.

Vid 17 års ålder väcktes mitt intresse för hundar. Min mentor var Curt Henriksson, Strömsholm. Vi var ofta på träning och tävlingar i brukshundsprov. Jag tävlade i skyddsdressyr med min schäfer, Ulven av Tågabo. Och fick i december 1952 certifikat från armén på att Ulven var godkänd som bevakningshund. Inför militärtjänsten sålde jag Ulven till Arméns Hundskola. Han blev en av deras avelshundar och medverkade också i filmen ”Barnen från Frostmofjället”, som varg.

En annan hobby jag hade var fotografering. På den tiden fanns bara svart-vit film. Bilderna framkallade och förstorade jag själv. Det var en relativt dyr hobby så jag valde motiven med omsorg och hur dessa skulle komponeras. Jag lärde mig fotografering från grunden och provade också på smalfilmning, med kamera för dubbel-8-film. Kamerans drivning drogs upp för hand, likt en gammal väckarklocka.

Kurt

Foto: 1953