Klarakvarter på bohemernas tid
Att läsa en bok och nicka igenkännande till passusar i innehållet gör att man bör känna sig lite ålderstigen, varit med om mycket. Icke förty ger boken då ett högre läsvärde. Det fick jag igen uppleva i Nils Ferlins bok Barfotabarn.
Min första och hittills enda beröring med Nils Ferlin fick jag hos en lekkamrat på 1940-talet. I hans hem fanns en grammofon med vev och ett antal 78-varvs stenkakor. Jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals spelade vi ett otal gånger för att lära oss refrängen.
Barfotabarn inleds med ett intressant vänporträtt av Vilhelm Moberg. I hans berättelse får man följa deras bekantskap både som författare, diktare och som privatpersoner. Ofta i Vilhelm Mobergs hem men också på krogen, den som även jag besökte.
Jag åsyftar tredjeklassrestaurangen Pilen i Klarakvarteret. Den besökte jag och en arbetskollega ibland efter arbetet. Det var på 1970-talet då allt hände både privat och på jobbet. Elektroniken gjorde sitt segertåg, vi fick den första telefonsvararen och elektroniska räknaren.
Restaurang Pilen behöll en gammal konvention att servera sprit enligt måttstorheten Jungfru (7,5 cl) i ett glas med midja. På ”den gamla goda tiden”, från 1922 till 1955, fick man bara servera en begränsad mängd alkohol, två Jungfrur. En restriktion som togs bort när motboken avskaffades.
Nils Ferlin var också en kraftkarl som kunde gå på händerna berättar Moberg, till hans flickors stora förtjusning.
En annan konstutövare Jussi Björling var en överdängare i armbrytning som han slog mynt av vid vadslagning.
Kurt