Jag har flera gånger förvånats över den snabba tekniska utvecklingen jag upplevt och hur samhället såg ut för bara 100 år sedan. Det var inte självklart att man då hade elektriskt ljus i stugorna i landet.
Utbyggnaden av den svenska vattenkraften och samhällets elektrifiering startade på 1890- talet. På Smidesfabriken vid Mölntorps vattenfall fanns en generator som gav fabriken och gården egenproducerad elkraft. Kungliga Vattenfall bildades 1909 och Älvkarlebys kraftstation togs i drift 1915. Därmed kunde ledningsdragning för elkraften ta fart i landet.
I Carl-Axel Olssons hem i Viby var man mycket engagerad för i uppbyggnaden av Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening. Som en pojke i tolvårsåldern upplevde Carl-Axel allt vad det innebar. Han har dokumenterat de problem, bekymmer och glädjeämnen som elektrifieringen innebar. Det var dock för de flesta något helt nytt och okänt detta med elektrisk energi. Här är hans berättelse om sina upplevelser, något förkortad.
Kurt
1917, första världskrigets tredje år, började avspärrningen göra sig alltmer gällande. En importvara som vi alla voro mycket beroende av var lysfotogen. På landsbygden var fotogenlampan den enda ljuskällan. Vi ville ogärna gå tillbaka till pärtor (lysstickor) och talgdankar igen. Underhand kom det en ersättare. Det var karbidlampan. Den var mycket ljusstark, men svårhanterlig. Det fanns människor som vore fullkomligt vettskrämda för dessa osande och fräsande tingestar. Man var rädd för brand- och explosionsrisker.
Man får nog säga att det var bristen på fotogen som var en stor drivfjäder, om det också inte betydde allt, när det gällde intresset för bildandet av en distributionsförening. Det var ju också den lätthanterliga energin som kunde användas för trösk, vattenuppfordring, vedkapning samt magasinsgöromål. Varhelst två eller flera bönder träffades så dryftades dessa frågor. Det var ju inte bara här utan det var lika över hela landet. Däremot så äro ännu hushållsmaskinerna en förborgad hemlighet.
Den 11 september 1917 hölls styrelsesammanträde på Mejerikontoret i Kolbäck. Då undertecknades de tidigare stadgarna samt ansökningshandlingarna, som skulle inlämnas till Kunglig Majestäts befallningshavande i länet för registrering av föreningen. Vid samma tillfälle föredrogs anmälningslistorna. De upptog 188 personer samt 5 föreningar som därmed begärde sitt inträde.
Nyårsdagen 1918 hölls styrelsesammanträde hos Erik Eriksson i Tibble. Då beslutades att föreningsmedlemmarna skulle anskaffa stolpar. Huggning av stolpar skulle ske senast under februari månad. Den 2 april 1918 beslutades att byggandet av ledningsnätet skulle omedelbart påbörjas.
Som kuriositet kan nämnas, att i början brändes stolparnas rotändor över en eld, för att därigenom bättre motstå röta. Vid Viby grävdes en stor fyrkantig fördjupning 2 x 4 x 0,4 m. I gropen hölls en mycket kraftig eld. Stolparna rullades över elden så sakta, att stolparna blev ordentligt förkolnade.
Från flera håll ifrågasattes nyttan av sådan bränning, särskilt om den icke blev grundligt gjord. Beslutades att bränning ej skulle fortsätta. Om några år skulle stenarna omkring stolparna plockas upp och stolparna impregneras vid jordytan med något lämpligt ämne exempelvis tjära.
Fredagen den 18 februari 1919 var den stora dagen då strömmen gick ut i ledningarna. Som 12-åring minns jag hur vi väntade att det stora undret skulle ske. Det drog ut på tiden. Kvällsmjölkningen hade börjat. Belysningen utgjordes av en lykta, som flyttades med vartefter mjölkningen fortskred. När strömmen äntligen kom och ljuset flödade ut över kor, kalvar och mjölkerskor genom 10 st. 25 watts ljuslampor blev det glädje och en uppståndelse som är svår att beskriva.
Tjuren som drog vandringen för vattenfordringen blev också så småningom ersatt av en centrifugalpump. Han hade utfört sitt arbete lugnt och tålmodigt. Varje gång tjuren gick förbi skvallerröret kastade han en längtansfull blick efter eventuella vattendroppar. När det äntligen började rinna ur rören sprang han sista biten fram till dörren. Han nekade bestämt att gå längre när det väl var fullt i bassängen. Vid dörren selades han av och fördes in i sitt bås igen. I modernt språkbruk skulle det heta att tjuren blivit friställd. Men nu kunde han falla tillbaka på sin egentliga uppgift.
Så slutar Carl-Axel Olssons berättelse.