Herr Larsson

Jag jobbade i början på 1960-talet som tekniker på ett företag i Malmö. Det var på den tiden då transistorn och elektroniken började användas i kontorsmaskiner. Elektroniken var då mycket känslig för störningar från andra elektriska apparater som ibland gav oss tekniker stora bekymmer.

Vi hade sålt en utrustning till Trelleborgs Gummifabrik som kopplade samman två avancerade skrivmaskiner med varandra. Den ena stod på orderkontoret den andra på lagret.

Vid ett tillfälle hade förbindelsen mellan maskinerna lagt till en nolla vid utskriften på lagrets skrivare. En vanlig leveransorder blev en jättebeställning.

Långtradare kallades in och började rulla mot Göteborg för att effektuera uppdraget innan felet med den extra nollan upptäcktes.

Inte alltid tacksamt att  vara tekniker ibland fick man veta att man levde. Desto trevligare var det när jag 30 år senare kunde berätta episoden för Rune Andersson, Trelleborgs Gummifabriks framgångsrike VD på 80-talet.

Kurt

I ett av de två forna fattighusen i Säby, Åhlundstugan vid Hörnet på två rum och köksvrå, bodde på 1920- talet en pensionerad ladugårdskarl, Otto från Hällby, samt en gammal gumma.

Otto var ett original. Bland hans egenheter var att aldrig säg tack till någon. Han var väl ingen tack skyldig tycktes han mena. En vana han hade var också att varje helg promenerade till kyrkan i nyputsade stövlar.

En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gång skull säga tack. Han ordnade därför en insamling till ett par nya stövlar. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan.

Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.
”Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka Otto dessa nya fina läderstövlar”.

Otto tog emot gåvan, lade stövlarna i armvecket, granskade sulorna noggrant och sa.

”Dä ha allt skulla vuri klackjärn å”.

Kurt

Jag jobbade på 1970/1980-talet mycket med mikrofilm. Volvo hade bl a sin reservdelskatalog på microfisch som jag var med om att producera.

Tekniken utvecklades och i mitten på 1980-talet kom ett alternativ till mikrofilmen, Toshiba Optical Disc. Den optiska disken i sig själv var stor och tjock som en tallrik och med skanner och minidator blev den en hel möbel. En utrustning i miljonklassen.

Vi skulle demonstrera den för första gången på den stora Älvsjömässan. Det var stor uppställning, med systemerare och tekniker från Japan likaså en av de våra tekniker och jag som ansvarig.

Såg att snusdosan kom fram hos vår tekniker och att en prilla matades på plats. Han bjöd också en av japanerna att ta för sig. Jag visste att japaner har svårt för att säga nej och skrek: stopp!

Han blev något förvånad men hade jag låtit honom hållas så hade han säkert svalt snuset. Nu räddades han från att spy som en räv och att tappa ansiktet på den väl besökta Älvsjömässan. Det hade heller inte varit roligt för honom att komma tillbaks till Japan efter sådan blamage.

Kurt

Jag var ofta borta på arbete under 1970/80-talet. Min son klagade då på att jag aldrig var hemma när han fyllde år.

Vid ett sådant tillfälle var jag på ostkusten i Amerika. Satt i lobbyn på ett hotell tillsammans med andra som var på samma utställning som jag. Förklarade mitt dilemma med sonens födelsedag för någon av dem.

”Ring” sa han ”så skall vi sjung för honom”.

En telefon trollades fram, jag ringde och hela lobbyn sjöng och hurrade ljudligt som bara amerikaner kan.

Kurt

PS
Så enkelt kunde man inte ringa från Sverige på den tiden. Då fick man beställa samtalen via telefonist.

Det är trist att inte längre kunna göra det man gjorde redan som liten parvel, nämligen cykla. Här en resumé över dess betydelse för mig.

Jag föddes redan som mycket ung på 1930-talet och boende på landet, som de flesta gjorde på den tiden, lärde jag mig tidigt konsten att cykla tvåhjuling.

Någon egen cykel hade jag inte förrän vid skolstarten. Därför var det att kava runt på föräldrarnas stora hojar. I dag har barnen egna cyklar och behöver inte lära sig trampa under ramen på en stor herrcykel.

När jag började jobba köpte jag dock en egen 3-växlad cykel. Sedan dess och fram till 20-års ålder var det cykeln som gällde som fortskaffningsmedel både till nytta och nöje, undantaget skidorna på vintern.

Hur många gånger har inte mamma och jag cyklat de två milen till torget i staden med fyllda korgar ägg som hon sålde på torget. Och hur många gånger har inte bror min och jag åkt långväga för att bada på somrarna när ån hemmavid blev förorenad.

Jag minns också gärna min ungdoms sena sommarnätter på 1940-talet. Efter att lyckligtvis ha följt någon flicka hem, och själv väl hemkommen, kunde jag möta pappa på väg att ta in korna för morgonmjölkningen. Allt medan storspoven med lång näbb och på långa ben promenerade nere vid bäcken.

På äldre dagar fick cyklandet en renässans för motion och för utflykter i bygden. Som bondson följde jag gärna hur skörden utvecklades på åkrarna.

Så kom el-assistanscykeln på marknaden. Jag köpte en redan 2013 före bidragstiden som Miljöpartiet utverkat 2017. Nu blev inga backar för höga och vägar för långa. I dag har var och varannan el-cykel.

Men säg den lycka som varar beständigt. Min hälsa gick i kras så jag var tvungen byta cykel mot rullator. I och för sig ett mycket bra hjälpmedel men man kommer inte långt.

Med en permobil skulle jag kunna ta mig ut på landet igen.
”Den gubben gick inte” skulle min pappa ha sagt. Permobil beviljas nämligen inte från kommunen så länge man tar sig fram med rullator. Det har jag full förståelse för.

Min värld har nu tagit ytterligare ett steg mot fysisk overksamhet. Det är bara att acceptera.

Han som cyklade

PS.
Läst om ”Cykeltjuven” av Peter Kadhammar. Man säger att Sverige är splittrat, men det finns en sak som förenar oss – cykeln. Den är en frihetsmaskin.

Läser just nu Ålaevangeliet av Patrik Svensson, en mycket intressant och välskriven bok.

Den väcker minnen hos mig från 1950-talets Borstahusen i Landskrona. På den tiden fanns ännu yrkesfiskarna kvar som fiskade torsk, skrubba och ål när den gick till på hösten.

Bottengarnen (bonnagarnen) som fångade ålen lades ut mellan pålar ganska nära stranden. Den eventuella fångsten förvarades sedan som vanligt i sumpar i hamnen innan ålen röktes i små kurar.

Norr om Landskrona ligger en liten hamn, Ålabodarna. Man förstår att ålfisket hade haft stor betydelse som stapelföda för hushållet förr i tiden. Jämför med laxen i Norrland.

Kurt

Datorn och Internet är två av vår tids viktigaste uppfinningar. Ändå vet få av oss vilka som skapade dem. Det var inget ensamt geni som fick en plötslig snilleblixt. Tvärtom är de flesta digitala innovationer resultatet av ett stimulerande samarbete mellan flera olika personer. Walter Isaacson berättar om dem i sin bok: Innovatörerna.

Som exempel är Wikipedia en produkt av fler datanördars experimenterande med de möjligheter som datorn, Internet och webben ger. Genom att lägga pussel med sina olika program skapade de ett gemensamt användarvänligt uppslagsverk Wikipedia.

På Wikipedia kan vem som helst söka information om vad som helst, gratis. Det fina i kråksången med programmet är att vem som helst också kan tillföra information och därmed utöka/skapa innehållet. Wikipedia lanserades 2001 och år 2014 fanns Wikipedia på 287 språk (wiki är ett hawaiiskt ord för snabb).

I dag står mitt vackra uppslagsverk Nationalencyklopedin orörd i bokhyllan, allt finns på nätet. Så här står det på Wikipedia om Nationalencyklopedin:

I 1980-talets svenska kulturdebatt diskuterades bristen på ett modernt uppslagsverk, en ”stor encyklopedi” på svenska. En statlig utredning tillsattes, som resulterade i en upphandling med statligt garantilån. Upphandlingen vanns 19 juni 1985 av förlaget Bra Böcker AB, som fick ett lån beviljat på 17 miljoner kronor av Sveriges riksdag. Tack vare god försäljning lyckades förlaget återbetala lånet helt i december 1990.

Kurt