Herr Larsson

När Jan Guillou 2001 publicerade sin historiska roman ”Arvet efter Arn” och i boken hade placerat ”Slaget vid Herrevadsbro” i Västergötland, blev upprördheten stor inom Kolbäcks hembygdsförening. Lars Gahrn, filosofie doktor i historia, hade med stor övertygelse placerat Slaget vid Herrevadsbro 1251 i Kolbäck. Den gode Jan Guillou var ute och cyklade, ivrigt påhejad av Västgötaskolans historiker. Skälet var enkelt, man ville dra turister till Häradsvad i Nårunga socken i Vårgårda kommun.

På grund av Kolbäcks hembygdsförenings stadgeparagraf ett: ”Föreningens ändamål är att värna om och vårda bygdens miljö och dess kulturarv och föra detta vidare till kommande generationer” kunde man inte svälja Jan Guillous tilltag.

En debatt startade i VLT sommaren 2001. Citat från Jan Guillous svarsartikel i VLT: Problemet är att ingen vet säkert var detta slag stod och att jag således alls inte har ”förvanskat erkända historiska fakta”. Däremot har jag tvingats välja version…

I dag är saken utagerad både i Kolbäck och i Nårunga: Slaget vid Herrevadsbro 1251 stod i Kolbäck. Att det inte ännu slagit igenom hos svenska myndigheter är kanske inte så konstigt. Som exempel vägrade Trafikverket 2012 att på en vägskylt ange Herrevadsbro med motiveringen: ”Frågor som berör geografisk lokalisering av platser för historiska slag av typen Slaget vid Herrevadsbro eller Eriksgatans utsträckning faller dock inte inom Lantmäteriets eller Trafikverkets ansvarsområde, och kan enligt RAÄ:s yttrande inte heller fastställas av RAÄ.”

Nu har jag genom en lokal släktforskare, Bengt Pettersson i Årby Svedvi socken, fått ytterligare bevis för att Kolbäck är rätta platsen. Hans släktforskning har givit vid handen att 30 generationer tillbaka i tiden, år 1186, föddes en viss Filip Petersson. Han blev avrättad av Birger jarl 1251.

Filip Petersson hade en dotter-dotter-dotter, Ingegerd Filipsdotter, som var gift med Magnus Gregersson, lagman i Västerås och boende på Ängsö. Birger jarl var farfar till denne Magnus Gregersson. Ett nära släktskap fanns således mellan den halshuggne och den som höll i svärdet.

Släktingar runt Filip Petersson verkade och bodde i Västmanland och således långt från Västergötland. Som exempel var Ingegärd Johansdotter, en annan släkting, verksam i Qvidinge, Svedvi socken, detta kungjorde Birger Gregersson enligt Svenskt Diplomatarium. Andra nära släktingar som Elin Karlsdotter och fogden Olof Djäkne kan hänföras till Tuna i Svedvi socken.

Bengt har släktforskat sedan 2007 och använder sig av datorprogrammen MyHeritage Family och Ancestry. På stora planscher har han illustrerat sina släktförhållanden och har också låtit DNA-testa sig. Det visade sig att han tillhör samma grupp som Birger jarl. Till den gruppen hör ungefär 40 % av svenska män.

Kurt

Carl August Riddersporre

 

Även i Säbys lilla kyrka hänger målade porträtt av gamla präster som tjänstgjort i kyrkan. Likaså hänger tavlor på väggarna i flera hem i Säby och även annorstädes. Gemensamt för dessa är målaren med det adliga namnet Carl August Riddersporre, född Eriksson. Till yttermera visso var han även född i Säby, i Utnäs närmare bestämt. Var han en riktig adelsman?

Carl August föddes den 7 juli 1883 i Säby församling. Hans far, Lars Petter Eriksson, arbetade på Utnäs Gård. Fadern var gift med Johanna Sofia, född Riddersporre. Carl August blev det femte barnet i Lars Petter och Johanna Sofias barnaskara. Familjen bodde i en stuga i  Övernäs på gränsen till Utnäs. Två av Sofias bröder bodde också i Övernäs och bar namnet Riddersporre.

När Karl XI regerade, i slutet på 1600- talet, utmärkte sig Sofias och hennes bröders ”anfader” genom sin skicklighet att smida musköter. Kungen ville därför hedra honom med en adelstitel. Vapensmeden hade inte de pengar som fordrades för att fullgöra sin rusttjänst för fullt adelskap, så han behöll bara namnet Riddersporre. Hans gevär finns dock ännu att beskåda i livrustkammaren.

Carl August avlade folkskollärarexamen i Uppsala 1907 och anställdes samma år vid Sandvikens folkskola. År 1909 flyttade han till Stockholm och på våren 1911 blev han ordinarie lärare vid det nybyggda ”skolpalatset” Adolf Fredrik. Samma år gifte han sig med Maria Viktoria Qvarnström. Lärarlönen räckte inte till att försörja familjen så Carl började skaffa sig extraförtjänster genom målning, illustrationsarbete och författande. Han har också gjort ett tiotal sirligt utformade affischer inför Säby-dagarna omkring 1930-talet.

Carl August föddes alltså med efternamnet Eriksson och det namnet behöll han till omkring 1910. På skolan där han då undervisade fanns en annan Eriksson, som genom förväxling kom att läsa fästmön Marias kärleksbrev till Carl August. Detta lär vara hans officiella skäl till namnbytet.

1945 skriver Carl August en berättelse om hembygden Säby. Följande är citerat ur den berättelsen:

”Mitt gamla barndomshem i Säby finns inte mer. År 1924, medan ännu min mor levde (hon dog 1927), byggde vi ett litet nytt hem, där nu mina tre systrar bor (pensionerade lärarinnor). Där gästa vi om somrarna, sedan vi slutat med koloniarbetet. Den lilla villan ligger alldeles inbäddad i grönska och blommor. För mig är det kärt att få komma dit hem till mitt kära gamla Säby.”

”Inte mycket av det gamla är kvar nu, mycket är förändrat, men den underbara vackra lilla kyrkan står dock än på sin plats. Ängar och fält är sig lika, och det gamla vackra Strömsholms slott höjer ännu sina tinnar och torn över parkernas lövkronor, och Mälarviken glittrar i solskenet som förr. Människorna äro dock andra än då jag var barn. De flesta gamla sova i mullen. Nya släkten ha tagit arvet och förändrat det i mycket, men dock hembygden är mig kär, min barndom susar där”.

 

Inför Säbydagen 1927

 

Villingsberg 1955

Jag har tidigare berättat om min uppväxt och mitt arbetsliv, det här inlägget handlar om min militärtjänstgöring. Det kom att bli en tid bestående av ständiga förflyttningar, på ett lastbilsflak, till olika förläggningar och övningsfält, men först några rader om mitt påbrå som soldat.

Min farfars farfar Per Larsson född 1798 var indelt soldat no 98 vid Strömsholms kompani. Han gifte sig 1821 med Anna Jansdotter född 1799. De bosatte sig i Brunna, Köping. Per Larsson fick som soldat namnet Brunn. Per och Anna fick åtta barn. Ett av dem, gossen Lars Fredrik född 1828, var min farfars far.

I min uppväxtmiljö på landet och med sexårig folkskola var militärtjänsten ingen karriärväg för mig. Det var något som man helst ville slippa undan och det med så kort avbrott från arbetet som möjligt. Det var emellertid en plikt att mönstra för att sedan bli placerad på något militärförband. Sådana fanns det många på den tiden.

Idealet ur min synvinkel var att bli placerad på F1, flyget i Västerås. Då skulle jag ha nära hem och få en snygg uniform. Placeringen vid mönstringen i januari 1954 blev emellertid Infanteriskjutskolan vid Fältartilleriet. Ett lyckat alternativ skulle det senare visa sig. I maj samma år tog jag tåget från Kolbäck för att inställa mig på artilleriregementet A1 i Rissne, Sundbyberg. Regementet finns inte längre kvar, platsen är i dag helt bebyggd och genomkorsad av gator med militärnamn.

De första två veckorna fick vi inte lämna regementsområdet, vi skulle först lära oss att hälsa och uppföra oss som soldater, som det hette. När man sedan fick lämna området, var det permissionsuniform som gällde. Dagersättningen var 1:50 vill jag minnas. När veckan tog slut på lördag vid lunch så liftade man hem. Civila kläder på meniga soldater fick inte förekomma innanför grindarna. Begrepp som ”personlig integritet” och ”kränkande behandling” var inte uppfunna. Det var bara att gilla läget då som nu när man är pensionär.

Efter en tid blev jag och sju andra uttagna som batteriplatsbiträden. Det var mitt skolbetyg, ”med beröm godkänd” i räkning och geometri, som fällde avgörandet. Som B-platsbiträde skulle man beräkna koordinaterna för inställning av haubitsarnas/kanonernas skjutriktning. Dylika pjäser kunde skjuta granaterna flera kilometer för att nedlägga ”den lede fi”. En viss noggrannhet måste iakttas för att inte de egna skulle träffas.

Vår tropp sändes för grundutbildning på tre månader till Vendes Artilleriregemente A3 i Vä, strax utanför Kristianstad. Trots avståndet till hemmet var detta den bästa tiden under hela min militärtjänstgöring. Dels var det den vackra naturen, dels det goda kamratskapet som gjorde tillvaron dräglig. Dessutom kunde jag på helgerna lifta till Malmö och bo hos en tidigare arbetskamrat på Friisgatan. Därifrån var det bara några hundra meter till dansstället Amiralen i Malmö Folkets Park.

Vi var åtta killar som kom från Sundbyberg och våra hemtrakter var Mälardalen. I Kristianstad konfronterades vi, i positiv bemärkelse, med snapphanar från Göingebygden i norra Skåne till pågar från Söderslätt, vi blev nu inalles 23 mannar i troppen. Språkförbistringen var till en början nästan total, men under resans gång lärde vi oss deras dialektala terminologi. Som exempel föreskrevs vid en uppställning: ”grödmunderig och allebonnar” (linnekläder och träskor). I dag ligger Vendes gymnasium på platsen för A3 regementet.

Vi upplänningar trodde på den tiden att Skåne var platt som en pannkaka, det var vad vi lärt oss i skolan under geografilektionerna. Den villfarelsen blev vi nu snabbt fråntagna. Visserligen finns det inga stora höjdskillnader, men att orientera i de trolska Bockeboda-skogarna utan att gå vilse var inte det lättaste. Där mötte vi också ”bandhundseländet”. Nästan vid var stuga vi sprang förbi, fanns en skällande hund. Den var kopplad till en löplina och hade inte sällan ett bensinfat som koja.

Oftast var vi förlagda i bivack vid de olika skjutfälten, från Rosersberg i norr till Ravlunda i söder. I det vackra Villingsberg låg vi flera månader i tält och slogs mot myggen. Som menig soldat har jag varit inkallad till tjänstgöring under 382 dagar vid inalles sju tillfällen, så nog var jag beredd om kriget kom. Senare i livet kom jag att bo på ett skjutfält, i Kista på Järvafältet.

Kurt

 

Foto från 2008: Undertecknad och soldat från Norra Skånes regemente i 1878 års paraduniform

I mitt föregående inlägg kritiserade jag en hyllad karriärist med stora framgångar i Nazityskland. Oaktad dennes medlöperi vill jag ändå berätta om en annan sida av den stora operastjärnan och hans starka engagemang för Säby under många år.

Förr i tiden (för hundra år sedan) var det prästerna som höll samman sockeninnevånarna från vaggan till graven. I födelseboken skrev prästen in alla barn som föddes. Han döpte och konfirmerade dem, var vigselförrättare, skrev ut flyttbetyg och slutligen begravde han dem. Det var också ofta prästen som startade studiecirklar, hembygdsföreningen och liknande sällskap. I Säby togs initiativ till en manskör.

Vi skriver året 1919. Dåvarande prästen, Gustav Svedman, var med om att starta Säby manskör. Han blev också själv aktiv sångare i kören som förste tenor. Folkskolläraren, organisten och kommunnämndens ordförande Edvin Dalström ställde upp som körledare. Till att börja med hade man bara lyckats värva nio män, huvudsakligen fabriksarbetare, från Mölntorp. Dessvärre blev Edvin Dalström snart sjuk och Gustav Svedman flyttade från Säby.

Men så hände något som kom att bli helt avgörande för Säby manskör, då och för lång tid framåt. En 19-årig yngling, som hade gjort succé i kyrkan på nyårsaftonen 1923, visade sig inte bara kunna sjunga själv utan dessutom kunna ta kommandot över vuxna karlar. Set Svanholm var namnet. Han hade snart trummat ihop 18 aktiva sångare.

1925, mindre än två år senare, var Säby Manskör enligt expertisen den bästa kören i länet, kanske till och med i hela Sverige. Trots att Set Svanholm flyttat till Stockholm släppte han inte taget om kören. Hans stora intresse för den lilla socknens kör kan Manne Nilsson, född 1911 i Mölntorp, berätta om. Manne har förresten fått Västmanlands Sångarförbunds guldmedalj för sina insatser i Säby manskör.

”På somrarna när Set Svanholm var ledig från sitt arbete i Stockholm tog han tåget till byn Åskebro som då hade en egen hållplats där tåget stannade om resenären gjorde stopptecken. Där mötte Carl-Axel Ohlsson honom med sin cykel, satte honom på ramen och cyklade iväg till Säby för sångövningar. Vid sådana tillfällen stod sångglädjen högt i tak.”

En annan sångare, Erik Johansson, berättade för mig om sitt beslut att försöka komma med i kören, trots att han var från Kolbäck. Det var efter att ha hört körens framträdande i Munktorps kyrka. ”Dom lät som en hel orkester” sa Erik, i sitt försök att beskriva det underbara han upplevde. Erik var kantor och han blev sedermera körens ledare under en period.

Kören gjorde tre radioframträdanden: 1936 i Eskilstuna, 1937 i Odensvi och 1945 i Västerås. Programmet från Västerås sändes också till USA via kortvågsradio.

Tisdagen den 21 juli 1964 skrev Manne Nilsson i Säby Manskörs dagbok: ”Sång vid Åke Ljungs bår”. Den sången blev den 45-åriga körens sista framträdande. Den dog så att säga samtidigt med en av sina medlemmar som varit med från början. På hösten samma år beslutades vid ett möte i Kolbäck att nedlägga verksamheten. Orsaken var bristande rekrytering.

 

Säby Manskör firar 35-års jubileum 1954 med konsert i Kolbäcks kyrka.
Set Svanholm ställde alltid upp vid liknande tillfällen som dirigent och solist.
Här avtackas han av sin arbetskamrat på 1920-talet, prosten Axel Ericsson.

 

Set Svanholm dog ung. Han blev endast 60 år. Axel Ericsson, som av en händelse befann sig på genomresa i Stockholm, blev kallad till sjukbädden av Sets hustru Ninni. Axel Ericsson berättar:

”Jag fann Set Svanholm, den vitale mannen, den världsberömde sångaren, nästan stum. Tre ord – berätta om Säby – sen blev det inte mer. Han ville att jag skulle berätta Säbyminnen för honom. Sina triumfer runt världen ville han inte höra talas om. Men om åren i Säby ville han höra allt.”

Kurt

Program till Säby-dagen 1933

 

Efter ett långt arbetsliv och återkomsten till mitt barndomshem, Vallby Säby, blev jag engagerad i Säby hembygdsförening och medlem av styrelsen. I föreningens ägo finns gammalt material från början av 1900-talet som tilldrog sig mitt intresse.

På stora och vackra affischer kunde man utläsa det storslagna firandet av Säby-dagen. Där fanns ett namn som speciellt fångade mitt intresse, Set Svanholm. Att han blev världsstjärna och operachef det visste jag, men vad gjorde han i Säby? Vad som också triggade min nyfikenhet var min mammas iver att aldrig missa Set Svanholms återkommande gästframträdanden i Säby, Strömsholm och Kolbäck.

Resultatet av mina efterforskningar finns på hembygdsföreningens hemsida. Kort beskrivet: Set Svanholm blev vid 19 års ålder organist/kantor och folkskollärare i Säby mellan åren 1923-1929. Dessutom tog han över ledarskapet av Säby manskör som utvecklades och rönte stor uppskattning med många framträdanden, även i Sveriges Radio.

Jag lyckades engagera Set Svanholms barnbarn, Ingela Bohlin, till hembygdsföreningens 75- årsjubileum vid Säby-dagen 1999. Året därpå gästade oss hennes bror Ragnar Bohlin med hustru Tamara. Kyrkan var fylld till sista plats vid deras framträdanden. Det var en uppskattad upplevelse både för oss i Säby och för syskonen Bohlin. Mer om detta finns också på Säby hembygdsförenings hemsida.

Vi har varit mäkta stolta över ”Säby-sonen” Set Svanholm. Den stoltheten fick sig en rejäl törn under ett föredrag i Västerås Konserthus 2014 under rubriken: ”Set Svanholm – kyrkomusiker, hjältetenor, operachef.” Där höll historikern Marie-Louise Rodén och musikforskaren Daniele Godor ett föredrag om Set Svanholms liv och leverne. De två arbetade då på en biografi om honom. Boken publicerades nu i dagarna med titeln: Mästersångaren från Västerås.

Det som chockade oss under Daniele Godors föredrag var Set Svanholms umgänge med nazisterna och Hitler. Av Daniele, som är tysk och höll sitt anförande på norska, blev vi varse den bittra sanningen.

Min tidigare vetskap om Set Svanholm hämtade jag från hembygdsföreningens bandinspelningar och tidningsartiklar, många skrivna av Säby-prästen Axel Ericsson. Något mer material fanns inte att studera i slutet av 1990-talet. Axel Ericsson beskrev Svanholms framgångar på världens operascener och då speciellt i Amerika, inte ett ord om Tyskland eller Österrike.

Nu har jag läst den 490 sidor omfångsrika biografin och där beskrivs utförligt Set Svanholms arbete i Tyskland. Han var en av de absolut flitigaste svenska artisterna där, mycket uppburen av Adolf Hitler själv, och han gav också en hel del propagandaföreställningar för nazisterna. Set, som var en hård och slipad förhandlare, lade nu grunden till sin privata förmögenhet.

Hans impressario Wilhelm Stein, som var jude, varnade honom flera gånger för att hans engagemang i Tyskland och Österrike skulle omöjliggöra framträdanden på andra scener.
Set Svanholm hävdade dock, att hans anknytning till och medlemskap i Kungliga Teatern och Sveriges neutralitet skulle skydda honom. Vid Amerikas inträde i kriget började dock Set Svanholm sopa igen spåren efter sina nazistiska engagemang.

Set Svanholm hade vid några tillfällen använt sig av en annan impresario än Wilhelm Stein för att slippa dennes belastning som jude. Det var ändå Stein, som hade flytt till USA, som paradoxalt nog hjälpte Set Svanholm att bli etablerad och firad stjärna både i Syd- och Nordamerika.

Efter föredraget i Västerås blev jag kluven i min syn på Set Svanholm och hans anknytning till nazisterna. Nu vet jag mer efter att ha läst ”Mästersångaren från Västerås”. Så är det nästan alltid, vi människor drar lätt förhastade slutsatser på ett för grunt material.

Set Svanholm var firad och etablerad operasångare och älskad av sin publik redan före kriget. Alla kunde inte vid den tiden förutse hur långt nazisterna skulle gå. Hans agerande måste ha blivit ett svårt moraliskt och pedagogiskt dilemma.

Kurt

Här kan du lyssna på Axel Ericsson berättelse: Nyårsbön 1923.

VLT Kultur&Nöje: Västeråsaren raderade åren hos Hitler

 

 

Bebyggelse i Mölntorp från 1880-talet med Svallings villa Strömsnäs

I mina föregående inlägg har jag berättat hur en smidesfabrik på sent 1800-tal byggdes vid ett vattenfall i Kolbäcksån vid Mölntorp. I det här avsnittet vill jag beskriva hur bebyggelsen växte fram till ett litet samhälle. Samma utveckling pågick säkert på många orter i Sverige.

Före smedjans uppförande 1871 fanns i Mölntorp endast herrgården och bostäder för gårdens arbetare. I Sverige levde på den tiden folk i fattigdom och armod. Arbetslösheten var skyhög. Folk drev omkring på vägarna för att få ett påhugg hos någon av de 400 000 bönderna. I likhet med andra uppväxande industrier var Mölntorpsfabriken tvingad att ordna boende för sina fattiga arbetare. Läs om hungersnöd i Mälardalen.

Socialdemokraterna fick regeringsmakten efter 1932 års val. Ernst Wigforss blev finansminister. Han var inte ekonom till professionen utan docent i nordiska språk, men han var mycket beläst i ekonomi och låg i framkant när det gällde ekonomisk politik. Arbetsmarknadsläget förbättrades efter 1933, då den socialdemokratiska regeringen gjorde upp med Bondeförbundet i den sk ”Kohandeln”. Bönderna blev lovade att skatt skulle läggas på margarinet, som konkurrerade med bondens smör. Regeringen lyckades mot alla odds skapa en framtidstro i samhället. De gamla nödhjälpsarbetena blev nu beredskapsarbeten med avtalsenlig lön, vilket var Bondeförbundets eftergift i kohandeln.

De första bostäderna som Smidesfabriken byggde 1880 var ett 20-tal lägenheter i ett flerfamiljshus. Området kallades Smebruket. Fabrikör Svallings villa, Strömsnäs, låg också på platsen. Smebruket blev en central samlingsplats i Mölntorp. Där fanns den tidens internetanslutning, en anslagstavla. Här samlades vi ungdomar på kvällarna.

På den tiden var det svårt att hålla en god hygien. Vatten fick man hämta i ån. Loppor och löss var vanligt förekommande, tuberkulos och spanska sjukan härjade. 1918 grävdes en brunn på gården mellan husen och hygienen förbättrades. Invid ån byggdes en tvättstuga och klappbrygga där Smebrukets kvinnor bykte och klappade sin tvätt. Efter tvättmaskinernas tillkomst blev där en bastu med groggveranda. Stugan finns kvar än i dag.

Det byggdes också en ekonomilänga, kallad Långa Räckan, med torrdass och bodar. Dessutom fanns det i längan en samlingssal för böne- och fackföreningsmöten. För dem som ville hålla sig med gris fanns svinstior. I ABF:s regi ordnades ett bibliotek 1935 och vid Kvarnfors fanns en bagarstuga i åbrinken. Den byggdes om till en mindre bostad 1935.

Den första handelsboden, en timrad sådan, öppnades 1917 och var strategiskt belägen vid Spången över vattenfallet, en genväg från Smebruket till fabriken. Affärerna gick bra och 1928 bildades en handelsförening och en ny affär blev klar att tas i bruk. Omkring 1938 blev handelsföreningen medlem i KF, Kooperativa Förbundet. 1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Det första egnahemsområdet med ett tiotal villor byggdes runt 1930. De flesta husen var 2-plansvillor med källare där det också fanns ett torrdass. Fabriken sålde tomterna, som de köpt av herrgården, till sina anställda. På 1940-talet byggdes den andra etappen. Då installerade man också den nya bekvämligheten, vattenklosetter. Dessa blev sedan orsaken till föroreningen av ån och till att badplatsen fick stängas. Ytterligare egnahemshus växte på 1950- och 60- talen upp söder om Smebruket.

Fem finländare slog sig ihop 1966 och hjälptes åt att bygga var sitt hus. I sammanhanget kan nämnas att företaget vid den här tidpunkten värvade arbetskraft från Finland. Snart hade varannan arbetare i fabriken anknytning till Finland. Det senaste egnahemsområdet byggdes över den s.k. Lergropen, där man på 1800-talet tagit lera till ett tegelbruk. I dag finns närmare 50 friliggande villor i Mölntorp.

Dåvarande Kolbäcks kommun byggde 1956 ett pensionärshem i Mölntorp. Där fanns åtta lägenheter för gamlingar. Dock lyckades man inte fylla alla lägenheterna som istället hyrdes ut till andra bostadssökande. I mitten på 1980-talet såldes huset till en privatperson. På platsen där Smidesfabriken och Mölntorps Verkstäder en gång låg, finns i dag en fabrik för diskbänkstillverkning. Den drivs av Intra AB, som nu är ett spanskägt företag.

Daniel Sköld och jag körde genom Mölntorp 2011 med en kamera på biltaket. Här kan du se filmen.

Kurt

 

Det första egnahemsområdet med ett tiotal villor byggdes runt 1930

 

Gustaf Lundberg

 

I ett tidigare inlägg berättade jag hur familjen von Unge på Mölntorps Gård 1895 blev ensam ägare av Smidesfabriken. Richard von Unge kallades hem och blev dess chef. Han var dock ingen erfaren industriman och när en arbetsmarknadskonflikt uppstod hamnade man i en kris. Försök gjordes att sälja anläggningen men då utan framgång. Slutligen rekryterades i stället en erfaren yrkesman.

År 1913 kom därför att bli ett händelserikt år för arbetarna eller folket som det så vackert hette i fabrikens bokföringsböcker. Man fick en ny bas, en 41-årig verkmästare från Eskilstuna, Gustaf Lundberg, som snabbt tog ledningen över ett 50-tal man. Han var född 1872, en bland nio i syskonskaran. Fadern var smed och modern lärarinna. Som 17-åring fick Gustaf anställning på Munktells Verkstäder i Eskilstuna.

Familjen von Unge ville inte vara bunden vid fabriksrörelsen. Nya rykten om att Smidesfabriken skulle avyttras florerade igen. Kungsörs Bleckkärlsfabriks grundare och VD, Arvid Hamrin, fick sommaren 1917 veta att den var till salu. Kontakt togs och man konstaterade snart att de två företagen kompletterade varandra och att det i Mölntorp dessutom fanns en progressiv, orädd och optimistisk man – Gustaf Lundberg – i stil med Arvid Hamrin själv. Affären gjordes upp och fabriken kom i Bleckkärlsfabrikens ägo den 1 november 1917.

Verkmästare Gustaf Lundberg avancerade 1923 inte bara till disponent och ansvarig för fabriken, utan han fick också inflytande i hela Säby kommun, dit Mölntorp hörde, som ledamot i kommunalnämnden. På initiativ av den nyutnämnde disponenten bildades 1924 Mölntorps Verkstäder AB. Bolaget blev en självständig rörelse inom den PLM-koncern som hade bildats av flera plåtindustrier i Sverige.

Gustaf Lundberg kom att få stor betydelse för fabriken och hela Mölntorp. Ingenting beslutades utan att man först konsulterade honom. Jag själv minns honom som en barsk och myndig person som man tog av sig mössan för när man bugade och hälsade, för hälsa skulle man på den tiden. Han ordnade så att vi fick ett badhus i Mölntorp med svikt, hopptorn och allt.

För besökande tidningsreportrar demonstrerade han gärna det goda samarbetet med arbetarna. Vid den obligatoriska rundvandringen i fabriken kom man händelsevis förbi Alfred Danielssons arbetsplats. Alfred var fackets ordförande. Gustaf knackade honom på axeln och Alfred tog utan kommentar fram snusdosan och Gustaf tog en pris. Detta refererades sedan i tidningen.

Ett samarbete med Avesta Jernverk 1926 lade grunden till kunskapen om hur man tillverkar detaljer i rostfritt stål. Produktionen lades därför om och erfarenheterna spelar en viktig roll än i dag. Rostfria disklådor blev en volymprodukt liksom kok- och sanitetskärl. Fabriken i Mölntorp klarade sig därför ganska bra vid lågkonjunkturen runt 1930, den byggdes ut i betydande omfattning och hela samhället kunde fortsätta att utvecklas.

Disponent Gustaf Lundberg hade tjänat fabriken i 35 år då han vid 76 års ålder lämnade den.
Han hade under sina år i Mölntorp belönats med två guldmedaljer och hade dessutom fått Vasaorden. Jag jobbade själv en kort tid vid Mölntorps Verkstäder 1949. Då hade Gustaf Lundbergs son, Lars Lundberg, övertagit chefskapet. Ingen lätt uppgift, kan man förmoda, att efterträda sin progressive och respekterade far.

Kurt

 

Affisch från 1930

Jag cyklade till Trångfors Smedja en solig morgon. En av de få denna sommar. Där pågår varje måndag förmiddag under sommaren underhållet av den gamla smedjan. Det har fortgått i snart 30 år. Vanligtvis är det ett 15-tal pensionärer i arbetslagen genom åren som ställer upp med att återställa miljön i 1800-tals skick. Avsikten med mitt besök var att fotografera gubbarna och att dricka kaffe tillsammans med dem.

Trångfors nuvarande smedja uppfördes 1799 och erhöll rättighet att för all framtid ta sitt driftvatten direkt ur kanalen. Vid Lancashiresmidets införande 1875 ökade produktionen i hög grad och inriktades på tillverkning av smältstycken. Dessa förädlades vid Hallstahammars bruk. Konkurrensen från Bessemer- och Martinmetoderna blev för stor och driften lades ner 1915. Allt detta och mer därtill finns att läsa i Holger Carlssons utmärkta redogörelse: Trångfors Smedja. (pdf 9.9MB) Värd att läsa är också en intervju från den 23 februari 1982: Olle Lindkvist samtalar med Gösta Kropp, född i Trångfors 1907. (pdf för utskrift)

År 1988 bildades Stiftelsen Trångfors Smedja som har som syfte att restaurera, bevara och levandegöra smedjan och kolhuset i Trångfors. I stiftelsen finns representanter från Hallstahammars kommun, näringsliv, fackförbund och Svedvi hembygdsförening. För något år sedan blev smedjan klar att förevisas i sin helhet. Nu kunde den stora Mumblingshammaren ljuda igen i smedjan. Det årliga underhållet är stort så arbete saknas inte fortsättningsvis.

Vilka är då dessa idoga män som kommer på måndagsförmiddagarna? Många av dem och även deras föräldrar är uppväxta på bruksorten Hallstahammar. Där fanns förr ingen arbetslöshet. Man gick från skolan till arbete på Bruket. Fabrikerna behövde sina duktiga och trogna arbetare. Där fanns en bruksmentalitet som krävde att man visade vad man dög till för att platsa, utan att för den skull tro att man var någon. Nu ställde man upp för att sätta Trångfors Smedja på kartan.

Den i särklass största tekniska bedriften var att tillverka det stora vattenhjulet med det gamla hjulet som förebild samt att lyfta det på plats. Dess diameter är på 3,6 meter och fick en vikt på 17 ton. Det kom på plats 23 år efter stiftelsens bildande.

Smedjan förevisas under sommaren och Trångforsdagen är årets höjdpunkt. Man kan också läsa om Trångfors Smedja på nätet. Jag gjorde tillsammans med Ulla och Daniel Sköld den första hemsidan: trångforssmedja.se. Ett intressant projekt, som lärde mig mycket om svunna generationers hårda slit, samtidigt som det var roligt att få presentera det på Internet år 2003, med den tidens begränsande programkodning.

Kurt

 

Arbetsgruppen 2015-08-03

Att bli ägare av en folkbåt var länge en dröm jag hade under min tid i Landskrona på 1950-talet. Men priset för en sådan var allt för högt för mig. Slumpen skulle hjälpa mig 20 år senare. I början på 1970-talet bodde jag med familj i Rönninge söder om Stockholm. Vi besökte ofta mitt föräldrahem i Säby och vid ett tillfälle också ett båtvaruhus i Kvicksund.

Sam Sundman, grundare av Båt-Sam AB invigde sitt varuhus 1969. Han satsade på båtar i glasfiberarmerad plast som då hade slagit igenom. I båthallen stod en segelbåt Maxi 77. Båten var ritad av Pelle Pettersson, som också designat Volvo P1800. Det var hans kompanjon Stellan Westerdahl som var i Kvicksund vid tillfället för vårt besök för att introducera den nya båten. Både Pelle Pettersson och Stellan Westerdahl är kända kappseglare.

Det är en viss risk att köpa en ny båttyp som man inte kunde provsegla. Det tog emellertid inte lång tid att övertyga familjen om att det var just en sådan här båttyp som skulle passa oss. Att priset sedan var överkomligt avgjorde saken. Vår båt blev den 94:e från varvets tillverkningsserie 1972. Maxi 77 blev en succé bland båtfolk. Fler än 3 900 båtar levererades fram till 1983. Vi hade gjort ett klipp men det blev jag medveten om först senare. Vår nya Maxi 77 tilldrog sig många seglares intresse var helst vi lade till.

En loge hemma i Vallby iordningställdes inför vinterförvaringen. Min bror Sören byggde en trailer och med traktorns hjälp kunde vi sjösätta och även dra upp båten vid Ridskolans hästbad i Borgåsund. Att snabbt finna en sommarplats i närheten av Rönninge visade sig omöjligt. Det var långa köer till båtplatserna.

Min seglarkompis Bosse Malmsten från Borstahusen i Landskrona, nu boende på Dalarö, gav mig ett tips om att söka båtplats på OK:s nybyggda marina i Karlslund. Där hade jag också turen att få en sommarförtöjning. Det tog oss en timme att komma från hemmet i Rönninge till Karlslund med bil, men då var vi å andra sidan snabbt ute i Dalarö skärgård.

Från Karlslund till upptagningsplatsen i Borgåsund var det två dagars segling, både vår och höst. Det blev en bra inledning och avslutning på seglingssäsongen. Då var min bror Sören ofta med som gast. Han hjälpte mig med upptagningen och att körde ekipaget till logen i Vallby. Snart hade han själv skaffat sig en segelbåt.

Under fyra somrar tillbringade vi fritiden i skärgården, från Västervik till Mariehamn. Vi kom ofta att eskadersegla med tre andra familjer. På den tiden kunde man finna en naturhamn och förtöja vid någon klippa utan att bli störd av andra seglare. Så är det inte i dag har jag hört. I motsats till segling i Öresund måste man i skärgården ständigt hålla ett öga på sjökortet. I annat fall kunde man gå på grund, viket hände.

Det blev en tid inte bara med segling utan även med god social samvaro för både barn och vuxna. Ofta hördes Evert Taubes visor sjungas, i alla röstlägen, i sommarnatten

Kurt

 

Degerby i åländska skärgården 1974

 

Det var inte bara i arbetslivet jag fick vara med om en otrolig utveckling. Inom båtsporten har jag också erfarit stora förändringar. Hur det sedan kom sig att jag som bondpojke blev intresserad av båtar och sjöliv får jag nog tillskriva slumpen och äventyrslustan. Båten jag spikade ihop av masonit och två bräder före tonåren kunde rimligtvis inte lämna stort avtryck, den läckte som ett såll vid seglatser på Kolbäcksån.

Min första kontakt med riktiga båtar fick jag på 1940-talet som pråmslussare. På den tiden gick långa pråmsläp på Strömsholms kanal. Slussvaktaren vid Västerkvarnslussen, han var för övrigt också skomakare, fick hjälp av oss grabbar att öppna och stänga slussportarna. Hade vi riktig tur kunde vi få mönstra på en pråm och följa med en sträcka på några hundra meter till närliggande bro.

Det var inte förrän jag flyttat till Landskrona som sjön lockade på allvar. Landskrona var en livlig hamnstad på 1950-talet. Där fanns fler dagliga båtförbindelser med Danmark och Ven. Det gamla fiskeläget Borstahusen med sin småbåtshamn var en obekant miljö som jag drogs till. Då fanns där flera aktiva yrkesfiskare som bland annat fiskade torsk och ål.

Tillsammans med en arbetskollega köpte jag en mindre oruffad segelbåt av trä. Alla fritidsbåtar var på den tiden byggda av trä, oftast lärk eller ek. Seglen var gjorda av naturmaterial och måste hängas på tork efter varje segling för att inte skadas av jordslag/mögel. Med den gick vi under en semester till Ven, Helsingör och andra hamnar efter danska kusten. Jag gjorde också många turer med den lilla segelbåten för att pilka torsk och dörja makrill mellan Ven och Ålabodana.

Bröderna Malmsten som hade en stor skärgårdskryssare i Borstahusen hade lärt mig seglingens konst. En sommar gick vi med ”Örn” till Kiel i Tyskland. Det var en spännande resa med fler svåra passager i Storströmmen. En skärgårdskryssare är inte den ideala båten i krabb sjö på öppet vatten och med endast segel att förlita sig på. Segelbåtar hade i bästa fall en liten aktersnurra undanstoppad men i vårt fall fungerade den inte. Man fick segla in till förtöjningsplatsen i alla vindar och hur trångt det än var. Den konsten är i dag eftersatt.

Torsdagsseglingen var en återkommande segeltävling i Borstahusen, en prestigefylld kvällssegling. Där sattes sjömanskapet på prov.

”Navigare necesse est” – Att segla är nödvändigt, instämmer jag i. Däremot är jag inte överens med dem som begagnar uttrycket åker/åkte båt. Jag håller fast vid att man går/gick med en båt som i Evert Taube vistext: ”Vi går till Utö för natten”.

Kurt

Fiskelycka i Sundet

Landskrona – en krona bland städer (1947)