Sista avsnittet från en kollektiv självbiografi
Vi var tre ynglingar som av en slump råkade hamna på samma arbetsplats 1961. Vi gjorde våra val och vägarna skildes. Så har vi mötts igen, tre gubbar, i ett samarbete där vi delar med oss av vår färd genom arbetslivet. Den som inte följt vår berättelse från starten kan börja här.
Den största förändringen i mitt liv var nog när jag 1965 bytte arbetsplats, från Malmö till Stockholm. Jag flyttade från ett idylliskt boende i fiskesamhället Limhamn till det nybyggda Bollmora. Jag hamnade oundvikligen i en mer stressande trafiksituation och ett ständigt köande som jag hade svårt att vänja mig vid trots mina 25 år i Stockholm.
Den största utmaningen i mitt arbete var att starta produktionen av Volvos reservdelskataloger på mikrofilm. Överföringen av dokument och tidningar till mikrofilm gjordes i Sverige men inte med den förminskningsgrad som Volvo fodrade, den tekniken hämtade jag från USA. Jag inser nu att de många resorna och den omfattande kursverksamheten gjorde att familjen blev eftersatt, speciellt om man jämför med dagens curlingföräldrar.
Jag tror mig kunna konstatera att vår generation har levt i ett samhälle i ständig välfärdstillväxt och expansion. Vi har kunnat kosta på oss allt vi haft råd med. Det där med miljö och naturresurser kom i andra hand. Begränsningen var dock att pengar först måste tjänas och sparas innan man kunde spendera dem.
Efter avslutat förvärvsliv tystnade telefonen och faxen slutade mata papper. Snart var jag emellertid engagerad i hembygdsföreningen och min kreativitet fick sitt utlopp. Min tekniska ådra sattes också på prov när jag skapade en mobilanpassad hemsida: kolbacksbygden.se
Nu ägnar jag stor del av min tid åt friskvård för mina krämpor och att läsa, helst biografier/memoarer. Jag har varit med så länge och sett så mycket att det ofta är lätt att orientera sig i böckernas berättelser i tid och rum, vilket gör läsningen mer intressant.
Att berätta om mig själv håller mig också igång. Jag har lagt ut mitt liv på bloggen, som startade 2010, berättat om människor jag känt och saker som hänt mig. Jag tror mig emellertid ännu styra över mina beslut även om valmöjligheten vid min ålder är begränsad.
Slutligen ett tack till Bosse och Rune som gjorde berättelsen Gubbröra möjligt.
Kurt
Bild: Kurt 82, Bosse 83 och Rune 82
Bosse skriver
Vi bor nu i Tyresö. Vi ville komma närmare barnbarn och dotter med sambo. Härligt att på äldre dagar få uppleva den livsglädje, som den här lille knatten på 2 år utstrålar. Min fru, som arbetat som tandhygienist, och jag har haft ett bra liv tillsammans i mer än 40 år. Vi har också bra kontakt med mina söner och min f.d. fru. Hela klanen träffas ibland på familjemiddagar.
När jag ser tillbaka på ett innehållsrikt liv, känner jag mig privilegierad. Visst har det funnits problem och svårigheter. Slumpen, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, har erbjudit möjligheter. När chansen dykt upp, har jag tagit den. Jag ser för det mesta mer möjligheter än problem.
Det svåraste beslutet och största utmaningen var, när jag lämnade Esselte System som VD. Företaget var då mycket framgångsrikt. Det väckte uppmärksamhet i branschen. Vad har hänt nu då? Koncernledning och anställda var förvånade. Det var tufft att stå emot alla spekulationer, men beslutet förändrade mitt liv till det bättre.
Även pensionärslivet har varit innehållsrikt. Jag har haft flera olika uppdrag. Det sista lämnade jag, när jag passerat 80. Skidåkning, havskajakpaddling, golf och tennis höll jag på med till ca 75, då jag fick operera en höft. Andra krämpor har tillkommit. Nu haltar jag med stödkäpp ca 2 km några gånger i veckan i Tyresöskogarna, går på gym 2 gånger i veckan.
Under några år bytte vi bostad ca 1 månad med familjer i andra länder. Oberfellabrun utanför Wien, Nantes i Frankrike och Boulder i Colorado. Att bo i ett land, även kortare tid, ger en god kännedom om ett land. Mer än den ytliga kontakten vid vistelser i ett turistområde.
Våra utlandsresor på senare år har varit kortare ”kulturresor” till olika städer i Europa. Numera är det korta ibland lite längre utflykter i Sverige. Under höst och vinter tillvaratar jag Stockholms stora utbud av föreläsningar och debatter. Vi går också gärna på teater och konserter. Vi läser mycket. Min fru mest romaner. Jag allt från romaner och biografier till triller. Vår dagstidning DN är tunnare i dag, men med bättre innehåll, tycker jag. Time och Nationell Geografi finns också på bordet vid läsfåtöljen.
Jag håller kontakten med de vänner, som finns kvar. Då och då blir det en tur till Kolbäck för att träffa Kurt, en av mina äldsta vänner.
Liksom en gång min morfar, har också den här 83 årige gubben blivit förnöjsam med livet, som det varit och som det är.
Rune skriver
Det mest betydelsefulla: Min fru o jag längtade efter barn men det dröjde 10 år innan det stora undret inträffade och vi blev lyckliga föräldrar. Här har skrivits om slump och andra tillfälligheter men vad/vem är det egentligen som bestämmer?
82 år bor jag nu i en pensionärslägenhet ett hundratal meter från kvarteret där jag växte upp. Känns som en stor förmån att ibland gå där och minnas händelser och hyss som grabb och inte bekymra mig över dagens ungdom.
Största utmaning: Startade egna företaget 1975. Sedan tonåren fanns nog denna tanke inom mig och då jag såg möjligheten tog jag chansen.
TACK, alla tre, för era trevliga krönikor! Det har verkligen varit intressant att ”följa” er! Önskar att ungdomar tar del av inläggen, särskilt ”Uppväxten” som så fint skildrar den tiden och hur det kunde vara, vilket väcker minnen hos oss som ”var med” men känns overkligt för dagens unga. Att man kan ha ett rikt liv som äldre är också viktigt att de yngre får ta del av och det förstår man att ni tre har! Härligt!