Kolbäck vid Kristi födelse

När såg Kolbäcksbygden dagens ljus?

Jag har i det föregående berättat om mitt liv och leverne på ”1900-talets stenålder”. I senaste numret av Tidskriften Spaning (22-23/2014) berättas om ”Forntid i Västmanland”. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Vid den äldre stenåldern, för cirka 10 000 år sedan, låg halva Västmanland under vatten. Landhöjningen gjorde emellertid att strandlinjen successivt flyttades söderut med tidens gång. För cirka 6 000 år sedan hade vattnet sjunkit ner till en kustlinje från Kolsva i väster till Tillberga och Sevalla i öster.

För cirka 2 000 år sedan, omkring Kristus födelse, började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda. Något som belägger detta är Borgby Skans samt fyndigheter vid utgrävningar i Amsta, daterade till bronsåldern cirka 500 år f. Kr. Hembygdsföreningen har gjort en avbildning av en funnen ring, Amstaringen. Den blev föreningens souvenir.

I Kolbäck finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. Dessa följs åt på långa sträckor. Vattenvägarna var de forna människornas enda kommunikationsmöjlighet. Kolbäcksån som är tio mil lång var en viktig transportled speciellt för järnbruken i Bergslagen. Höjdskillnaden är 100 meter från källflödet till Mälaren varför vattenfallen kunde utnyttjas som kraftkälla för kvarnar och sågverk.

På norra sidan av Mälaren fanns på medeltiden, för cirka 1000 år sedan, en väg kallad Eriksgatan. Den som från Västmanland ville färdas landvägen till Södermanland, följde Kyrkbyåsen söderut till Kvicksund, där man kunde färja sig över till Södermanland. Ingen annanstans är Mälaren så smal som vid Kvicksund.

Samhället Kolbäck började bebyggas först när järnvägen anlades på 1870-talet Dessförinnan fanns bara ett gästgiveri och några bondgårdar. Kombinationen grusåsen, vägarna och att det fanns ett gästgiveri och skjutsstation var till Kolbäcks favör när det beslutades var järnvägen skulle dras fram. Eric Ericsson, född 1834, berättar livfullt sina minnen om livet i Kolbäck.

År 2001 fyllde Kolbäck 750 år. Biskop Kol var en av aktörerna i slaget vi Herrevadsbro 1251. Han hade lockat folkungarna till platsen. Efter slaget gav han, för att döva sitt samvete, Kolbäck en ny kyrka. Den händelsen räknas därför som Kolbäcks tillblivelse.

Kurt

Uppväxt i mitten av 1900-talet

Mina föräldrar som småbrukare

Jag är född av ovanligt hederliga föräldrar. Den beskrivningen har jag lånat av Albert Engström då den stämmer så bra på mina. Jag har en känsla av att människor över lag var hederligare förr.

Varken i mina föräldrars generation, eller i min egen för den delen, uttrycktes kärleken till barnen i verbala termer eller i sådana proportioner av leksaker och aktiviteter som det görs idag. Några curlingföräldrar hade vi inte. Även om vi hölls i strama tyglar förekom ingen aga.

Min mamma och pappa var ett par bland dessa ont slitande bönder som levde i självhushållens och marknadskrafternas tid. De producerade och försörjde sig själva med det mesta som hörde till livets nödtorft, utan nutidens faciliteter som kyl o frys, tvättmaskin och vvs. Deras arbetande kapital var korna i ladugården och hönsen i hönshuset. Kontanter var det ont om.

Varje lördag for mamma, på cykeln eller med bussen, de två milen till Bondtorget i Västerås för att sälja ägg. Det trivdes hon med då det blev hennes andningshål mot världen. Ett exotiskt och omtyckt inslag i torghandeln var fruarna till den italienska arbetskraften som importerades av ASEA i början av 1950-talet. Italienskorna sökte sig till torget för att köpa ägg och höns och ville naturligtvis pruta på priset vilket blev en kulturkrock. Men den löstes till ömsesidig uppskattning och respekt då hönsen och äggen höll god kvalité. Fler än 500 från Italien sökte sig till Västerås under 1950-talet.

Jag kan konstatera att min generation har växt upp i ett samhälle i ständig expansion. Vi har kunnat kosta på oss allt vi haft pengar till och mer därtill verkar det om man tittar på TV-programmet Lyxfällan. (Nu för tiden behövs inte ens pengar, ett kreditkort fungerar t.o.m. bättre.) Det där med miljön och naturresurserna kommer i andra hand. Dessutom låter vi den yngre generationen betala vår åldringsvård.

Kurt

Vallby-1952
Larssons hemman i Vallby Säby 1952

Tonåring på 1940-talet

Om första arbetet och militärtjänstgöringen

Det var en måndag och sommarlovet började. Jag var 12 år och skulle börja jobba utanför hemmet. Bröderna Anderssons Elektriska i Kolbäck skulle få mina förväntansfulla tjänster några veckor. Efter skolan, sommaren 1947, fick jag min första egentliga anställning hos dem. Som springpojke fick jag slita rätt hårt men jag lärde mig mycket. Jag har ett speciellt minne från den tiden. Firman fick ett ovanligt uppdrag: Ljuskronorna i Munktorps kyrka skulle elektrifieras. Jag som var yngst fick krypa på kyrkvalvet i duvträck och hissa ner ljuskronorna så ledningsdragningen kunde göras. Som belöning fick jag köra firmabilen hem till Kolbäck.

Jag trivdes mycket bra hos Bröderna Andersson, men de betalade dåligt konstaterade jag, 15 kronor per vecka. Efter ett och ett halvt år och under stor vånda begärde jag påökt till 20 kronor i veckan men fick så småningom ett nekande svar.

Dagen efter beskedet sökte jag jobb hos Mölntorps Verkstäder och fick börja omgående. Miljön i en verkstad var inte så hälsosam på den tiden och jag kände mig instängd och pappa tjatade på mig att jag måste skaffa mig ett yrke. Efter drygt ett år slutade jag därför på Mölntorps Verkstäder trots att jag tjänade 70 kronor per vecka, vilket var bra på den tiden. Jag hann även här lära mig mycket som jag har haft nytta av senare i livet.

Vid den militära mönstringen blev jag uttagen till Infanteriskjutskolan. Jag ryckte in till A1 i Sundbyberg. Efter en kort tid förlades vi på Säby Gård i Kallhäll. Där logerades vi ca 100 man på skullen till en ladugård. Vårt övningsfält var Järvafältet där bl. a. Kista och Akalla ligger idag. (I Kista bodde jag 30 år senare.) Efter den obligatoriska terränglöpningen på lördagarna var veckans övningar slut. Då liftade jag hem till Vallby. Dagersättningen var 1:50 vill jag minnas, så det gällde att hålla i pengarna.

Under tre månader blev vi stationerade vid A3 i Kristianstad. Där lärde jag mig förstå några av Skånes många dialekter och att Skåne inte bara är ett slättland. Det gick att orientera bort sig i skogarna runt Bockeboda. Vi låg också i Villingsberg Värmland under tre månader, i tält. Ibland fick övningarna ställas in på grund av myggplågan, tur att det inte var skarpt läge. Repetitionsövningen gjorde jag i Hässleholm. Jag trivdes inte med det militära men det uppvägdes av det goda kamratskapet.

På den tiden gick det lätt att få lift om man hade militäruniform. Under den s.k. skördepermissionen liftade jag från Kolbäck till Malmö tur och retur för att under en vecka hälsa på en arbetskamrat på Addo. Jag trivdes bra i Skåne skulle det visa sig, så bra att jag kom att arbeta där under åtta år.

Kurt

Soldat 1954
Soldater modell 1954

Livet på landet

På den gamla goda tiden.

Det var på 1940-talet som ett badhus med både svikt och hopptorn uppfördes i Mölntorp . Mamma sände oss obönhörligen dit för simundervisning. Samma disciplin gällde som när vi gick i skolan. Hur kallt och regnigt det än var så skulle vi iväg. Undervisningen ställdes heller aldrig in. Hur roligt var det att sitta i gruset och simma torrsim? Badlivet hörde sedan till min ungdoms somrar.

Vattnet i Kolbäcksån förorenades allt mer då villorna i Mölntorp installerade vattentoaletter. Utloppet från dessa gick ut i ån och det gick snart inte att bada där. Dessutom släppte Pappersbruket i Sörstafors ut sina kemikalier i ån. Vi åkte i stället till Borgåsund och Sanda. Dit cyklade jag och min bror Sören ofta, om inte pappa behövde oss i skördearbete.

MIK Mölntorps Idrottsklubbs hemmaarena var Kvarnhagen. Den blev officiellt invigd den 19 augusti 1945. Här tillbringade vi också ofta vår tid med träning och tävlingar. Att vi sedan gjorde bra resultat i konkurrens med andra skollag var inte så konstigt. Skidlöpning, traditionell stil, var min specialgren. Brottning höll vi också på med. 1957 blev Arne Hals från Strömsholm svensk mästare i grekisk-romersk stil, mellanvikt.

På vintern spelade vi bandy på Hällbykärret. De första skridskorna bror min och jag hade var så kallade halvrör som spändes fast under pjäxan. Och de första bandyklubborna gjorde vi av en gren från enbärsbusken, de hade den rätta formen. Innan matchen kunde börja så skulle en bandyplan skrapas ren från snö. Efter väl förrättad match växlade vi från skridskor till skidor och stakade de två kilometrarna genom skogen hem till Vallby. Då smakade den varma chokladen som bäst.

Smebruket var, förutom Kvarnhagen och Badhuset, en central samlingsplats på kvällarna i Mölntorp. Där fanns den tidens internetuppkoppling, en anslagstavla. På söndagskvällarna kunde vi i samlad tropp gå på bio. Vi hade två biografer att välja på, en på Herrskogen i Strömsholm och en i Kolbäck. Läs mer om Mölntorp.

Som fler andra ungdomar kom jag att bli medlem i NTO, Strömsholm. Det var nog mer tjejerna som drog än nykterhetslogen. Som rena nöjesställen kan jag nämna Kolbäcks Folket Park, Tomtskogen i Rytterne och skjutbanan på Utnäslöt. Så gott som alla besökare kom per cykel. Ibland skulle någon flicka eskorteras hem och bodde hon då åt motsatt håll fick man trampa många mil innan man var hemma igen framåt morgonen. Då kunde jag både se och höra Storspoven nere vid bäcken och möta pappa när han var på väg att ta in korna från fältet för morgonmjölkningen.

Vid 17 års ålder väcktes mitt intresse för hundar. Min mentor var Curt Henriksson, Strömsholm. Vi var ofta på träning och tävlingar i brukshundsprov. Jag tävlade i skyddsdressyr med min schäfer, Ulven av Tågabo. Och fick i december 1952 certifikat från armén på att Ulven var godkänd som bevakningshund. Inför militärtjänsten sålde jag Ulven till Arméns Hundskola. Han blev en av deras avelshundar och medverkade också i filmen ”Barnen från Frostmofjället”, som varg.

En annan hobby jag hade var fotografering. På den tiden fanns bara svart-vit film. Bilderna framkallade och förstorade jag själv. Det var en relativt dyr hobby så jag valde motiven med omsorg och hur dessa skulle komponeras. Jag lärde mig fotografering från grunden och provade också på smalfilmning, med kamera för dubbel-8-film. Kamerans drivning drogs upp för hand, likt en gammal väckarklocka.

Kurt


Foto: 1953