Kategori: Ovrigt

I föregående inlägg berättade jag om Eric Ericsson född 1834 i Forsta och hans brist på skolgång då skola saknades. Sverige utvecklades emellertid och 1842 beslutade Sveriges riksdag att allmän folkskola skulle införas inom fem år. Sockenstämmorna i Sverige hade att effektuera beslutet, bilda skolråd, bygga skolor och anställa lärare. Ibland fick prästen i socknen ta på sig uppdraget som lärare innan skolan kom på plats.

I Forsta hade man turen att ha en piga som tjänade hos prästen och som var skicklig med handarbete, syning och vävning hon fick uppdraget att undervisa barnen. Hon hette Greta Stina Persdotter, var född 1811 och fick som ogift själv två barn. I brygghuskammaren, en flygelbyggnad till en gammal bondgård, ordnades en skolsal. I Forsta fick man då vad man kallade en mosterskola. Dock inte en folkskola som var anbefallt.

Om mosterskolan berättar en yngling från Forsta, Lars Gustaf Andersson född 1860:
”Morgonbönerna togo 15-20 minuter och aftonbönerna lika lång tid. Den förrättades på knä och barnen läste bönerna utantill. Voro de ej uppmärksamma under bönen, så smällde det ögonblickligen. Hon hade en lång käpp, som räckte nästan över hela bordet.”
Och Lars Gustaf berättar vidare:
”Det var en vacker sommarmorgon. Dagsarbetet skulle nu börja, sedan moster mottagit åtskilliga, såsom smakbröd av en, ett halvt tjog ägg av en annan, en flaska mjölk av en tredje o s v. Van1igtvis tar moster före skolans början reda på om några viktiga händelser timat i barnens hem, t ex om Per Lars ko kalvat, om Nils Anders sugga fått grisar, om potatisen var satt, om linfröet var sått m m. Därefter räknade hon över om alla barnen voro närvarande”

Hela hans berättelse sammanställde jag 2011. Den finns på hembygdsföreningens hemsida.

Kurt

Det är alltid trist att bli påmind om sin dödlighet när någon gammal bekant och jämnårig har gått bort. Och man får nästan en känsla av nationalsorg när man följer medierna. Jag träffade Bosse Larsson och hans fru Lisbeth första gången i början av 1970-talet hos gemensamma vänner i Västerhaninge. Han var då i början av sin karriär som allsångsledare.

Nära 40 år senare träffade jag samma glada och trevliga Bosse Larsson då han efterträdde Thore Skogman som konferencier och allsångsledare vid det traditionella nationaldagsfirandet på Kolbäcks Gästgivargård. Han berättade då om en resa i Evert Taubes spår till Argentina, Pampas och Samborombon. Sjunga kunde han och försökte också lära sig dansa tango, det ingick i resan, det försöket gav han emellertid upp.

Sång, även om det bara blir en vers, är något som ofta tillhör svenskarnas umgängesliv. Så var det också i det seglargäng på Dalarö som jag och min familj tillhörde. Vid seglatser och i familjen Malmstens sommarhus träffades vi ofta och sång fanns alltid på menyn. Vid varje tillfälle Bosse Larsson deltog fick vi en försångare som kunde alla verserna på visorna, de flesta av Evert Taube. Dessa sångaftnar saknar jag numer.

Kurt

Bosse Larsson, vid nationaldagsfirandet 2008

Till hembygdsföreningen får vi ibland in gamla saker men oftast gamla bilder som folk vill ha identifierade och tolkade. Nyligen kom ovanstående bild från 1940-talet till oss för ett utlåtande.

Jag visade bilden för flera personer i åldersgruppen 70-80 år men fick inget entydigt svar om macken. Kerstin Hall kunde emellertid identifiera en man på bilden: Den reslige Fritiof Malmsten. Fritiof tillhörde Malmstenstruppen, ett artistsällskap som turnerade i folkparkerna på 1940-talet.

Sista chansen var nu att visa bilden för 96-årige kolbäckaren Artur Pettersson. Han kunde berätta för mig att det var Kolbäcks första bensinstation, en Esso mack. Den hörde till Emil Anderssons Speceri & Diversehandel på 1920-talet. Inför en tankning tillkallades expediternas uppmärksamhet med en klocka. Det var service på den tiden vid bensinmackarna.

Arthur berättade vidare att hans slöjdlärare tillika kyrkvaktmästare gjorde ritningarna till BP macken som uppfördes på 1930-talet. På 1940-talet hade Kolbäck fem bensinmackar och en taxistation.

Kurt

 

I Säby har vi en underbar liten kyrka som många gärna vill besöka. För femte året i följd kommer även denna sommar Säby kyrka att vara öppen med hjälp av Säby Hembygdsförening. Mellan kl. 10 – 16 den 29 juni – 19 juli finns möjlighet att komma in i kyrkan, få veta lite om den och dricka en kopp kaffe. Under de förutvarande åren har det alltid dykt upp oväntade besökare. Från Holland kom en dam cyklade. Hon körde inte närmaste vägen utan tog en tur via Baltikum och Finland.

Säby kyrka byggdes mellan 1290 och 1310 vid stranden av Freden, en vik av Mälaren och ligger fridfullt mellan träden i den lilla kyrkbyn. Den har många små sevärdheter, t ex en fantastisk predikstol av Fläckebomästaren och både gamla och nya mässhakar. Där finns också Fortuna, lyckans gudinna på det bevingade klotet.

Här har tiden stått stilla. Bänkarna skulle i dag dömas ut av ergonomer då de är smärtsamt obekväma, man somnar inte i dem. För de bemedlade bland församlingsborna, de som skänkt något till kyrkan, fanns dock någon bänkrad som hade stoppning. Den kategorin av folk kunde också bli begravd under kyrkgolvet.

Kyrkan var fullsatt på gudstjänsterna förr i tiden då präster, påhejade av godsägare, höll folket i herrans tukt och förmaning. Även om ingen lagstadgad skolgång fanns så måste barnen lära sig katekesen för att bli konfirmerade, ett måste. På så sätt hade man koll på pigor och drängar.

Kurt

Två händelser gav underlag till detta inlägg.

Dels skrivs det på DN kultur att jobben blir färre då robotar och datorer tar över allt mer av det arbetare och tjänstemän gör i dag. Vi behöver mer av högutbildad arbetskraft för framtiden.

Dels träffade jag en gammal arbetskollega från 1970-talet och hans fru Agneta. Vi dryftade som vanligt både det inrikes- och utrikespolitiska läget från gräsrotsnivå. Agneta, som varit högstadielärare, berättade att hon hade skrivit till Gustav Fridolin och Jan Björklund om sina synpunkter av lärandet i klassrummet.

Här nedan är hennes berättelse.

Kurt

Jag orkar inte tiga längre

Jag är en nyligen pensionerad högstadielärare i samhällsorienterande ämnen, som varit med om hela nedgångsperioden i den svenska skolan. Jag blir enormt frustrerad när politiker och förståsigpåare kommer med i stort sett meningslösa förslag på hur man skall lösa krisen. Spaltmeter skrivs om kringåtgärder, när det i själva verket är undervisningssättet som förändrats radikalt.
De första 30 åren av min lärartid fungerade skolan. Varför?

Läraren styrde lektionen och hade kontroll på arbetet i klassrummet.

Eleverna satt i raka rader vända mot läraren och inte i mysgrupper.

Eleverna hade läroböcker anpassade till åldern. Läraren gick igenom läxan noga, läste, berättade och diskuterade texten och bilderna.

Eleverna kunde sedan läsa läxan utan hjälp av Rut eller föräldrar.

Läxan förhördes muntligt eller skriftligt. Läraren kunde se exakt vad eleverna kunde och ta tag i eventuella problem.

Resten av tiden ägnades åt träningsfrågor på texten på olika nivåer för ökad läsförståelse, diskussioner, filmer, fördjupningsuppgifter och spännande läsning ur fackböcker eller skönlitteratur.

Elevernas läsförståelse ökade hela tiden p.g.a. alla textsidor som lästes och bearbetades. Läraren hade fullständig kontroll och ytterst få elever underkändes, trots att det var 25-30 elever i varje klass.

Tack vare att eleverna visste vad som förväntades och tack vare att uppgifterna var anpassade och tydliga blev det lugnt i klassrummet.

I dag ser skolan helt annorlunda ut.

Eleverna arbetar enskilt eller i grupp med projekt, där man undersöker och analyserar. Arbetet skall lämnas in efter ett antal veckor.

Ofta är uppgiften svår och otydlig eftersom styrdokumenten är det. (se www.skolverket.se). Det blir då oro i klassen.

Datorer är ett utmärkt hjälpmedel i dagens skola men samtidigt en enorm tidstjuv, om de inte används rätt. Mycket av materialet på nätet är för svårt.

Det är också omöjligt för läraren att ha kontroll, när eleverna arbetar med olika uppgifter. Många lässvaga elever föredrar att ägna största delen av tiden åt att söka bilder och göra snygg lay out. Lästräningen blir förstås lidande.

Det är mänskligt att skjuta upp svåra uppgifter, och alltför ofta görs uppgifterna i sista stund. Då kopieras det från nätet och föräldrar får rycka in. Det är de lässvaga eleverna och elever med annan språkbakgrund än svenska, som är de största förlorarna i dagens skola. De tappar sugen när uppgifterna är otydliga och för svåra.

Högstadielärare med 42 års erfarenhet

Att bli ägare av en folkbåt var länge en dröm jag hade under min tid i Landskrona på 1950-talet. Men priset för en sådan var allt för högt för mig. Slumpen skulle hjälpa mig 20 år senare. I början på 1970-talet bodde jag med familj i Rönninge söder om Stockholm. Vi besökte ofta mitt föräldrahem i Säby och vid ett tillfälle också ett båtvaruhus i Kvicksund.

Sam Sundman, grundare av Båt-Sam AB invigde sitt varuhus 1969. Han satsade på båtar i glasfiberarmerad plast som då hade slagit igenom. I båthallen stod en segelbåt Maxi 77. Båten var ritad av Pelle Pettersson, som också designat Volvo P1800. Det var hans kompanjon Stellan Westerdahl som var i Kvicksund vid tillfället för vårt besök för att introducera den nya båten. Både Pelle Pettersson och Stellan Westerdahl är kända kappseglare.

Det är en viss risk att köpa en ny båttyp som man inte kunde provsegla. Det tog emellertid inte lång tid att övertyga familjen om att det var just en sådan här båttyp som skulle passa oss. Att priset sedan var överkomligt avgjorde saken. Vår båt blev den 94:e från varvets tillverkningsserie 1972. Maxi 77 blev en succé bland båtfolk. Fler än 3 900 båtar levererades fram till 1983. Vi hade gjort ett klipp men det blev jag medveten om först senare. Vår nya Maxi 77 tilldrog sig många seglares intresse var helst vi lade till.

En loge hemma i Vallby iordningställdes inför vinterförvaringen. Min bror Sören byggde en trailer och med traktorns hjälp kunde vi sjösätta och även dra upp båten vid Ridskolans hästbad i Borgåsund. Att snabbt finna en sommarplats i närheten av Rönninge visade sig omöjligt. Det var långa köer till båtplatserna.

Min seglarkompis Bosse Malmsten från Borstahusen i Landskrona, nu boende på Dalarö, gav mig ett tips om att söka båtplats på OK:s nybyggda marina i Karlslund. Där hade jag också turen att få en sommarförtöjning. Det tog oss en timme att komma från hemmet i Rönninge till Karlslund med bil, men då var vi å andra sidan snabbt ute i Dalarö skärgård.

Från Karlslund till upptagningsplatsen i Borgåsund var det två dagars segling, både vår och höst. Det blev en bra inledning och avslutning på seglingssäsongen. Då var min bror Sören ofta med som gast. Han hjälpte mig med upptagningen och att körde ekipaget till logen i Vallby. Snart hade han själv skaffat sig en segelbåt.

Under fyra somrar tillbringade vi fritiden i skärgården, från Västervik till Mariehamn. Vi kom ofta att eskadersegla med tre andra familjer. På den tiden kunde man finna en naturhamn och förtöja vid någon klippa utan att bli störd av andra seglare. Så är det inte i dag har jag hört. I motsats till segling i Öresund måste man i skärgården ständigt hålla ett öga på sjökortet. I annat fall kunde man gå på grund, viket hände.

Det blev en tid inte bara med segling utan även med god social samvaro för både barn och vuxna. Ofta hördes Evert Taubes visor sjungas, i alla röstlägen, i sommarnatten

Kurt

 

Degerby i åländska skärgården 1974

 

Det var inte bara i arbetslivet jag fick vara med om en otrolig utveckling. Inom båtsporten har jag också erfarit stora förändringar. Hur det sedan kom sig att jag som bondpojke blev intresserad av båtar och sjöliv får jag nog tillskriva slumpen och äventyrslustan. Båten jag spikade ihop av masonit och två bräder före tonåren kunde rimligtvis inte lämna stort avtryck, den läckte som ett såll vid seglatser på Kolbäcksån.

Min första kontakt med riktiga båtar fick jag på 1940-talet som pråmslussare. På den tiden gick långa pråmsläp på Strömsholms kanal. Slussvaktaren vid Västerkvarnslussen, han var för övrigt också skomakare, fick hjälp av oss grabbar att öppna och stänga slussportarna. Hade vi riktig tur kunde vi få mönstra på en pråm och följa med en sträcka på några hundra meter till närliggande bro.

Det var inte förrän jag flyttat till Landskrona som sjön lockade på allvar. Landskrona var en livlig hamnstad på 1950-talet. Där fanns fler dagliga båtförbindelser med Danmark och Ven. Det gamla fiskeläget Borstahusen med sin småbåtshamn var en obekant miljö som jag drogs till. Då fanns där flera aktiva yrkesfiskare som bland annat fiskade torsk och ål.

Tillsammans med en arbetskollega köpte jag en mindre oruffad segelbåt av trä. Alla fritidsbåtar var på den tiden byggda av trä, oftast lärk eller ek. Seglen var gjorda av naturmaterial och måste hängas på tork efter varje segling för att inte skadas av jordslag/mögel. Med den gick vi under en semester till Ven, Helsingör och andra hamnar efter danska kusten. Jag gjorde också många turer med den lilla segelbåten för att pilka torsk och dörja makrill mellan Ven och Ålabodana.

Bröderna Malmsten som hade en stor skärgårdskryssare i Borstahusen hade lärt mig seglingens konst. En sommar gick vi med ”Örn” till Kiel i Tyskland. Det var en spännande resa med fler svåra passager i Storströmmen. En skärgårdskryssare är inte den ideala båten i krabb sjö på öppet vatten och med endast segel att förlita sig på. Segelbåtar hade i bästa fall en liten aktersnurra undanstoppad men i vårt fall fungerade den inte. Man fick segla in till förtöjningsplatsen i alla vindar och hur trångt det än var. Den konsten är i dag eftersatt.

Torsdagsseglingen var en återkommande segeltävling i Borstahusen, en prestigefylld kvällssegling. Där sattes sjömanskapet på prov.

”Navigare necesse est” – Att segla är nödvändigt, instämmer jag i. Däremot är jag inte överens med dem som begagnar uttrycket åker/åkte båt. Jag håller fast vid att man går/gick med en båt som i Evert Taube vistext: ”Vi går till Utö för natten”.

Kurt

Fiskelycka i Sundet

Landskrona – en krona bland städer (1947)

 

Bostadsbristen i storstadsområdena är inget nutida påfund. 1960 stod 106 910 personer i kö för en bostad i Stockholm. 1965 gick startskottet för Miljonprogrammet. Regeringens (S) mål var att inom tio år bygga en miljon bostäder och förbättra bostadsstandarden.

Året 1965 bytte jag och familjen bostadsort från Malmö till Stockholm. Företaget hade lyckats ordna en lägenhet som jag fick överta. Flyttlasset gick från Limhamn till Bollmora vars centrum invigdes samma år. Kontrasten mellan det gamla fiskeläget Limhamn och den nya förorten Bollmora kunde inte vara större. Vi flyttade därför snart till ett radhus vid en liten sjö i det gamla Rönninge.

Småstugebyrån, som låg under Stockholms stads fastighetskontor, började 1968 bygga utanför Stockholm och först ut var Salemstaden. Jag ställde mig i bostadskön och fick av en tillfällighet erbjudande om att bygga ett eget hus, ett s.k. självbyggeri, med låg penninginsats. En byggfirma, Hultsfreds Hus, gjorde grunden, reste ytterväggarna och lade taket. Därefter fick husägaren själv fullfölja resten av bygget med material som rekvirerades från Hultsfreds Hus. Inte helt enkelt för en nybörjare.

Vi fick överta ett hus på Traststigen i Salem där den första ägaren inte kunnat fullfölja bygget. Småstugebyrån besiktigade fortlöpande bygget så det gick inte att ta några genvägar. Det visade sig att det var just det som den första byggaren gjort. Vi fick därför börja med att bryta upp golvet som var fel lagt.

Vi hade på den tiden bara primitiva handverktyg som jag fått av pappa, inte ens ett vattenpass. Vi lodade upp väggarna med snöre. Vi var fyra i familjen vid den tiden som levde på en lön så ont om pengar var det gott om och kreditkortet var inte uppfunnet. 1970 flyttade vi emellertid in i det färdigställda huset och jag lovade mig själv att aldrig mer ge mig på att bygga ett hus. Ett löfte jag höll i tio år.

Kurt