Kategori: Ovrigt

I mitt föregående inlägg kritiserade jag en hyllad karriärist med stora framgångar i Nazityskland. Oaktad dennes medlöperi vill jag ändå berätta om en annan sida av den stora operastjärnan och hans starka engagemang för Säby under många år.

Förr i tiden (för hundra år sedan) var det prästerna som höll samman sockeninnevånarna från vaggan till graven. I födelseboken skrev prästen in alla barn som föddes. Han döpte och konfirmerade dem, var vigselförrättare, skrev ut flyttbetyg och slutligen begravde han dem. Det var också ofta prästen som startade studiecirklar, hembygdsföreningen och liknande sällskap. I Säby togs initiativ till en manskör.

Vi skriver året 1919. Dåvarande prästen, Gustav Svedman, var med om att starta Säby manskör. Han blev också själv aktiv sångare i kören som förste tenor. Folkskolläraren, organisten och kommunnämndens ordförande Edvin Dalström ställde upp som körledare. Till att börja med hade man bara lyckats värva nio män, huvudsakligen fabriksarbetare, från Mölntorp. Dessvärre blev Edvin Dalström snart sjuk och Gustav Svedman flyttade från Säby.

Men så hände något som kom att bli helt avgörande för Säby manskör, då och för lång tid framåt. En 19-årig yngling, som hade gjort succé i kyrkan på nyårsaftonen 1923, visade sig inte bara kunna sjunga själv utan dessutom kunna ta kommandot över vuxna karlar. Set Svanholm var namnet. Han hade snart trummat ihop 18 aktiva sångare.

1925, mindre än två år senare, var Säby Manskör enligt expertisen den bästa kören i länet, kanske till och med i hela Sverige. Trots att Set Svanholm flyttat till Stockholm släppte han inte taget om kören. Hans stora intresse för den lilla socknens kör kan Manne Nilsson, född 1911 i Mölntorp, berätta om. Manne har förresten fått Västmanlands Sångarförbunds guldmedalj för sina insatser i Säby manskör.

”På somrarna när Set Svanholm var ledig från sitt arbete i Stockholm tog han tåget till byn Åskebro som då hade en egen hållplats där tåget stannade om resenären gjorde stopptecken. Där mötte Carl-Axel Ohlsson honom med sin cykel, satte honom på ramen och cyklade iväg till Säby för sångövningar. Vid sådana tillfällen stod sångglädjen högt i tak.”

En annan sångare, Erik Johansson, berättade för mig om sitt beslut att försöka komma med i kören, trots att han var från Kolbäck. Det var efter att ha hört körens framträdande i Munktorps kyrka. ”Dom lät som en hel orkester” sa Erik, i sitt försök att beskriva det underbara han upplevde. Erik var kantor och han blev sedermera körens ledare under en period.

Kören gjorde tre radioframträdanden: 1936 i Eskilstuna, 1937 i Odensvi och 1945 i Västerås. Programmet från Västerås sändes också till USA via kortvågsradio.

Tisdagen den 21 juli 1964 skrev Manne Nilsson i Säby Manskörs dagbok: ”Sång vid Åke Ljungs bår”. Den sången blev den 45-åriga körens sista framträdande. Den dog så att säga samtidigt med en av sina medlemmar som varit med från början. På hösten samma år beslutades vid ett möte i Kolbäck att nedlägga verksamheten. Orsaken var bristande rekrytering.

 

Säby Manskör firar 35-års jubileum 1954 med konsert i Kolbäcks kyrka.
Set Svanholm ställde alltid upp vid liknande tillfällen som dirigent och solist.
Här avtackas han av sin arbetskamrat på 1920-talet, prosten Axel Ericsson.

 

Set Svanholm dog ung. Han blev endast 60 år. Axel Ericsson, som av en händelse befann sig på genomresa i Stockholm, blev kallad till sjukbädden av Sets hustru Ninni. Axel Ericsson berättar:

”Jag fann Set Svanholm, den vitale mannen, den världsberömde sångaren, nästan stum. Tre ord – berätta om Säby – sen blev det inte mer. Han ville att jag skulle berätta Säbyminnen för honom. Sina triumfer runt världen ville han inte höra talas om. Men om åren i Säby ville han höra allt.”

Kurt

Program till Säby-dagen 1933

 

Efter ett långt arbetsliv och återkomsten till mitt barndomshem, Vallby Säby, blev jag engagerad i Säby hembygdsförening och medlem av styrelsen. I föreningens ägo finns gammalt material från början av 1900-talet som tilldrog sig mitt intresse.

På stora och vackra affischer kunde man utläsa det storslagna firandet av Säby-dagen. Där fanns ett namn som speciellt fångade mitt intresse, Set Svanholm. Att han blev världsstjärna och operachef det visste jag, men vad gjorde han i Säby? Vad som också triggade min nyfikenhet var min mammas iver att aldrig missa Set Svanholms återkommande gästframträdanden i Säby, Strömsholm och Kolbäck.

Resultatet av mina efterforskningar finns på hembygdsföreningens hemsida. Kort beskrivet: Set Svanholm blev vid 19 års ålder organist/kantor och folkskollärare i Säby mellan åren 1923-1929. Dessutom tog han över ledarskapet av Säby manskör som utvecklades och rönte stor uppskattning med många framträdanden, även i Sveriges Radio.

Jag lyckades engagera Set Svanholms barnbarn, Ingela Bohlin, till hembygdsföreningens 75- årsjubileum vid Säby-dagen 1999. Året därpå gästade oss hennes bror Ragnar Bohlin med hustru Tamara. Kyrkan var fylld till sista plats vid deras framträdanden. Det var en uppskattad upplevelse både för oss i Säby och för syskonen Bohlin. Mer om detta finns också på Säby hembygdsförenings hemsida.

Vi har varit mäkta stolta över ”Säby-sonen” Set Svanholm. Den stoltheten fick sig en rejäl törn under ett föredrag i Västerås Konserthus 2014 under rubriken: ”Set Svanholm – kyrkomusiker, hjältetenor, operachef.” Där höll historikern Marie-Louise Rodén och musikforskaren Daniele Godor ett föredrag om Set Svanholms liv och leverne. De två arbetade då på en biografi om honom. Boken publicerades nu i dagarna med titeln: Mästersångaren från Västerås.

Det som chockade oss under Daniele Godors föredrag var Set Svanholms umgänge med nazisterna och Hitler. Av Daniele, som är tysk och höll sitt anförande på norska, blev vi varse den bittra sanningen.

Min tidigare vetskap om Set Svanholm hämtade jag från hembygdsföreningens bandinspelningar och tidningsartiklar, många skrivna av Säby-prästen Axel Ericsson. Något mer material fanns inte att studera i slutet av 1990-talet. Axel Ericsson beskrev Svanholms framgångar på världens operascener och då speciellt i Amerika, inte ett ord om Tyskland eller Österrike.

Nu har jag läst den 490 sidor omfångsrika biografin och där beskrivs utförligt Set Svanholms arbete i Tyskland. Han var en av de absolut flitigaste svenska artisterna där, mycket uppburen av Adolf Hitler själv, och han gav också en hel del propagandaföreställningar för nazisterna. Set, som var en hård och slipad förhandlare, lade nu grunden till sin privata förmögenhet.

Hans impressario Wilhelm Stein, som var jude, varnade honom flera gånger för att hans engagemang i Tyskland och Österrike skulle omöjliggöra framträdanden på andra scener.
Set Svanholm hävdade dock, att hans anknytning till och medlemskap i Kungliga Teatern och Sveriges neutralitet skulle skydda honom. Vid Amerikas inträde i kriget började dock Set Svanholm sopa igen spåren efter sina nazistiska engagemang.

Set Svanholm hade vid några tillfällen använt sig av en annan impresario än Wilhelm Stein för att slippa dennes belastning som jude. Det var ändå Stein, som hade flytt till USA, som paradoxalt nog hjälpte Set Svanholm att bli etablerad och firad stjärna både i Syd- och Nordamerika.

Efter föredraget i Västerås blev jag kluven i min syn på Set Svanholm och hans anknytning till nazisterna. Nu vet jag mer efter att ha läst ”Mästersångaren från Västerås”. Så är det nästan alltid, vi människor drar lätt förhastade slutsatser på ett för grunt material.

Set Svanholm var firad och etablerad operasångare och älskad av sin publik redan före kriget. Alla kunde inte vid den tiden förutse hur långt nazisterna skulle gå. Hans agerande måste ha blivit ett svårt moraliskt och pedagogiskt dilemma.

Kurt

Här kan du lyssna på Axel Ericsson berättelse: Nyårsbön 1923.

VLT Kultur&Nöje: Västeråsaren raderade åren hos Hitler

 

 

Fritiof Johansson 1950

 

I mina tidigare inlägg har jag berättat om Smidesfabriken från slutet av 1800-talet. Äldre verksamheter, kvarnar, från 1400-talet fanns också i Mölntorp. Den västra av dessa, Västerkvarn, drevs med vattenkraft fram till 1915 då den byggdes om till el-drift. 1974 lades den ner. Mjölnaren Fritiof Johansson född 1904 hade under större delen av sitt liv arbetat där. Han tog över Västerkvarn efter sin far och var mjölnare fram till 1963. Turligt nog för oss skrev Fritiof Johansson 1970 ner sina barndomsminnen från kvarnlivet. Hans berättelse finns här nedan i en något förkortad version. Hela hans berättelse och mer om Mölntorps gamla kvarnar finner du på den här länken.

Kurt

Vi kan i tankarna flytta oss drygt 60 år tillbaka i tiden. Det är höst och lider mot jul. Från skördens bärgning och till jul går kvarnen natt och dag från måndag morgon till lördag kväll. Klockan fem på morgonen är det väckning. Då skall alla i mjölnargården upp. Dagens arbete började klockan sex.

Arbetsstyrkan bestod vid den tiden av min far, som med stränga och strama tyglar svarade för hela driften, två mjölnardrängar och jag som 4:de man. Var och en ansvarar för malningen ett dygn. Den som skulle mala började kl 6 den ena morgonen och arbetade till kl. 6 den andra morgonen.

Utanför kvarnbryggan står långa rader av skjutsar som väntar på att få lasta av sina säckar. De flesta ha säkerligen begivit sig av hemifrån någon gång efter midnatt för att komma någotsånär i tur att få mala.  Där är parlass å enbetslass dragna av hästar och ibland även av oxar.

Lång väntan i kvarnkammaren. När säckarna är avlastade och hästarna inställda i kvarnstallet och man har antecknat sig på en svart tavla som hängde på väggen, är det dags att med den försvarliga matsäcken ta plats i kvarnkammaren och invänta turen att få mala. Det kunde ibland dröja både ett, två och tre dygn. Med tanke på denna långa väntetid måste matsäcken vara beräknad. Den förvarades antingen i en läder väska eller i ett träskrin med järnbeslag och lås.

För oss barn var det högsta måttet av glädje och nyfikenhet att få slinka med in i kvarnkammaren och se på när ett sådant där matskrin öppnades och få beskåda vad innehållet bestod av. Snart nog kunde vi med säkerhet konstatera att skrinen från Munktorp var de mest välförsedda. Där fanns så mycket gott som man gärna velat vara med och smaka på, fastän man ej led brist på livets nödtorft. En och annan kunde också ha en flaska av de starka dryckerna med sig.

Att vi ej gladde oss åt detta på samma sätt som innehavaren berodde nog på att det därigenom blev extra arbete för oss. Vi fick ibland ta hand om både kvarnlass, hästar och karl. Jag har många gånger i senare tid tänkt på att vi tog så lätt på ansvaret. Var det någon som fått för mycket under västen så malde vi hans säckar, lastade på både dem och körsvennen, fick för hästarna och sedan fick han klara sig bäst han kunde och alltid gick det bra. Hästarna hade kanske stått i kvarnstallet länge och ute var det kolsvart mörker. Som väl var levde vi inte i bilarnas tidevarv.

I kvarnkammaren eldades väldeliga och var oftast hett som i en bastu. Där pratades och diskuterades olika problem. Ibland gick diskussionens vågor höga och ibland berättades historier så håret reste sig i förskräckelse på lyssnarna.

Hos mjölnerskan. Alla som fick övernatta i väntan på att mala, bjöds på morgonkaffe klockan sex. Köket kunde då ofta vara fullt av kvarnkunder. Eljest hade min mor en blygsam försäljning av kaffe och svagdricka. De som fick vänta länge blev torra i halsen å termosflaskor var inte så allmänt på den tiden. Hon tog 5 öre koppen för kaffe och 10 öre litern för svagdricka.

Någon bacillskräck existerade ej på den tiden. Jag minns att vid pannkaksgräddning kunde min yngsta syster å jag stå vid spisen å tigga pannkakor. Vi fick dem i händerna direkt från laggarna och de voro så varma att vi varken kunde hålla i dem eller äta utan vi lade dem på soffan en stund tills de svalnat.

På soffan hade många av kvarnkunderna suttit under dagens lopp och inte var den väl alla gånger fri från olika slags baciller, men det gjorde ingenting för alla mådde vi bra. Matsedeln i övrigt var efter nutidens standard mycket bastant å kraftig. Det var sill i alla former, salt å rökt fläsk, salt kött, potatis, korngryn, ärter å pannkaka. Smöret skulle man vara sparsam med men däremot fick man äta istersmörgås utan tanke på att man var överflödig. Vi hade jättestora grisar som blev ganska feta och skulle nog varit trögsålda på nutidens marknad.

Ett arbetspass. Jag nämnde om att den som svarade för malningen började kl. 6 den ena morgonen och slutade kl. 6 den andra. Då fick man sova till kl.12 på dagen, äta middag och arbeta till kl. 7 på kvällen.

Arbetet för de övriga som ej skötte malningen bestod i omhuggning utav stenar, passning av säckar, invägning av spannmål och utvägning av mjöl. Alla anställda vid jordbruket hade då sin lön delvis i natura. Det innebar bl.a. att dom fick ut spannmål varje kvartal till förmalning.

Det var mycket folk på gårdarna och därigenom också väldeliga kvantiteter mjöl som maldes i minut och parti och sedan vägdes upp i små poster så var och en fick sitt. Vad som var tråkigt var att mala något som kallades för pannkaksmjöl. Det var en blandning av vete, korn å ärter som tog både tid och omsorg i anspråk.

Att ett helt dygn i sträck passa det stora kvarnmaskineriet var i högsta grad påfrestande. Fram på nattkröken ville tröttheten taga överhand. Det var farligt att sätta sig. Då kunde man lätt somna vid den mullrande rytmen av kvarnstenarnas gång, men när fötter å ben värkte av trötthet då tog man in en stång eller planka som ställdes i lämplig lutande ställning så man kunde lägga sig på den. Inte var det bekvämt men man fick ändå ett slags vila. Råkade man somna tappade man genast balansen å vaknade vilket också var det fina i anordningen.

Fritiof Johansson

Bebyggelse i Mölntorp från 1880-talet med Svallings villa Strömsnäs

I mina föregående inlägg har jag berättat hur en smidesfabrik på sent 1800-tal byggdes vid ett vattenfall i Kolbäcksån vid Mölntorp. I det här avsnittet vill jag beskriva hur bebyggelsen växte fram till ett litet samhälle. Samma utveckling pågick säkert på många orter i Sverige.

Före smedjans uppförande 1871 fanns i Mölntorp endast herrgården och bostäder för gårdens arbetare. I Sverige levde på den tiden folk i fattigdom och armod. Arbetslösheten var skyhög. Folk drev omkring på vägarna för att få ett påhugg hos någon av de 400 000 bönderna. I likhet med andra uppväxande industrier var Mölntorpsfabriken tvingad att ordna boende för sina fattiga arbetare. Läs om hungersnöd i Mälardalen.

Socialdemokraterna fick regeringsmakten efter 1932 års val. Ernst Wigforss blev finansminister. Han var inte ekonom till professionen utan docent i nordiska språk, men han var mycket beläst i ekonomi och låg i framkant när det gällde ekonomisk politik. Arbetsmarknadsläget förbättrades efter 1933, då den socialdemokratiska regeringen gjorde upp med Bondeförbundet i den sk ”Kohandeln”. Bönderna blev lovade att skatt skulle läggas på margarinet, som konkurrerade med bondens smör. Regeringen lyckades mot alla odds skapa en framtidstro i samhället. De gamla nödhjälpsarbetena blev nu beredskapsarbeten med avtalsenlig lön, vilket var Bondeförbundets eftergift i kohandeln.

De första bostäderna som Smidesfabriken byggde 1880 var ett 20-tal lägenheter i ett flerfamiljshus. Området kallades Smebruket. Fabrikör Svallings villa, Strömsnäs, låg också på platsen. Smebruket blev en central samlingsplats i Mölntorp. Där fanns den tidens internetanslutning, en anslagstavla. Här samlades vi ungdomar på kvällarna.

På den tiden var det svårt att hålla en god hygien. Vatten fick man hämta i ån. Loppor och löss var vanligt förekommande, tuberkulos och spanska sjukan härjade. 1918 grävdes en brunn på gården mellan husen och hygienen förbättrades. Invid ån byggdes en tvättstuga och klappbrygga där Smebrukets kvinnor bykte och klappade sin tvätt. Efter tvättmaskinernas tillkomst blev där en bastu med groggveranda. Stugan finns kvar än i dag.

Det byggdes också en ekonomilänga, kallad Långa Räckan, med torrdass och bodar. Dessutom fanns det i längan en samlingssal för böne- och fackföreningsmöten. För dem som ville hålla sig med gris fanns svinstior. I ABF:s regi ordnades ett bibliotek 1935 och vid Kvarnfors fanns en bagarstuga i åbrinken. Den byggdes om till en mindre bostad 1935.

Den första handelsboden, en timrad sådan, öppnades 1917 och var strategiskt belägen vid Spången över vattenfallet, en genväg från Smebruket till fabriken. Affärerna gick bra och 1928 bildades en handelsförening och en ny affär blev klar att tas i bruk. Omkring 1938 blev handelsföreningen medlem i KF, Kooperativa Förbundet. 1944 gjorde man en betydande tillbyggnad.

Det första egnahemsområdet med ett tiotal villor byggdes runt 1930. De flesta husen var 2-plansvillor med källare där det också fanns ett torrdass. Fabriken sålde tomterna, som de köpt av herrgården, till sina anställda. På 1940-talet byggdes den andra etappen. Då installerade man också den nya bekvämligheten, vattenklosetter. Dessa blev sedan orsaken till föroreningen av ån och till att badplatsen fick stängas. Ytterligare egnahemshus växte på 1950- och 60- talen upp söder om Smebruket.

Fem finländare slog sig ihop 1966 och hjälptes åt att bygga var sitt hus. I sammanhanget kan nämnas att företaget vid den här tidpunkten värvade arbetskraft från Finland. Snart hade varannan arbetare i fabriken anknytning till Finland. Det senaste egnahemsområdet byggdes över den s.k. Lergropen, där man på 1800-talet tagit lera till ett tegelbruk. I dag finns närmare 50 friliggande villor i Mölntorp.

Dåvarande Kolbäcks kommun byggde 1956 ett pensionärshem i Mölntorp. Där fanns åtta lägenheter för gamlingar. Dock lyckades man inte fylla alla lägenheterna som istället hyrdes ut till andra bostadssökande. I mitten på 1980-talet såldes huset till en privatperson. På platsen där Smidesfabriken och Mölntorps Verkstäder en gång låg, finns i dag en fabrik för diskbänkstillverkning. Den drivs av Intra AB, som nu är ett spanskägt företag.

Daniel Sköld och jag körde genom Mölntorp 2011 med en kamera på biltaket. Här kan du se filmen.

Kurt

 

Det första egnahemsområdet med ett tiotal villor byggdes runt 1930

 

Gustaf Lundberg

 

I ett tidigare inlägg berättade jag hur familjen von Unge på Mölntorps Gård 1895 blev ensam ägare av Smidesfabriken. Richard von Unge kallades hem och blev dess chef. Han var dock ingen erfaren industriman och när en arbetsmarknadskonflikt uppstod hamnade man i en kris. Försök gjordes att sälja anläggningen men då utan framgång. Slutligen rekryterades i stället en erfaren yrkesman.

År 1913 kom därför att bli ett händelserikt år för arbetarna eller folket som det så vackert hette i fabrikens bokföringsböcker. Man fick en ny bas, en 41-årig verkmästare från Eskilstuna, Gustaf Lundberg, som snabbt tog ledningen över ett 50-tal man. Han var född 1872, en bland nio i syskonskaran. Fadern var smed och modern lärarinna. Som 17-åring fick Gustaf anställning på Munktells Verkstäder i Eskilstuna.

Familjen von Unge ville inte vara bunden vid fabriksrörelsen. Nya rykten om att Smidesfabriken skulle avyttras florerade igen. Kungsörs Bleckkärlsfabriks grundare och VD, Arvid Hamrin, fick sommaren 1917 veta att den var till salu. Kontakt togs och man konstaterade snart att de två företagen kompletterade varandra och att det i Mölntorp dessutom fanns en progressiv, orädd och optimistisk man – Gustaf Lundberg – i stil med Arvid Hamrin själv. Affären gjordes upp och fabriken kom i Bleckkärlsfabrikens ägo den 1 november 1917.

Verkmästare Gustaf Lundberg avancerade 1923 inte bara till disponent och ansvarig för fabriken, utan han fick också inflytande i hela Säby kommun, dit Mölntorp hörde, som ledamot i kommunalnämnden. På initiativ av den nyutnämnde disponenten bildades 1924 Mölntorps Verkstäder AB. Bolaget blev en självständig rörelse inom den PLM-koncern som hade bildats av flera plåtindustrier i Sverige.

Gustaf Lundberg kom att få stor betydelse för fabriken och hela Mölntorp. Ingenting beslutades utan att man först konsulterade honom. Jag själv minns honom som en barsk och myndig person som man tog av sig mössan för när man bugade och hälsade, för hälsa skulle man på den tiden. Han ordnade så att vi fick ett badhus i Mölntorp med svikt, hopptorn och allt.

För besökande tidningsreportrar demonstrerade han gärna det goda samarbetet med arbetarna. Vid den obligatoriska rundvandringen i fabriken kom man händelsevis förbi Alfred Danielssons arbetsplats. Alfred var fackets ordförande. Gustaf knackade honom på axeln och Alfred tog utan kommentar fram snusdosan och Gustaf tog en pris. Detta refererades sedan i tidningen.

Ett samarbete med Avesta Jernverk 1926 lade grunden till kunskapen om hur man tillverkar detaljer i rostfritt stål. Produktionen lades därför om och erfarenheterna spelar en viktig roll än i dag. Rostfria disklådor blev en volymprodukt liksom kok- och sanitetskärl. Fabriken i Mölntorp klarade sig därför ganska bra vid lågkonjunkturen runt 1930, den byggdes ut i betydande omfattning och hela samhället kunde fortsätta att utvecklas.

Disponent Gustaf Lundberg hade tjänat fabriken i 35 år då han vid 76 års ålder lämnade den.
Han hade under sina år i Mölntorp belönats med två guldmedaljer och hade dessutom fått Vasaorden. Jag jobbade själv en kort tid vid Mölntorps Verkstäder 1949. Då hade Gustaf Lundbergs son, Lars Lundberg, övertagit chefskapet. Ingen lätt uppgift, kan man förmoda, att efterträda sin progressive och respekterade far.

Kurt

 

Affisch från 1930

Gustaf Emanuel Svalling

 

Jag har tidigare berättat om den framgångsrike Sigfrid Edström som byggde upp ASEA i Västerås. En annan betydande företagare, Gustaf Svalling, anlade på 1870-talet en smidesfabrik i Mölntorp, Hallstahammar. Båda herrarna var samtidigt aktiva i Sveriges Verkstadsförening, det bekräftas av ett foto från 1908.

Året var 1871 när en svärdfejare ─ hantverkare som monterar, polerar och dekorerar svärdsklingor ─ kom till Mölntorp. Gustaf Emanuel Svalling och hans svärfar Carl Johan Lamberg hade rest den långa vintervägen med hästskjuts från Eskilstuna för ett möte med Mölntorps Gårds ägare. Ett arrendekontrakt skulle undertecknas.

På ena sidan av bordet satt den myndige patron Pehr Magnus von Unge, 62 år. På andra sidan  satt svärdfejare Svalling, 34 år, med sin svåger smedsmästare Lamberg. Den 4 februari 1871 var dagen för undertecknandet. Gården hade därmed arrenderat ut vattenkraften i Mölntorpsfallet, där man hittills fångat lax.

Så fort vintern hade släppt sitt grepp började byggandet av Mölntorps Smidesfabrik. Redan på hösten samma år stod anläggningen så pass klar att man kunde börja smida timmermansborrar s.k. navare.  Ett 15- tal arbetare sysselsattes snart vid fabriken. Svalling och Lamberg investerade under det första året 23 517 kronor i byggnader och inventarier. Andra året fabricerades varor för imponerande 58 777 kronor. Redan här visade Svalling, utbildad verkmästare på Munktells Verkstäder i Eskilstuna, sin kapacitet.

Som brukligt var på den tiden såldes det som tillverkades i en fabrik genom en s.k. förläggare. Förläggarföretaget i detta fall var G. E. Svalling & Co. Det var uppenbart att Svalling också var affärsman, kanske en utbildning från studietiden i USA. Medaljer från flera utställningar visar förläggarföretagets marknadsföringsaktiviteter: Moskwa 1872, Eskilstuna 1878, Calmar 1879, Borås 1880, Malmö 1881 och Stockholm 1886.

Transportförhållandena var på den tiden besvärligare än dagens. Strömsholms kanal var bara öppen den isfria delen av året. Inte förrän efter 1875, när järnvägen i Kolbäck var klar och landsvägen till Mölntorp var anlagd, hade man en någorlunda fungerande fraktled.

Mölntorps Gårds ägare, Pehr Magnus von Unge, blev mer och mer intresserad av den framgångsrika smidesrörelsen. Han hade också fem söner att tänka på och alla kunde inte överta gården. När Svallings svåger drog sig tillbaka år 1875, köpte von Unge hans andel i Mölntorps smidesfabrik. Pehr von Unge hade nu bäddat för övertagande. Lamberg flyttade sedan till Kalmar där han dog 1914.

Arrendekontraktet för marken där fabriken låg skulle omförhandlas 1895. Svalling hade kunskapen, tillverkningsrätten och halva fabriken i sin vågskål. Familjen von Unge ägde marken och den andra halvan av fabriken. Någon överenskommelse nåddes ej.

Pehr Magnus von Unge och hans syskon övertog hela Smidesfabriken och inlemmade verksamheten i sitt eget bolag Mölntorps AB. Gustaf Svalling lämnade Mölntorp och sin ståtliga Villa Strömsnäs och återvände till Eskilstuna. Svalling dog i Stockholm 1913.

Kurt

 

Reklam: G. E. Svalling & Co

Löpdal ligger mellan Västerås och Eskilstuna. Byn kom att först tillhöra Säby sockenkommun som bildades 1863. Vid ändringen av kommungränserna 1971 fördes Löpdal till Rytterne socken och kom då att hamna i Västerås kommun. Säby hembygdsförenings uppskattade byvandringar kom i år att gå till Löpdal. Carl Mikael Carlsson, född i Löpdal och doktorand i socialhistoria vid Stockholms universitet, sammanfattar byns bebyggelsehistoria såhär:

Lite om hur bondgårdarna i Löpdal uppstått och bebyggelsen förändrats

Byarna Löpdal och Timmelsta ligger lite avsides från resten av Säby, på andra sidan sjön Freden om kyrkan, och det är därför som denna del av socknen för några decennier sedan lades till Rytterne. Löpdal är en radby, men av ett lite annorlunda slag, för gårdarna ligger inte längs med en gata, utan snarare längs med krönet av ett avlångt, skogigt litet berg. Från landsvägen går en väg över åkern och uppför berget till byn, men den fortsätter inte, så till skillnad från många andra byar är Löpdal inte så flitigt besökt.

Hur länge byn har funnits är inte riktigt utrett, men namnet Löpdal förekommer i diplom från 1300-talet och på berget finns gravar från längre tillbaka. Den äldsta kartan över byn − Johan Åkessons geometriska jordebok från 1650-talet − visar att den hade fyra lika stora gårdar och sina viktigaste åkrar på och direkt nedanför berget. De fyra gårdarna, som låg i en rad från norr till söder, bestod i läge och storlek till omkring 1815. En karta från samma år visar att de var slutet byggda, i två fall med byggnader som skilde mangård från ladugård.

Den nordligaste gården kallades Norrgården. Den hade sedan urminnes tider tillhört en bondsläkt. Nästa gård i linjen var Mellangården. Den hade tidigare tillhört kronan, men i början av 1700-talet köpts av en tjänstemannafamilj vid Strömsholm och först 1759 kommit i bondehand. Nästa gård var Bostället. Även den hade tillhört kronan, men i början av 1700-talet anslagits till boställe − samma typ av tjänsteförmån som prästgårdarna − för en hejderidare (skogsuppsyningsman) och på så vis fått sitt namn. Den sydligaste gården hette Södergården. Den hade länge lytt under Vikhusnäs i Rytterne, men på 1670-talet gått till kronan och samtidigt med Mellangården friköpts, i detta fall av en annan tjänstemannafamilj vid Strömsholm. Familjens anhöriga hade 1812 sålt gården till konstnären Johan Adam von Gertten, som lagt den till sitt gods under Stora Ekeby i Rytterne.

Under åren kring 1815 förändrades byns bebyggelse rejält. Bonden på Norrgården hade efter tragedier och intriger inom familjen beslutat sig för att sälja, och 1814 hade han skrivit kontrakt med von Gertten, som la gården under samma rättarlag som Södergården. Två av gårdarna hade alltså blivit en. Vid storskiftet 1815 ansågs den nybildade gården inte behöva två tomter, så Södergårdens hustomt las under det intilliggande Bostället och husen revs eller flyttades successivt. Det är därför endast tre av de fyra tomterna är bebyggda idag. Norrgården hade nyligen genomgått omfattande nybyggnationer och bland annat fått en ny, stor mangårdsbyggnad med brutet tak, så man kan gissa att det var därför denna tomt föredrogs. Nämnda sammanslagning var emellertid inte det enda som hände vid denna tid. 1818 dog bonden Per Persson i Mellangården, efterlämnande en son och två döttrar. Alla barnen ville stanna vid gården, så den delades enligt lag så att sonen fick hälften och döttrarna varsin fjärdedel. Det fanns emellertid inte plats för tre familjer i Mellangården, så man ritade upp en hustomt på en platå vid byvägen halvvägs nedför berget. Sedan drogs man lott om vem som skulle få vad, vilket resulterade i att dottern Anna med make fick flytta ner till den nya tomten och lägga grunden till Västergården. Lotterna finns fortfarande kvar.

När Anna med familj en bit in på 1820-talet hade byggt upp sin gård hade Löpdal alltså fått ett nytt utseende, och istället för fyra lika stora gårdar fått fem gårdar av så olika storlek att den stora Norrgården var åtta gånger större än den lilla Västergården. Läget bestod i några decennier, men snart var omvälvningarna igång igen. På 1840-talet ersattes rättarlaget vid Norrgården av en arrendator vid namn Johan Olof Forsman. Efter några år köpte Forsman den stora gården och blev socknens rikaste bonde (de andra bondgårdarna i socknen, undantaget Stora Boda, var nämligen vid den tiden ganska små). Som så många andra bönder i landet såg han nackdelarna i att ha jorden i skifteslag med andra, och begärde därför laga skifte, en begäran som enligt lag måste beviljas. Åren kring 1870 skiftades Löpdalsjorden så att alla gårdar fick sin jord tämligen samlad. Löpdal var den sista byn i Säby att genomgå laga skifte. Omläggningen fick till följd att Mellangården skulle flyttas ut. De båda ägarfamiljerna fick varsin tomt utstakad på varsin sida om soldattorpet, som låg nedanför berget. Bonden Gustav Andersson, måg till Per Perssons i Mellangården son och därmed ägare till den större av Mellangårdens delar, byggde upp sina hus i en stor rektangel på en höjd söder om soldattorpet, och det är den gården som idag har namnet Ekbacken. Ägarna av den mindre delen sålde sin jord till Västergården, som alltså fördubblades i storlek, och därför kom den andra utstakade tomten aldrig till användning. Västergårdens bonde la beslag på alla kvarvarande hus utom sin del i mangårdsbyggnaden, som såldes till Forsman. På så vis kom det sig att Mellangårdens stora parstuga stympades. Forsman köpte ena halvan, medan Gustav Andersson plockade ner den andra och reste den som badstuga vid sin nya gård. Där står den fortfarande kvar.

Efter laga skiftet fanns alltså Norrgården och Bostället kvar i byn, medan Västergården och Ekbacken var utflyttade. Frigörelsen av utrymme kring gårdarna i byn fick till följd att de båda nybyggdes med nya ladugårdar öster om de gamla tomterna, och med nya, rymligare mangårdar. Boställets nuvarande mangårdsbyggnad restes 1873, Norrgårdens 1893. Det var vid denna tid som byn i stort fick det utseende den har än idag.

Bostället drogs in till kronan på 1880-talet och privatiserades i början av 1900-talet. Under 1900-talets andra hälft köptes nästan all jordbruksmark i byn av mina farföräldrar och sedan 1981 ägs den av mina föräldrar. Undantaget är en liten lott nere vid sjön, som lades under Vändle i Dingtuna. Jag är själv uppvuxen i byn, i den halva av Mellangårdens mangårdsbyggnad som blev kvar när Gustav Andersson gjort sitt i början av 1870-talet.

Uppsala den 19 augusti 2015
Carl Mikael Carlsson
Doktorand i socialhistoria

 

Löpdal 1871

Godsägare Gustaf Ericsson på Säby Gård och några andra aktade män diskuterade möjligheten att bilda en förening för bygdens köpmän, lantbrukare och företagare att samlas kring. Man lyckades mobilisera ett femtontal intresserade till ett sammanträde på Kolbäcks Gästgivaregård den 24 augusti 1893. Därvid höll Augustibröderna sin första sammankomst eller sammanträde som de föredrog att kalla det. I den äldsta medlemsmatrikeln finns många respektabla män från trakten registrerade. Den som inte hör av sig två år i rad utesluts. Men det är ovanligt. När en medlem slutar handlar det bokstavligt talat om naturlig avgång.

Augustibrödernas primära syfte är den sociala samvaron och att äta kräftor med tillbehör. Sällskapet har i alla år valt att hålla en låg profil. Ingen utomstående skulle veta vad medlemmarna sysslar med. Nya medlemmar väljs in vart femte år. De måste klara ett praktiskt prov, som är hemligt för utomstående. Det sägs vara ett test av balanssinnet, som att cykla på en bräda, inte alls enkelt i dag och ännu svårare förr, med tanke på 1800-talets cyklar. Det är vidare förbjudet att tala politik, medan grova historier och snapsvisor är välkomna.

Sammanträdena följer en dagordning som, bortsett från sedvanliga mötesformalia, har en enda beslutspunkt: ”Avser vi att äta och dricka kräftor efter sammanträdet?”. Efter en del diskussioner, det hör till, besvaras frågan alltid med ”ja”. Under ”övriga frågor” behandlades vid ett tillfälle pliktskyldigt frågan: ”Skall damer få delta i sammanträden?”. Efter en livligare diskussion bordlades frågan till 200-årsjubileet 2093.

Det var förr i tiden svenska kräftor från egna vatten som gällde. Prinskorvar, köttbullar och Janssons frestelse var en styggelse. Den anrika föreningen var dock på 1980-talet tvingad att acceptera såväl turkiska som kinesiska och amerikanska kräftor. På senare år har man dock kunnat återgå till egen tillredning av kräftor från Hjälmaren.

Inget sammanträde har hittills blivit inställt under föreningens 120-åriga tillvaro, men har blivit framflyttat. Orsaken var att före år 1922 debatterades rusdrycksförbudet livligt. Bönderna bytte ved mot sprit och leveransen från Stockholm kunde vara försenad. Försiktigtvis angav fraktsedeln från Stockholm koks som innehåll.

Föreningen skulle inte vara märkvärdig om den inte omgärdats av så många historier, både sanna och rena myter. En sådan, alldeles sann, historia berättar om två Augustibröder som beger sig hemåt samtidigt på varsin cykel.

De vinkar adjö och cyklar åt var och en sitt håll. Den ena ska passera Mölntorps två broar på vägen hem. Den första bron går bra, men när han når den andra cyklar han in i broräcket och slår i huvudet ordentligt. Inte gick det bättre för den andre, som nästan hemma får svårt att hålla sig på vägen, cyklar nerför en slänt och spräcker några revbenen. Tidigt på morgonen sitter de båda på akuten i varsin ände av väntrummet och tittar på varann. Efter en lång stund utbrister den nyktraste olycksbrodern: ”Har inte vi setts förut?”

Kurt

 

Jag cyklade till Trångfors Smedja en solig morgon. En av de få denna sommar. Där pågår varje måndag förmiddag under sommaren underhållet av den gamla smedjan. Det har fortgått i snart 30 år. Vanligtvis är det ett 15-tal pensionärer i arbetslagen genom åren som ställer upp med att återställa miljön i 1800-tals skick. Avsikten med mitt besök var att fotografera gubbarna och att dricka kaffe tillsammans med dem.

Trångfors nuvarande smedja uppfördes 1799 och erhöll rättighet att för all framtid ta sitt driftvatten direkt ur kanalen. Vid Lancashiresmidets införande 1875 ökade produktionen i hög grad och inriktades på tillverkning av smältstycken. Dessa förädlades vid Hallstahammars bruk. Konkurrensen från Bessemer- och Martinmetoderna blev för stor och driften lades ner 1915. Allt detta och mer därtill finns att läsa i Holger Carlssons utmärkta redogörelse: Trångfors Smedja. (pdf 9.9MB) Värd att läsa är också en intervju från den 23 februari 1982: Olle Lindkvist samtalar med Gösta Kropp, född i Trångfors 1907. (pdf för utskrift)

År 1988 bildades Stiftelsen Trångfors Smedja som har som syfte att restaurera, bevara och levandegöra smedjan och kolhuset i Trångfors. I stiftelsen finns representanter från Hallstahammars kommun, näringsliv, fackförbund och Svedvi hembygdsförening. För något år sedan blev smedjan klar att förevisas i sin helhet. Nu kunde den stora Mumblingshammaren ljuda igen i smedjan. Det årliga underhållet är stort så arbete saknas inte fortsättningsvis.

Vilka är då dessa idoga män som kommer på måndagsförmiddagarna? Många av dem och även deras föräldrar är uppväxta på bruksorten Hallstahammar. Där fanns förr ingen arbetslöshet. Man gick från skolan till arbete på Bruket. Fabrikerna behövde sina duktiga och trogna arbetare. Där fanns en bruksmentalitet som krävde att man visade vad man dög till för att platsa, utan att för den skull tro att man var någon. Nu ställde man upp för att sätta Trångfors Smedja på kartan.

Den i särklass största tekniska bedriften var att tillverka det stora vattenhjulet med det gamla hjulet som förebild samt att lyfta det på plats. Dess diameter är på 3,6 meter och fick en vikt på 17 ton. Det kom på plats 23 år efter stiftelsens bildande.

Smedjan förevisas under sommaren och Trångforsdagen är årets höjdpunkt. Man kan också läsa om Trångfors Smedja på nätet. Jag gjorde tillsammans med Ulla och Daniel Sköld den första hemsidan: trångforssmedja.se. Ett intressant projekt, som lärde mig mycket om svunna generationers hårda slit, samtidigt som det var roligt att få presentera det på Internet år 2003, med den tidens begränsande programkodning.

Kurt

 

Arbetsgruppen 2015-08-03

Vi möter en gammal bekant från Kolbäck, Lars ”Lasse-Maja” Molin, i ett historiskt reportage som SVT sände den 22 juni.  Där berättas om Carlstens fästning i Marstrand där många förbrytare fått sona sina brott. Det var här som den ökände tjuven Lasse-Maja, född den 5 oktober 1785 i Ramsbergs socken i Västmanland, till slut hamnade efter sina framgångsrika år i stöldbranschen. Med krusade lockar och iförd empireklänning förvred han huvudet på åtskilliga herrar, som inte bara förlorade hjärtat utan även kontanter och bordssilver.

Kolbäcks Skjutsstation och Gästgivaregård var en betydande knutpunkt på 1800-talet. Där fanns också samhällets häkte som Lasse-Maja lärde känna från insidan år 1811. (Tingshuset stod klart först 1894). Han blev också Kolbäcks först kände transvestit som stal i Robin Hoods anda. I Gästgivaregården hänger ännu den affisch där Lasse-Maja efterlystes för sin flykt undan länsman.

På en gård i Borgby, Säby socken, bodde Maja och Johan Andersson med sina barn. Sonen Anders hade träffat Lasse-Maja på häktet i Västerås och de hade blivit vänner. Efter avtjänat straff bjöd Anders den nyförvärvade vännen hem till Borgby. Vid Michaeli den 29 september 1808 steg de avvaktande in hos Anderssons.

Pappa Johan var inte så nogräknad. Han var 64 år, lång, mager, skallig och argsint. Mamma Maja, lång och mager hon också, såg heller inte så noga på ryktet hos de personer som gästade Borgby. Fick hon sig en snygg halsduk och en kjortel, gärna också något i silver eller koppar, så var man välkommen.

Snart började det pratas i bygden om att Anders, som suttit på häktet, nu hade fått en kvinna i föräldrarnas smak. Pappa Johan gick i granngårdarna, torpen och backstugorna och skroderade om hennes rikedomar och fina manér. Alla kunde också märka att familjen, som tidigare just inte haft det så fett, började klä sig vida präktigare än förr och nyttjade fickur, guldringar och sjöskumspipor. Folk som kom på besök erbjöds att köpa de finaste kläden, de grannaste silkesschalar och mest utsökta damastdukar.

Vid något tillfälle råkade ett av barnen se Anders flicka stå framför spegeln med rakdon i handen. Något märkligt var det med henne. Det började viskas om att Jungfrun ingalunda var någon ungmö utan en förklädd karl. Men man var van att inte syna Johan Anderssons gäster alltför noga, det kunde hämna sig!

Då den förmenta Jungfrun under julhelgen ordnade till med dans ställde alla gärna upp, och det dansades natten lång till spelmannen från Håskesta Anders Olssons fiol. Sålunda hade den rika men något misstänkta Jungfrun stannat på Borgby ända till trettonhelgen. Vid tre tillfällen hade hon dock varit borta under en eller ett par veckor för att proviantera.

Lars ”Lasse-Maja” Molin var aktiv över ett brett arbetsfält men efter att ha stulit kyrksilvret i Järfälla kyrka den 8 februari 1812 dömdes han till livstids fängelse som han började avtjäna den 29 augusti 1813 på Carlstens fästning.

Kurt

 

Lasse-Maja efterlyses 1811
Källa: Legenden om Lasse-Maja. Edvard Matz, 1970