Kategori: Herr Larsson

Löpdal ligger mellan Västerås och Eskilstuna. Byn kom att först tillhöra Säby sockenkommun som bildades 1863. Vid ändringen av kommungränserna 1971 fördes Löpdal till Rytterne socken och kom då att hamna i Västerås kommun. Säby hembygdsförenings uppskattade byvandringar kom i år att gå till Löpdal. Carl Mikael Carlsson, född i Löpdal och doktorand i socialhistoria vid Stockholms universitet, sammanfattar byns bebyggelsehistoria såhär:

Lite om hur bondgårdarna i Löpdal uppstått och bebyggelsen förändrats

Byarna Löpdal och Timmelsta ligger lite avsides från resten av Säby, på andra sidan sjön Freden om kyrkan, och det är därför som denna del av socknen för några decennier sedan lades till Rytterne. Löpdal är en radby, men av ett lite annorlunda slag, för gårdarna ligger inte längs med en gata, utan snarare längs med krönet av ett avlångt, skogigt litet berg. Från landsvägen går en väg över åkern och uppför berget till byn, men den fortsätter inte, så till skillnad från många andra byar är Löpdal inte så flitigt besökt.

Hur länge byn har funnits är inte riktigt utrett, men namnet Löpdal förekommer i diplom från 1300-talet och på berget finns gravar från längre tillbaka. Den äldsta kartan över byn − Johan Åkessons geometriska jordebok från 1650-talet − visar att den hade fyra lika stora gårdar och sina viktigaste åkrar på och direkt nedanför berget. De fyra gårdarna, som låg i en rad från norr till söder, bestod i läge och storlek till omkring 1815. En karta från samma år visar att de var slutet byggda, i två fall med byggnader som skilde mangård från ladugård.

Den nordligaste gården kallades Norrgården. Den hade sedan urminnes tider tillhört en bondsläkt. Nästa gård i linjen var Mellangården. Den hade tidigare tillhört kronan, men i början av 1700-talet köpts av en tjänstemannafamilj vid Strömsholm och först 1759 kommit i bondehand. Nästa gård var Bostället. Även den hade tillhört kronan, men i början av 1700-talet anslagits till boställe − samma typ av tjänsteförmån som prästgårdarna − för en hejderidare (skogsuppsyningsman) och på så vis fått sitt namn. Den sydligaste gården hette Södergården. Den hade länge lytt under Vikhusnäs i Rytterne, men på 1670-talet gått till kronan och samtidigt med Mellangården friköpts, i detta fall av en annan tjänstemannafamilj vid Strömsholm. Familjens anhöriga hade 1812 sålt gården till konstnären Johan Adam von Gertten, som lagt den till sitt gods under Stora Ekeby i Rytterne.

Under åren kring 1815 förändrades byns bebyggelse rejält. Bonden på Norrgården hade efter tragedier och intriger inom familjen beslutat sig för att sälja, och 1814 hade han skrivit kontrakt med von Gertten, som la gården under samma rättarlag som Södergården. Två av gårdarna hade alltså blivit en. Vid storskiftet 1815 ansågs den nybildade gården inte behöva två tomter, så Södergårdens hustomt las under det intilliggande Bostället och husen revs eller flyttades successivt. Det är därför endast tre av de fyra tomterna är bebyggda idag. Norrgården hade nyligen genomgått omfattande nybyggnationer och bland annat fått en ny, stor mangårdsbyggnad med brutet tak, så man kan gissa att det var därför denna tomt föredrogs. Nämnda sammanslagning var emellertid inte det enda som hände vid denna tid. 1818 dog bonden Per Persson i Mellangården, efterlämnande en son och två döttrar. Alla barnen ville stanna vid gården, så den delades enligt lag så att sonen fick hälften och döttrarna varsin fjärdedel. Det fanns emellertid inte plats för tre familjer i Mellangården, så man ritade upp en hustomt på en platå vid byvägen halvvägs nedför berget. Sedan drogs man lott om vem som skulle få vad, vilket resulterade i att dottern Anna med make fick flytta ner till den nya tomten och lägga grunden till Västergården. Lotterna finns fortfarande kvar.

När Anna med familj en bit in på 1820-talet hade byggt upp sin gård hade Löpdal alltså fått ett nytt utseende, och istället för fyra lika stora gårdar fått fem gårdar av så olika storlek att den stora Norrgården var åtta gånger större än den lilla Västergården. Läget bestod i några decennier, men snart var omvälvningarna igång igen. På 1840-talet ersattes rättarlaget vid Norrgården av en arrendator vid namn Johan Olof Forsman. Efter några år köpte Forsman den stora gården och blev socknens rikaste bonde (de andra bondgårdarna i socknen, undantaget Stora Boda, var nämligen vid den tiden ganska små). Som så många andra bönder i landet såg han nackdelarna i att ha jorden i skifteslag med andra, och begärde därför laga skifte, en begäran som enligt lag måste beviljas. Åren kring 1870 skiftades Löpdalsjorden så att alla gårdar fick sin jord tämligen samlad. Löpdal var den sista byn i Säby att genomgå laga skifte. Omläggningen fick till följd att Mellangården skulle flyttas ut. De båda ägarfamiljerna fick varsin tomt utstakad på varsin sida om soldattorpet, som låg nedanför berget. Bonden Gustav Andersson, måg till Per Perssons i Mellangården son och därmed ägare till den större av Mellangårdens delar, byggde upp sina hus i en stor rektangel på en höjd söder om soldattorpet, och det är den gården som idag har namnet Ekbacken. Ägarna av den mindre delen sålde sin jord till Västergården, som alltså fördubblades i storlek, och därför kom den andra utstakade tomten aldrig till användning. Västergårdens bonde la beslag på alla kvarvarande hus utom sin del i mangårdsbyggnaden, som såldes till Forsman. På så vis kom det sig att Mellangårdens stora parstuga stympades. Forsman köpte ena halvan, medan Gustav Andersson plockade ner den andra och reste den som badstuga vid sin nya gård. Där står den fortfarande kvar.

Efter laga skiftet fanns alltså Norrgården och Bostället kvar i byn, medan Västergården och Ekbacken var utflyttade. Frigörelsen av utrymme kring gårdarna i byn fick till följd att de båda nybyggdes med nya ladugårdar öster om de gamla tomterna, och med nya, rymligare mangårdar. Boställets nuvarande mangårdsbyggnad restes 1873, Norrgårdens 1893. Det var vid denna tid som byn i stort fick det utseende den har än idag.

Bostället drogs in till kronan på 1880-talet och privatiserades i början av 1900-talet. Under 1900-talets andra hälft köptes nästan all jordbruksmark i byn av mina farföräldrar och sedan 1981 ägs den av mina föräldrar. Undantaget är en liten lott nere vid sjön, som lades under Vändle i Dingtuna. Jag är själv uppvuxen i byn, i den halva av Mellangårdens mangårdsbyggnad som blev kvar när Gustav Andersson gjort sitt i början av 1870-talet.

Uppsala den 19 augusti 2015
Carl Mikael Carlsson
Doktorand i socialhistoria

 

Löpdal 1871

Godsägare Gustaf Ericsson på Säby Gård och några andra aktade män diskuterade möjligheten att bilda en förening för bygdens köpmän, lantbrukare och företagare att samlas kring. Man lyckades mobilisera ett femtontal intresserade till ett sammanträde på Kolbäcks Gästgivaregård den 24 augusti 1893. Därvid höll Augustibröderna sin första sammankomst eller sammanträde som de föredrog att kalla det. I den äldsta medlemsmatrikeln finns många respektabla män från trakten registrerade. Den som inte hör av sig två år i rad utesluts. Men det är ovanligt. När en medlem slutar handlar det bokstavligt talat om naturlig avgång.

Augustibrödernas primära syfte är den sociala samvaron och att äta kräftor med tillbehör. Sällskapet har i alla år valt att hålla en låg profil. Ingen utomstående skulle veta vad medlemmarna sysslar med. Nya medlemmar väljs in vart femte år. De måste klara ett praktiskt prov, som är hemligt för utomstående. Det sägs vara ett test av balanssinnet, som att cykla på en bräda, inte alls enkelt i dag och ännu svårare förr, med tanke på 1800-talets cyklar. Det är vidare förbjudet att tala politik, medan grova historier och snapsvisor är välkomna.

Sammanträdena följer en dagordning som, bortsett från sedvanliga mötesformalia, har en enda beslutspunkt: ”Avser vi att äta och dricka kräftor efter sammanträdet?”. Efter en del diskussioner, det hör till, besvaras frågan alltid med ”ja”. Under ”övriga frågor” behandlades vid ett tillfälle pliktskyldigt frågan: ”Skall damer få delta i sammanträden?”. Efter en livligare diskussion bordlades frågan till 200-årsjubileet 2093.

Det var förr i tiden svenska kräftor från egna vatten som gällde. Prinskorvar, köttbullar och Janssons frestelse var en styggelse. Den anrika föreningen var dock på 1980-talet tvingad att acceptera såväl turkiska som kinesiska och amerikanska kräftor. På senare år har man dock kunnat återgå till egen tillredning av kräftor från Hjälmaren.

Inget sammanträde har hittills blivit inställt under föreningens 120-åriga tillvaro, men har blivit framflyttat. Orsaken var att före år 1922 debatterades rusdrycksförbudet livligt. Bönderna bytte ved mot sprit och leveransen från Stockholm kunde vara försenad. Försiktigtvis angav fraktsedeln från Stockholm koks som innehåll.

Föreningen skulle inte vara märkvärdig om den inte omgärdats av så många historier, både sanna och rena myter. En sådan, alldeles sann, historia berättar om två Augustibröder som beger sig hemåt samtidigt på varsin cykel.

De vinkar adjö och cyklar åt var och en sitt håll. Den ena ska passera Mölntorps två broar på vägen hem. Den första bron går bra, men när han når den andra cyklar han in i broräcket och slår i huvudet ordentligt. Inte gick det bättre för den andre, som nästan hemma får svårt att hålla sig på vägen, cyklar nerför en slänt och spräcker några revbenen. Tidigt på morgonen sitter de båda på akuten i varsin ände av väntrummet och tittar på varann. Efter en lång stund utbrister den nyktraste olycksbrodern: ”Har inte vi setts förut?”

Kurt

 

Jag cyklade till Trångfors Smedja en solig morgon. En av de få denna sommar. Där pågår varje måndag förmiddag under sommaren underhållet av den gamla smedjan. Det har fortgått i snart 30 år. Vanligtvis är det ett 15-tal pensionärer i arbetslagen genom åren som ställer upp med att återställa miljön i 1800-tals skick. Avsikten med mitt besök var att fotografera gubbarna och att dricka kaffe tillsammans med dem.

Trångfors nuvarande smedja uppfördes 1799 och erhöll rättighet att för all framtid ta sitt driftvatten direkt ur kanalen. Vid Lancashiresmidets införande 1875 ökade produktionen i hög grad och inriktades på tillverkning av smältstycken. Dessa förädlades vid Hallstahammars bruk. Konkurrensen från Bessemer- och Martinmetoderna blev för stor och driften lades ner 1915. Allt detta och mer därtill finns att läsa i Holger Carlssons utmärkta redogörelse: Trångfors Smedja. (pdf 9.9MB) Värd att läsa är också en intervju från den 23 februari 1982: Olle Lindkvist samtalar med Gösta Kropp, född i Trångfors 1907. (pdf för utskrift)

År 1988 bildades Stiftelsen Trångfors Smedja som har som syfte att restaurera, bevara och levandegöra smedjan och kolhuset i Trångfors. I stiftelsen finns representanter från Hallstahammars kommun, näringsliv, fackförbund och Svedvi hembygdsförening. För något år sedan blev smedjan klar att förevisas i sin helhet. Nu kunde den stora Mumblingshammaren ljuda igen i smedjan. Det årliga underhållet är stort så arbete saknas inte fortsättningsvis.

Vilka är då dessa idoga män som kommer på måndagsförmiddagarna? Många av dem och även deras föräldrar är uppväxta på bruksorten Hallstahammar. Där fanns förr ingen arbetslöshet. Man gick från skolan till arbete på Bruket. Fabrikerna behövde sina duktiga och trogna arbetare. Där fanns en bruksmentalitet som krävde att man visade vad man dög till för att platsa, utan att för den skull tro att man var någon. Nu ställde man upp för att sätta Trångfors Smedja på kartan.

Den i särklass största tekniska bedriften var att tillverka det stora vattenhjulet med det gamla hjulet som förebild samt att lyfta det på plats. Dess diameter är på 3,6 meter och fick en vikt på 17 ton. Det kom på plats 23 år efter stiftelsens bildande.

Smedjan förevisas under sommaren och Trångforsdagen är årets höjdpunkt. Man kan också läsa om Trångfors Smedja på nätet. Jag gjorde tillsammans med Ulla och Daniel Sköld den första hemsidan: trångforssmedja.se. Ett intressant projekt, som lärde mig mycket om svunna generationers hårda slit, samtidigt som det var roligt att få presentera det på Internet år 2003, med den tidens begränsande programkodning.

Kurt

 

Arbetsgruppen 2015-08-03

Vi möter en gammal bekant från Kolbäck, Lars ”Lasse-Maja” Molin, i ett historiskt reportage som SVT sände den 22 juni.  Där berättas om Carlstens fästning i Marstrand där många förbrytare fått sona sina brott. Det var här som den ökände tjuven Lasse-Maja, född den 5 oktober 1785 i Ramsbergs socken i Västmanland, till slut hamnade efter sina framgångsrika år i stöldbranschen. Med krusade lockar och iförd empireklänning förvred han huvudet på åtskilliga herrar, som inte bara förlorade hjärtat utan även kontanter och bordssilver.

Kolbäcks Skjutsstation och Gästgivaregård var en betydande knutpunkt på 1800-talet. Där fanns också samhällets häkte som Lasse-Maja lärde känna från insidan år 1811. (Tingshuset stod klart först 1894). Han blev också Kolbäcks först kände transvestit som stal i Robin Hoods anda. I Gästgivaregården hänger ännu den affisch där Lasse-Maja efterlystes för sin flykt undan länsman.

På en gård i Borgby, Säby socken, bodde Maja och Johan Andersson med sina barn. Sonen Anders hade träffat Lasse-Maja på häktet i Västerås och de hade blivit vänner. Efter avtjänat straff bjöd Anders den nyförvärvade vännen hem till Borgby. Vid Michaeli den 29 september 1808 steg de avvaktande in hos Anderssons.

Pappa Johan var inte så nogräknad. Han var 64 år, lång, mager, skallig och argsint. Mamma Maja, lång och mager hon också, såg heller inte så noga på ryktet hos de personer som gästade Borgby. Fick hon sig en snygg halsduk och en kjortel, gärna också något i silver eller koppar, så var man välkommen.

Snart började det pratas i bygden om att Anders, som suttit på häktet, nu hade fått en kvinna i föräldrarnas smak. Pappa Johan gick i granngårdarna, torpen och backstugorna och skroderade om hennes rikedomar och fina manér. Alla kunde också märka att familjen, som tidigare just inte haft det så fett, började klä sig vida präktigare än förr och nyttjade fickur, guldringar och sjöskumspipor. Folk som kom på besök erbjöds att köpa de finaste kläden, de grannaste silkesschalar och mest utsökta damastdukar.

Vid något tillfälle råkade ett av barnen se Anders flicka stå framför spegeln med rakdon i handen. Något märkligt var det med henne. Det började viskas om att Jungfrun ingalunda var någon ungmö utan en förklädd karl. Men man var van att inte syna Johan Anderssons gäster alltför noga, det kunde hämna sig!

Då den förmenta Jungfrun under julhelgen ordnade till med dans ställde alla gärna upp, och det dansades natten lång till spelmannen från Håskesta Anders Olssons fiol. Sålunda hade den rika men något misstänkta Jungfrun stannat på Borgby ända till trettonhelgen. Vid tre tillfällen hade hon dock varit borta under en eller ett par veckor för att proviantera.

Lars ”Lasse-Maja” Molin var aktiv över ett brett arbetsfält men efter att ha stulit kyrksilvret i Järfälla kyrka den 8 februari 1812 dömdes han till livstids fängelse som han började avtjäna den 29 augusti 1813 på Carlstens fästning.

Kurt

 

Lasse-Maja efterlyses 1811
Källa: Legenden om Lasse-Maja. Edvard Matz, 1970

I föregående inlägg berättade jag om Eric Ericsson född 1834 i Forsta och hans brist på skolgång då skola saknades. Sverige utvecklades emellertid och 1842 beslutade Sveriges riksdag att allmän folkskola skulle införas inom fem år. Sockenstämmorna i Sverige hade att effektuera beslutet, bilda skolråd, bygga skolor och anställa lärare. Ibland fick prästen i socknen ta på sig uppdraget som lärare innan skolan kom på plats.

I Forsta hade man turen att ha en piga som tjänade hos prästen och som var skicklig med handarbete, syning och vävning hon fick uppdraget att undervisa barnen. Hon hette Greta Stina Persdotter, var född 1811 och fick som ogift själv två barn. I brygghuskammaren, en flygelbyggnad till en gammal bondgård, ordnades en skolsal. I Forsta fick man då vad man kallade en mosterskola. Dock inte en folkskola som var anbefallt.

Om mosterskolan berättar en yngling från Forsta, Lars Gustaf Andersson född 1860:
”Morgonbönerna togo 15-20 minuter och aftonbönerna lika lång tid. Den förrättades på knä och barnen läste bönerna utantill. Voro de ej uppmärksamma under bönen, så smällde det ögonblickligen. Hon hade en lång käpp, som räckte nästan över hela bordet.”
Och Lars Gustaf berättar vidare:
”Det var en vacker sommarmorgon. Dagsarbetet skulle nu börja, sedan moster mottagit åtskilliga, såsom smakbröd av en, ett halvt tjog ägg av en annan, en flaska mjölk av en tredje o s v. Van1igtvis tar moster före skolans början reda på om några viktiga händelser timat i barnens hem, t ex om Per Lars ko kalvat, om Nils Anders sugga fått grisar, om potatisen var satt, om linfröet var sått m m. Därefter räknade hon över om alla barnen voro närvarande”

Hela hans berättelse sammanställde jag 2011. Den finns på hembygdsföreningens hemsida.

Kurt

Det är alltid trist att bli påmind om sin dödlighet när någon gammal bekant och jämnårig har gått bort. Och man får nästan en känsla av nationalsorg när man följer medierna. Jag träffade Bosse Larsson och hans fru Lisbeth första gången i början av 1970-talet hos gemensamma vänner i Västerhaninge. Han var då i början av sin karriär som allsångsledare.

Nära 40 år senare träffade jag samma glada och trevliga Bosse Larsson då han efterträdde Thore Skogman som konferencier och allsångsledare vid det traditionella nationaldagsfirandet på Kolbäcks Gästgivargård. Han berättade då om en resa i Evert Taubes spår till Argentina, Pampas och Samborombon. Sjunga kunde han och försökte också lära sig dansa tango, det ingick i resan, det försöket gav han emellertid upp.

Sång, även om det bara blir en vers, är något som ofta tillhör svenskarnas umgängesliv. Så var det också i det seglargäng på Dalarö som jag och min familj tillhörde. Vid seglatser och i familjen Malmstens sommarhus träffades vi ofta och sång fanns alltid på menyn. Vid varje tillfälle Bosse Larsson deltog fick vi en försångare som kunde alla verserna på visorna, de flesta av Evert Taube. Dessa sångaftnar saknar jag numer.

Kurt

Bosse Larsson, vid nationaldagsfirandet 2008

Till hembygdsföreningen får vi ibland in gamla saker men oftast gamla bilder som folk vill ha identifierade och tolkade. Nyligen kom ovanstående bild från 1940-talet till oss för ett utlåtande.

Jag visade bilden för flera personer i åldersgruppen 70-80 år men fick inget entydigt svar om macken. Kerstin Hall kunde emellertid identifiera en man på bilden: Den reslige Fritiof Malmsten. Fritiof tillhörde Malmstenstruppen, ett artistsällskap som turnerade i folkparkerna på 1940-talet.

Sista chansen var nu att visa bilden för 96-årige kolbäckaren Artur Pettersson. Han kunde berätta för mig att det var Kolbäcks första bensinstation, en Esso mack. Den hörde till Emil Anderssons Speceri & Diversehandel på 1920-talet. Inför en tankning tillkallades expediternas uppmärksamhet med en klocka. Det var service på den tiden vid bensinmackarna.

Arthur berättade vidare att hans slöjdlärare tillika kyrkvaktmästare gjorde ritningarna till BP macken som uppfördes på 1930-talet. På 1940-talet hade Kolbäck fem bensinmackar och en taxistation.

Kurt

 

I Säby har vi en underbar liten kyrka som många gärna vill besöka. För femte året i följd kommer även denna sommar Säby kyrka att vara öppen med hjälp av Säby Hembygdsförening. Mellan kl. 10 – 16 den 29 juni – 19 juli finns möjlighet att komma in i kyrkan, få veta lite om den och dricka en kopp kaffe. Under de förutvarande åren har det alltid dykt upp oväntade besökare. Från Holland kom en dam cyklade. Hon körde inte närmaste vägen utan tog en tur via Baltikum och Finland.

Säby kyrka byggdes mellan 1290 och 1310 vid stranden av Freden, en vik av Mälaren och ligger fridfullt mellan träden i den lilla kyrkbyn. Den har många små sevärdheter, t ex en fantastisk predikstol av Fläckebomästaren och både gamla och nya mässhakar. Där finns också Fortuna, lyckans gudinna på det bevingade klotet.

Här har tiden stått stilla. Bänkarna skulle i dag dömas ut av ergonomer då de är smärtsamt obekväma, man somnar inte i dem. För de bemedlade bland församlingsborna, de som skänkt något till kyrkan, fanns dock någon bänkrad som hade stoppning. Den kategorin av folk kunde också bli begravd under kyrkgolvet.

Kyrkan var fullsatt på gudstjänsterna förr i tiden då präster, påhejade av godsägare, höll folket i herrans tukt och förmaning. Även om ingen lagstadgad skolgång fanns så måste barnen lära sig katekesen för att bli konfirmerade, ett måste. På så sätt hade man koll på pigor och drängar.

Kurt

Två händelser gav underlag till detta inlägg.

Dels skrivs det på DN kultur att jobben blir färre då robotar och datorer tar över allt mer av det arbetare och tjänstemän gör i dag. Vi behöver mer av högutbildad arbetskraft för framtiden.

Dels träffade jag en gammal arbetskollega från 1970-talet och hans fru Agneta. Vi dryftade som vanligt både det inrikes- och utrikespolitiska läget från gräsrotsnivå. Agneta, som varit högstadielärare, berättade att hon hade skrivit till Gustav Fridolin och Jan Björklund om sina synpunkter av lärandet i klassrummet.

Här nedan är hennes berättelse.

Kurt

Jag orkar inte tiga längre

Jag är en nyligen pensionerad högstadielärare i samhällsorienterande ämnen, som varit med om hela nedgångsperioden i den svenska skolan. Jag blir enormt frustrerad när politiker och förståsigpåare kommer med i stort sett meningslösa förslag på hur man skall lösa krisen. Spaltmeter skrivs om kringåtgärder, när det i själva verket är undervisningssättet som förändrats radikalt.
De första 30 åren av min lärartid fungerade skolan. Varför?

Läraren styrde lektionen och hade kontroll på arbetet i klassrummet.

Eleverna satt i raka rader vända mot läraren och inte i mysgrupper.

Eleverna hade läroböcker anpassade till åldern. Läraren gick igenom läxan noga, läste, berättade och diskuterade texten och bilderna.

Eleverna kunde sedan läsa läxan utan hjälp av Rut eller föräldrar.

Läxan förhördes muntligt eller skriftligt. Läraren kunde se exakt vad eleverna kunde och ta tag i eventuella problem.

Resten av tiden ägnades åt träningsfrågor på texten på olika nivåer för ökad läsförståelse, diskussioner, filmer, fördjupningsuppgifter och spännande läsning ur fackböcker eller skönlitteratur.

Elevernas läsförståelse ökade hela tiden p.g.a. alla textsidor som lästes och bearbetades. Läraren hade fullständig kontroll och ytterst få elever underkändes, trots att det var 25-30 elever i varje klass.

Tack vare att eleverna visste vad som förväntades och tack vare att uppgifterna var anpassade och tydliga blev det lugnt i klassrummet.

I dag ser skolan helt annorlunda ut.

Eleverna arbetar enskilt eller i grupp med projekt, där man undersöker och analyserar. Arbetet skall lämnas in efter ett antal veckor.

Ofta är uppgiften svår och otydlig eftersom styrdokumenten är det. (se www.skolverket.se). Det blir då oro i klassen.

Datorer är ett utmärkt hjälpmedel i dagens skola men samtidigt en enorm tidstjuv, om de inte används rätt. Mycket av materialet på nätet är för svårt.

Det är också omöjligt för läraren att ha kontroll, när eleverna arbetar med olika uppgifter. Många lässvaga elever föredrar att ägna största delen av tiden åt att söka bilder och göra snygg lay out. Lästräningen blir förstås lidande.

Det är mänskligt att skjuta upp svåra uppgifter, och alltför ofta görs uppgifterna i sista stund. Då kopieras det från nätet och föräldrar får rycka in. Det är de lässvaga eleverna och elever med annan språkbakgrund än svenska, som är de största förlorarna i dagens skola. De tappar sugen när uppgifterna är otydliga och för svåra.

Högstadielärare med 42 års erfarenhet

Att bli ägare av en folkbåt var länge en dröm jag hade under min tid i Landskrona på 1950-talet. Men priset för en sådan var allt för högt för mig. Slumpen skulle hjälpa mig 20 år senare. I början på 1970-talet bodde jag med familj i Rönninge söder om Stockholm. Vi besökte ofta mitt föräldrahem i Säby och vid ett tillfälle också ett båtvaruhus i Kvicksund.

Sam Sundman, grundare av Båt-Sam AB invigde sitt varuhus 1969. Han satsade på båtar i glasfiberarmerad plast som då hade slagit igenom. I båthallen stod en segelbåt Maxi 77. Båten var ritad av Pelle Pettersson, som också designat Volvo P1800. Det var hans kompanjon Stellan Westerdahl som var i Kvicksund vid tillfället för vårt besök för att introducera den nya båten. Både Pelle Pettersson och Stellan Westerdahl är kända kappseglare.

Det är en viss risk att köpa en ny båttyp som man inte kunde provsegla. Det tog emellertid inte lång tid att övertyga familjen om att det var just en sådan här båttyp som skulle passa oss. Att priset sedan var överkomligt avgjorde saken. Vår båt blev den 94:e från varvets tillverkningsserie 1972. Maxi 77 blev en succé bland båtfolk. Fler än 3 900 båtar levererades fram till 1983. Vi hade gjort ett klipp men det blev jag medveten om först senare. Vår nya Maxi 77 tilldrog sig många seglares intresse var helst vi lade till.

En loge hemma i Vallby iordningställdes inför vinterförvaringen. Min bror Sören byggde en trailer och med traktorns hjälp kunde vi sjösätta och även dra upp båten vid Ridskolans hästbad i Borgåsund. Att snabbt finna en sommarplats i närheten av Rönninge visade sig omöjligt. Det var långa köer till båtplatserna.

Min seglarkompis Bosse Malmsten från Borstahusen i Landskrona, nu boende på Dalarö, gav mig ett tips om att söka båtplats på OK:s nybyggda marina i Karlslund. Där hade jag också turen att få en sommarförtöjning. Det tog oss en timme att komma från hemmet i Rönninge till Karlslund med bil, men då var vi å andra sidan snabbt ute i Dalarö skärgård.

Från Karlslund till upptagningsplatsen i Borgåsund var det två dagars segling, både vår och höst. Det blev en bra inledning och avslutning på seglingssäsongen. Då var min bror Sören ofta med som gast. Han hjälpte mig med upptagningen och att körde ekipaget till logen i Vallby. Snart hade han själv skaffat sig en segelbåt.

Under fyra somrar tillbringade vi fritiden i skärgården, från Västervik till Mariehamn. Vi kom ofta att eskadersegla med tre andra familjer. På den tiden kunde man finna en naturhamn och förtöja vid någon klippa utan att bli störd av andra seglare. Så är det inte i dag har jag hört. I motsats till segling i Öresund måste man i skärgården ständigt hålla ett öga på sjökortet. I annat fall kunde man gå på grund, viket hände.

Det blev en tid inte bara med segling utan även med god social samvaro för både barn och vuxna. Ofta hördes Evert Taubes visor sjungas, i alla röstlägen, i sommarnatten

Kurt

 

Degerby i åländska skärgården 1974