Möte med en gammal bekant – Kenne Fant
Biobesöken i tonåren på 1950-talet var ofta förekommande. Då fick man bland andra stifta bekantskap med Kenne Fant, den tidens kvinnotjusare. Han medverkade i ett 20-tal filmer. Kenne var, eller snarare blev, långt mer än kvinnornas gunstling. På äldre dagar blev han en framgångsrik författare.
Jag har nu mött Kenne Fant på nytt i böckernas värld. Och har haft stor behållning av att läst Nära bilder från 1997. Där skriver han om sitt liv som skådespelare, regissör och författare, samt om tiden som chef för Svensk Filmindustri (SF) 1963-80. Bilden är från 1963 då han är 40 år gammal.
En uppmärksammad bok och film från 1975 var Monismanien 1995. Handlingen utspelar sig i ett fiktivt framtida totalitärt samhälle styrt på enpartibasis. Etablissemanget uppfattade boken som en nidbild av samhället vilket inte var hans intention. Han fick lida mycken spott och spe för filmen men fick senare upprättelse.
Astrid Lindgren fick låna namnet på den fiktiva nationen av honom när hon skrev sin Pomperipossa i Monismanien (som fick 102 % marginalskatt) och som publicerad i Expressen den 10 mars 1976.
Här berör mig fler upplevelser från svunnen tid, som om det vore i går.
Kurt
Visst är det så, att ju äldre man blir desto intressantare är det att åter uppleva ungdomens populära skådespelare, författare, filmer m.m. Vill bara påpeka att Kenne Fant aldrig var någon kvinnotjusare – han spelade prydliga, väluppfostrade män som uppförde sig väl medan brodern, George Fant, fick de ”farliga”, spännande rollerna med ”sug i blicken” och verkligen var en stor s.k. kvinnotjusare.
Det var nog som du påpekar Eva. Kanske höll jag bättre koll på flickorna.
Kurt