Andra avsnittet från en kollektiv självbiografi
Stugan vi bodde i under min barndom var på ett rum och kök. Vedspisen höll köket varmt och i kammaren eldade vi i kakelugnen. När det var som kallast värmde mamma ett strykjärn på spisen och strök lakanen i sängen innan vi kröp ner under täcket på halmmadrassen. Skönt!
Vatten till husbehov pumpade vi upp i en hink ur den stensatta brunnen. Ett handfat i en lavoar fungerade som tvättställ. Varje vecka fick vi emellertid bada i ett större kar, jag först som var äldst och sedan min bror. Den turordningen gällde också skor och kläder, han fick nästan aldrig några nya kläder, det var mina urvuxna som gällde.
Jag fick som alla barn i bondhemmen tidigt lära mig att hjälpa till. Att bära in ved och vatten var en högprioriterad uppgift. Att hässja och bärga hö, medan kompisarna åkte och badade, var ingen höjdare.
Jag har ett minne från hösten 1939. Pappa gick på åkern och plöjde med hästarna. Mamma och jag var i köket. Efter nyheterna på radion sa hon till mig: ”Gå ut till pappa och tala om att kriget har börjat”. Att det var ett allvarligt budskap gick inte att ta miste på.
Det var grymt kallt, för att använda dagens språkbruk, under krigsvintrarna 1940-1942.
Innan vi skidade till skolan hade mamma lindat schalar runt huvudet på oss så bara ögonen var fria. Men iväg måste vi. Det är klart att mamma oroade sig för hur vi skulle klara oss i kölden, någon telefon fanns inte. I skolsalen eldades det så vedkaminen blev röd.
Den tidens skola skilde sig mycket från dagens. Den största skillnaden ligger nog i katederundervisningen och med ordning och reda i klassen. Att kunna multiplikationstabellen som ett rinnande vatten var ett krav.
Vid alla skolavslutningarna stod vi barn runt flaggstången och sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. Den 17 juni 1947 gjorde jag det för sista gången då jag gick ut sjätte klassen. Jag klarade hela skolgången utan kvarsittning i någon klass, till min mammas stora lättnad.
Konfirmationen var viktig på mer än ett sätt. Vid själva konfirmationen i kyrkan fick man bära långbyxor för första gången. Dessförinnan var det golfbyxor, skidbyxor och kortbyxor som gällde. Vid den högtiden fick jag också min första klocka.
Barndomen präglar människan för livet och jag är evigt tacksam för den privilegierade barndomen jag fick. Det är bara det att jag inte förstår det förrän nu på äldre dagar.
Kurt
Bosse skriver
1933 året då jag föddes, var det svår depression, förstärkt av Kreugerkraschen 1932. Det var hårda motsättningar på arbetsmarknaden. Skotten i Ådalen var 1931. Fattigdomen var omfattande, man blandade bark i brödet. Under 40-talet hade vi världskriget med ransonering, mörkläggning och gengasdrift.
Min hemort Broby, ligger i den vilda Göingebygden, där snapphanarna på 1600-talet slogs mot svenskarna. Far hade startat sin lilla affär, i ett källarplan, året innan jag föddes. Trots kärva tider gick affären bra. Far var driftig.
Min utbildning var 6 år i folkskola, 4 år i realskola och 2 år på handelsgymnasiet i Kristianstad.
Att arbeta i affären, när man kom hem från skolan var självklart. Inget man ifrågasatte. Dessutom tyckte jag att det var roligt. På söndagar, när affären var stängd, arbetade jag ibland som skummjölkadräng på mejeriet.
Under realskoletiden arbetade jag två sommarlov hos en bonde. Tufft att mocka hos grisarna. Gasmask hade behövts. Sommarlovet under gymnasietiden arbetade jag på bank. För intjänade pengar köpte jag 10 år gammal min första roddbåt begagnad. 15 år gammal köpte jag en motorcykel. MC körkort tog man vid 16.
Göinge var brottarbygder. Jag började träna när jag var 12, kom med i laget vid 14 som bantamviktare. I juniorlaget i fotboll spelade jag halvback/mittfältare. Broby hade en livlig scoutkår, där jag var ledare för patrull Ekorren.
Den stora skillnaden mellan fars släkt och mammas släkt, gav mig insikt i olika livsmiljöer. På fars sida röstade man borgerligt. Många var frireligiösa. På mammas sida var alla socialdemokrater. För min syster och mig var far och mamma ett självklart tilltal. På fars sida var pappa otänkbart, på mammas mor lika främmande.
När far fyllde 50 hade han två fester. Broby gästgivargård abonnerades för fars släkt och några bekanta bl.a. kyrkoherden. Där skålade man högtidligt med vin i glasen. För mammas släkt och nära vänner abonnerade man Tydinge danspaviljong. Där var det öl, snaps och klackarna i taket. Jag fick hålla två helt olika tal.
Senare på 70-talet gick affären i konkurs, när far omkommit i en olycka. Jag hade skrivit på borgenslån. Pekuniärt är mitt arv skulder. Viktigare är, att min uppväxt var harmonisk med föräldrar, som jag tyckte mycket om. Jag fick stor frihet och fick också ta ansvar tidigt.
Rune skriver
I fortsättningen berättar jag från mitt eget minne och då är det upplevelser som troligen berört eller påverkat mig och som bidragit till att göra mig till den människa jag är. En sådan händelse, för mig livsviktig, är följande.
På somrarna hjälpte min mor till på gården i sitt födelsehem. Slåttern pågick och jag som var 3 år fick hon ta med sig till åkern. Det varmt och soligt, jag satt för mig själv en bit från de övriga. Det antas att jag har klappat en huggorm som legat hopringlad. Bettet tog i vänster pekfinger (ärret finns ännu kvar efter 78 år).
Det blev uppståndelse bland de vuxna, ormbett var inte ofarligt på den tiden. Handen och underarmen svullnade upp ordentligt. Febern gick upp till närmare 42 gr. En mil bort i Pjätteryd fanns närmaste läkare. Åka med häst och vagn? En lanthandlare som ägde bil körde oss till läkaren som stack en spruta i skinkan på mig. Har en förnimmelse av att jag kände min mors oro och att hon vände sig till Gud om hjälp.
Jag var fyra då familjen flyttade till en lägenhet med lägre hyra. Vi var då fem personer som bodde i ett rum och kök. Detta kom att bli min boendemiljö tills jag var nio år då mina äldre syskon kunde börja arbeta och hjälpa till med hyran. Då flyttade vi till en TVÅ-rums lägenhet med fönster mot gatan, vilket lyft!
Min far var sjuklig och saknade riktigt arbete och inkomst, min mor städade hos andra familjer. Vi var således ”mindre bemedlade”. Tror mig aldrig känt någon skam över detta men omedvetet kan dock finnas vissa taggar i minnet som säkert inverkat på vad jag kommer att skriva om.
Skolan påbörjades och skoltiden förflöt med ganska hyfsade betyg. I hemmet var jag var ganska snäll, hyss och jäkelskap skedde utanför. Familjen var berättigad till hjälp från Malmö Stads Fattigvårdsnämnd, bl. a. fick jag kläder och skor genom skolan. En lapp lämnades då till läraren.
Sedan var det att besöka skolhjälpscentralen med sina sämsta kläder på sig. Ändå prövades ärendet noga. Jag var dock inte ensam, i femte klass var vi 5 grabbar som bar likadana lumberjackor, … gissa var de kom ifrån? Min äldre bror bar en ”madabricka” om halsen. På brickan stod: FFSB, för fattiga skolbarns bespisning.
Min uppväxt i Malmö kom att förknippas med världskriget 1939-45 och det som beskrivs i den här boken kunde vara mina egna.
