Det är alltid trist att bli påmind om sin dödlighet när någon gammal bekant och jämnårig har gått bort. Och man får nästan en känsla av nationalsorg när man följer medierna. Jag träffade Bosse Larsson och hans fru Lisbeth första gången i början av 1970-talet hos gemensamma vänner i Västerhaninge. Han var då i början av sin karriär som allsångsledare.
Nära 40 år senare träffade jag samma glada och trevliga Bosse Larsson då han efterträdde Thore Skogman som konferencier och allsångsledare vid det traditionella nationaldagsfirandet på Kolbäcks Gästgivargård. Han berättade då om en resa i Evert Taubes spår till Argentina, Pampas och Samborombon. Sjunga kunde han och försökte också lära sig dansa tango, det ingick i resan, det försöket gav han emellertid upp.
Sång, även om det bara blir en vers, är något som ofta tillhör svenskarnas umgängesliv. Så var det också i det seglargäng på Dalarö som jag och min familj tillhörde. Vid seglatser och i familjen Malmstens sommarhus träffades vi ofta och sång fanns alltid på menyn. Vid varje tillfälle Bosse Larsson deltog fick vi en försångare som kunde alla verserna på visorna, de flesta av Evert Taube. Dessa sångaftnar saknar jag numer.
Kurt
Bosse Larsson, vid nationaldagsfirandet 2008
Hej Kurt!
Det är alltid fint när någon kan bidra med en alldeles egen och personlig blickvinkel på en "kändis" – det känns som om denne därigenom blir litet mer synlig och litet mindre stereotyp. Dessutom känns det fint att få erfara, att vederbörande även privat visat sig vara både autentisk och lika sympatisk som på scenen – det är minsann inte alltid det förhåller sig så: ingen nämnd och ingen glömd.
Anne-Charlotte Röttger