Bostadsbristen i storstadsområdena är inget nutida påfund. 1960 stod 106 910 personer i kö för en bostad i Stockholm. 1965 gick startskottet för Miljonprogrammet. Regeringens (S) mål var att inom tio år bygga en miljon bostäder och förbättra bostadsstandarden.
Året 1965 bytte jag och familjen bostadsort från Malmö till Stockholm. Företaget hade lyckats ordna en lägenhet som jag fick överta. Flyttlasset gick från Limhamn till Bollmora vars centrum invigdes samma år. Kontrasten mellan det gamla fiskeläget Limhamn och den nya förorten Bollmora kunde inte vara större. Vi flyttade därför snart till ett radhus vid en liten sjö i det gamla Rönninge.
Småstugebyrån, som låg under Stockholms stads fastighetskontor, började 1968 bygga utanför Stockholm och först ut var Salemstaden. Jag ställde mig i bostadskön och fick av en tillfällighet erbjudande om att bygga ett eget hus, ett s.k. självbyggeri, med låg penninginsats. En byggfirma, Hultsfreds Hus, gjorde grunden, reste ytterväggarna och lade taket. Därefter fick husägaren själv fullfölja resten av bygget med material som rekvirerades från Hultsfreds Hus. Inte helt enkelt för en nybörjare.
Vi fick överta ett hus på Traststigen i Salem där den första ägaren inte kunnat fullfölja bygget. Småstugebyrån besiktigade fortlöpande bygget så det gick inte att ta några genvägar. Det visade sig att det var just det som den första byggaren gjort. Vi fick därför börja med att bryta upp golvet som var fel lagt.
Vi hade på den tiden bara primitiva handverktyg som jag fått av pappa, inte ens ett vattenpass. Vi lodade upp väggarna med snöre. Vi var fyra i familjen vid den tiden som levde på en lön så ont om pengar var det gott om och kreditkortet var inte uppfunnet. 1970 flyttade vi emellertid in i det färdigställda huset och jag lovade mig själv att aldrig mer ge mig på att bygga ett hus. Ett löfte jag höll i tio år.
Kurt